歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Prins Shotoku – Japans grundare?

1 kommentar

Med tanke på att han levde under slutet av 500-talet har vi förvånansvärt exakta datum för hans födelse, den 7 februari 574 föddes Umayado no miko, ordagrant ”Stalldörrsprinsen” för att han skall ha fötts framför hovstallarna. För eftervärlden är han mer känd som Shotoku taishi (聖徳太子) eller kronprins Shotoku och han har prytt varje valör av de japanska sedlarna, t.o.m. en oku sedel eller motsvarande 100 miljoner yen (9 milj. kronor). Att han förärats denna ära sammanhänger med att det är först med prins Shotoku som vi kan börja tala om en japansk nationsbildning. Före honom var Yamato en klan bland flera, förvisso en stark klan, men knappast allenarådande. Och snarare än militär styrka förlitade han sig på moralisk överlägsenhet för att kontrollera de andra klanerna.

Ungefär 50 år före hans tillkomst hade Japan gjort ett trevande försök att introducera buddhismen genom en gåva av sutror, böneband, altare och liknande från kungen av Paekche på den koreanska halvön. Det togs inte emot väl, speciellt Mononobe klanen inom hovet motsatte sig allt som hade med Buddha att göra. Soga klanen däremot var ivriga förespråkare och menade att buddhismen var en förfinad kultur som Japan borde sträva efter som civiliserad nation. Han var regent, sessho (摂政) under den första kvinnliga kejsaren Suiko och i artikeln om henne omnämns hans främsta inhemska politiska insatser, införandet av 12 hovtitlar, på japanska Kan’i junikai (冠位十二階), och en ”konstitution” på 17 paragrafer. I den här titeln skall vi titta mer på hans personlighet och mindre kända företeelser som bidragit till legenden om honom.

Hans far var kejsare Yomei (用明天皇) och hans mor var prinsessan Anahobe no Hashihito (穴穂部間人) som var dotter till kejsare Kinmei (欽明天皇) och Soga no Oanenokimi (蘇我小姉君) som i sin tur var lillasyster till Soga no Umako (蘇我馬子) som tillsammans med prins Shotoku annihilerade Mononobe klanen från hovet. Därmed blev det fritt fram att sprida det buddhistiska budskapet till klanerna i förskingringen. Främsta redskapet för det var etablerandet av buddhisttempel i varje enskild provins. Därmed lade han grunden till det som ungefär 100 år senare skulle institutionaliseras som Kokubunji (国分寺) eller provinstempel vars uppgift förutom det religiösa även var att agera som kejsaren förlängda administrativa arm. Shotoku ömmade särskilt för Shitenno-ji (四天王寺) De fyra himmelska konungarnas tempel vars port vette mot väster för att skydda mot invasioner från det hållet, och Horyu-ji (法隆寺), Lag och välfärdstemplet som bägge var förlagda till huvudstaden Asuka. Fram till 624, två år efter hans bortgång, vet vi att det upprättades åtminstone 43 andra tempel, ungefär två om året. Ett stort åtagande för en nation som fortfarande befann sig i födslovåndor. Denna tempelutbyggnad skulle medföra att Prins Shotoku blev kultförklarad inom buddhismen och än idag beskrivs som den japanska buddhismens fader.

På kontinentalasien var det särskilt två händelser som bidrog till det ambitiösa tempelbyggandet. Sui dynastins enande av Kina 589 och T’ang dynastins tillträde 618. I Japan tolkades det som en expansiv kinesisk politik och de förberedde sig på att bli nästa krigsskådeplats. Shotokus idé var att templen skulle visa upp ett civiliserat och kultiverat Japan som det gick att samarbeta med och som därför inte borde betraktas som barbarer, det naturliga synsättet gentemot allt utländskt i Kina. Japan hade begått ett grovt protokollärt misstag – enligt det kinesiska synsättet – när de skickat en ambassad till Sui dynastin ledd av Ono no Omi. Han medförde ett missiv till kejsare Yang-ti som innehöll satsen ”Himlens barn i landet där solen stiger sänder sina hälsningar till Himlens Son i landet där solen sjunker”. Det är första gången vi i skrift stöter på begreppet ”den uppgående solens rike”, Nihon (日本), men det var ännu inte en nationell beteckning, utan ett utslag av den poetiska skriftform som förväntades vid denna tid. Kejsare Yang-ti skall däremot ha blivit ursinnig och till sin utrikesminister ha sagt att ”ifall missiv från barbarer inte håller propert dekorum skall de inte mottas”. Ono no Omi fick återvända med oförrättat ärenden.

Den skarpa reaktionen föranledde defensiva reaktioner i Asuka och de är fullt jämförbara med hur Meiji oligarkerna skulle reagera 1250 år senare. Häri ligger en viktig lärdom för västvärlden, Japan söker historiska prejudikat när de ställs inför nya situationer och hotet från Kina i inledningen av 600-talet var väldigt snarlik det hot Japan ansåg sig uppleva från USA och Europas kolonisatörer i mitten av 1800-talet. I bägge fallen beslutade de sig för att framställa sig själva som jämlikar och att en invasion skulle bli för kostsam och besvärlig att genomföra. De lyckades också i bägge fallen.

Prins Shotoku skrev även kommentarer till tre sutror, en skrift som kallades Sangyo gisho (三経義疏) som tog upp de tre viktigaste sutrorna, Hokke gisho (法華義疏), Lotus sutran, Shomangyo gisho (勝鬘経義疏), Śrīmālādevī Siṃhanāda Sūtra eller Lejonvrålets sutra, och Yuimagyo gisho (維摩業義疏) Vimalakirti Sutra ungefär obefläckad ära sutra som var en instruktion i hur buddhismen borde läras ut. Hans kommentarer finns inte kvar, såvida de inte ligger undangömda i någon grav, men de omnämns i historiska översikter från 700-talet och har högst sannolikt fortfarande varit extanta då. Det faktum att historieskrivarna hänvisar till texterna är också en indikation på det genomslag de måste ha haft på sin tid.

Att han kunde nå så långt med att etablera buddhismen som en alternativ religion hängde mycket samman med att hans kejsare, Suiko, var kvinna och därmed helt oomtvistad som översteprästinna för den inhemska shamanism som vi idag benämner Shinto, men som då var betydligt mer av oberoende klanreligioner där kejsarklanen stod högst upp på pyramiden. Genom att Suiko aldrig personligen lade sig i utbyggnaden av tempel, och Shotoku alltid var hennes följeslagare till olika kejserliga riter och ceremonier uppstod aldrig någon egentlig konfliktyta mellan de två religionerna under deras levnad. Den skulle först komma drygt 100 år senare. Det skulle dröja tills Japan fick en ny kvinnlig kejsare innan kejsarens person ansågs kunna företräda bägge religionerna. Ur den synvinkeln har således kvinnliga kejsare spelat en huvudroll i Japans religiösa synkretism. Om inte annat som symboler för religionernas samexistens. En roll som grundlades av Shotoku under hans levnad.

En tanke på “Prins Shotoku – Japans grundare?

  1. Ping: Japan och Koreas komplicerade relation – del 1 | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.