Kungar i Japans historia

Sedan 700-talet började den japanska monarken att använda titeln Tenno (天皇) som ordagrant är ”Himlens regent” och som i västerlandet översätts till kejsare, ett otyg som jesuiterna började med och som därefter hängt i. Även om moderna forskare allt mer föredrar att använda den japanska termen då den anses mer rättvisande enär Japan inte gärna kunde beskrivas som ett kejsardöme. Statscheferna innan dess brukade generellt titeln Okimi (大君) eller Mikoto (尊 alternativt 命) som är ”storhärskare”, ”högt ärade” respektive ”livgivande”. Förändringen är högst sannolikt en följd av kinesiskt inflytande, de kinesiska kejsarna benämndes tenshi (på japanska) som skrevs 天子 och betyder ”himlens son”. Utanför kejsarfamiljen har Japan haft ett flertal kungar, den mest kända är troligen Ashikaga Yoshimitsu som mottog kinesisk investitur som Kung av Japan, men fick utstå mycket kritik för sitt agerande och ingen av hans efterträdare upprepade misstaget. Före 500-talet finns det i kinesiska källor ett antal japanska hövdingar som försetts med kinesisk ämbetsstämpel med titeln Kung av Japan, mest känd är den från Nakoku. Utöver dessa finns det två ätter som var kungar över formellt självständiga riken men som i högsta graden kom att ingå i den japanska inflytelsesfären. Bägge ätterna heter Sho (尚) och styrde över kungariket Ryukyu (琉球), det vi idag benämner Okinawa.