Okinawa prefektur

2019-01-28 av rekishikan 33 kommentarer

Bloggen har skrivit en del om Okinawa tidigare, om varför det är Japans Norrland, om att de inte vill vara som andra och en del om politiken. Tiden har nu kommit för att göra en mer helgjuten presentation av Japans sydligaste prefektur, men också dess västligaste. Prefekturen som ursprungligen var ett oberoende kungadöme med namnet Ryukyu, de polerade stenarna, och från 1609 ett lydrike under Satsuma, eller dagens Kagoshima. Det har även, åtminstone i praktiken, fungerat som amerikanskt territorium, och det finns de som menar att öarna fortfarande står under amerikansk ockupation. Själva kallar de sig Uchinaa som ungefär betyder vi, eller vår sida, och Okinawaborna kallas uchinanchu (nchu, ett fonem som inte finns på japanska betyder människa) och språket för uchinaguchi, medan japanerna benämns yamatuu och dessa språkskillnader är en tydlig indikation på att samhörigheten med resten av Japan inte alltid är fullkomlig.

På japanska skrivs Okinawa 沖縄 som ordagrant kan tolkas som ”rep till havs” och därför förekommer det en massa krystade förklaringar om att ögruppen ligger utspridd som ett rep i havet. Detta är komplett fel. Från början skrevs nämligen Okinawa som 沖魚場 som var för sig uttalas oki·na·ha och i ålderdomlig japanska uttalades ha-ljud ofta som wa. Ordet betyder ”platsen med fisk till havs” och då marken på öarna är stenig och mager har de alltid förlitat sig till havet för sin överlevnad. Dels som fiskare, men också som handelsmän. De har tidigt haft handelsutbyte med såväl Japan som det asiatiska fastlandet och jämfört med huvudösjapanerna, eller Yamato-japaner om man så vill, har de alltid varit mer öppna för influenser utifrån och själva sökt kunskaper från andra nationer.

Innan det blev ett enat kungarike under klanen Sho bestod ön av tre oberoende ”grevskap”, nanzan, chuzan och hokuzan på japanska, eller södra, mittersta och nordligaste bergen. Benämningen kommer sig av att ön reser sig som en ås upp ur havet, de högsta punkterna ligger i mitten och sedan sluttar det ned mot västkusten som rinner ut i Östkinesiska havet och östkusten som låter Stilla Havet ta vid. Men från 1400-talet lyckas Sho, som tillhör chuzan, besegra sina sydliga och nordliga fiender och samla det i ett kungarike. Klanen erhåller också kinesisk investitur och föll därmed under kinesiskt inflytande, men kinesisk överhöghet enligt kinesisk definition. Sho etablerade sitt kungliga palats i Shuri som idag utgör en del av residensstaden Naha. Idag är slottet ett av Okinawas mest besökta turistattraktioner som man enkelt når med Okinawas monorail, eller yuirail som är dess officiella namn. Okinawa hade före andra världskriget en tåglinje mellan Naha och Nago, den näst största staden belägen uppe på öns norra del, men den förstördes vid den amerikanska ockupationen. Monorail löper från flygplatsen i Naha till Shuri palatset, men skall förlängas de närmsta åren. Den består endast av två korta vagnar och fungerar mer som turistattraktion än offentligt kommunikationsmedel. För turister är den dock ett behändigt sätt att ta sig runt i Naha, och eftersom den far fram sju meter upp i luften ger den också en utmärkt överblick.

Prefekturen består av flera hundra öar, de allra flesta obebodda. Huvudön, Okinawa, huserar 90 % av befolkningen som uppgår till nästan 1,5 miljoner, till det kommer ungefär 45 000 amerikaner koncentrerade till baserna på centrala delen av ön. Näst största ö är Ishigaki-jima och den tredje största, Miyako-jima erbjuder några av de vackraste korallreven för sportdykare. Bägge öarna ligger tillräckligt långt borta från Okinawa för att kräva flyg, ungefär 45 minuter. Yonaguni är Japans västligaste punkt och härifrån kan man på en klar dag skåda Taiwans kust. Den sydligaste punkten återfinns på Hateruma-jima på 24:e breddgraden, nästan i anslutning till Kräftans vändkrets. Det går att ta sig med färja från Kagoshima och Fukuoka till Okinawa, men det är avfärd endast en gång i veckan. För den vid stadd kassa, gott humör, lite äventyrslusta och oändligt med tid till sitt förfogande kan det varmt rekommenderas, talar man dessutom japanska kan det bli till en oförglömlig upplevelse då överresan tar tre dagar. Okinawa må vara en liten prefektur, den är endast 2 271 km², således mindre än Blekinge, Sveriges minsta, men sträcker sig 1 000 km från norr till söder. Förutom stadsprefekturerna Tokyo och Osaka, så är det endast Kagawa prefektur som är mindre än Okinawa. Det ger en befolkningstäthet på 622 pers/km² och eftersom prefekturen saknar järnväg blir den också Japans biltätaste prefektur, det finns nästan lika många fordon som invånare. Okinawa är sannolikt Japans enda prefektur där två bilar i hushållet är norm.

Okinawa har flera japanska rekord, få av dem är positiva. De har flest skilsmässor, flest tonårsgraviditeter, flest rattfulla, lägst utbildningsnivå, lägst lönenivå, flest deltidsarbeten, mest sjukdagar, men också längst genomsnittliga livslängd. Dessutom mäter japanska staten inte mjuka värden som glädje och tillfredsställelse. En anledning till att arbetsmarknadsdeltagandet är lägre på Okinawa är att många helt enkelt inte behöver arbeta. De innehar det som kallas gunyochi (軍用地) eller militärmark. Japanska staten betalar markhyra för de amerikanska baserna till tomtägarna. Många lyfter flera miljoner årligen, vill man träffa dem är det bara att gå in på närmsta pachinko hall.

Totalt sett utgör Okinawa något mindre än 1 % av Japans totala yta, men de måste bära bördan av 70 % av den amerikanska närvaron. Det är speciellt Kadena Air Base, Camp Hansen i Nago/Kin och Camp Foster i Ginowan/Chatan som tar upp de största ytorna, de två senare tillhör marinkåren som är det dominerande vapenslaget på ön. Okinawas strategiska betydelse för amerikanska militärintressen har växlat över tid. Under Korea och Vietnam konflikterna hade de stor betydelse och innan de hade fullgod satelittäckning var SR-71, Blackbird, värdefull för spaning över Kina och östra Sovjetunionen. De utgick dagligen från Kadena, men efter varje flygning krävdes det flera dagars underhåll för att de åter skulle bli flygfärdiga. Sedan Vietnamkrigets slut har således den strategiska betydelsen sjunkit kraftigt, men ett aggressivare Kina med konstruktion av konstgjorda öar och Nordkorea med kärnladdade missiler har inneburit en renässans för öarnas militära betydelse. Frågan är dock om det är ett uppdrag för främst marinkåren?

Att amerikansk militär håller fast vid sin närvaro tolkas därför av en del som att det helt enkelt är en bekväm placering. Japaner är kända för sin usla engelska, men Okinawaborna har varit utsatt för engelska på en massiv skala sedan 1945 och förstår språket betydligt bättre än de flesta och så länge man inte insisterar på att diskutera Kants absoluta imperativ med dem kan de också göra sig förstådda, särskilt den äldre delen av befolkningen. Dessutom är japanerna vänligt inställda till amerikanerna som individer, även om de gärna såg att antalet baser reducerades. Det är med andra ord en angenäm postering för amerikanska soldater. Något som inte heller direkt försämras av klimatet.

Okinawa är den prefektur i Japan som ligger i den sub-tropiska zonen. Det innebär att vintermånaderna på ön kan jämföras med maj eller september i Skåne. Och det gäller att verkligen ha med bägge månaderna i jämförelsen. Soliga dagar är nämligen som maj, över 20 grader dagtid, som kan sjunka ned mot 17 grader nattetid. Men molniga och regniga dagar kanske det inte blir mer än 18 grader och regnar det kan det kännas som 15, för att nattetid sjunka ned mot 10 graders strecket. Mellan vårdagsjämning och höstdagjämning blir det rejält varmt, och riktigt fuktigt. Eftersom Okinawa är omgivet av vatten på alla sidor blir det dock aldrig outhärdligt varmt, havet garanterar att temperaturen aldrig överstiger 32 grader, och i direkt solsken känns det som 42 grader. Den som därutöver befinner sig i lä undrar säkert om kvicksilvret inte pekar upp emot 50. Den höga luftfuktigheten medför att värmen inte avdunstar nattetid, 27 – 28 grader på natten är normalt, under ett normalår har Okinawa 100 tropiska nätter. Den höga luftfuktigheten innebär också att det på eftermiddagen under sommaren uppstår plötsliga tropiska skyfall. Det gäller att hålla ett getöga på himlen vid två tiden, när det mörknar uppsökes tak och efter tio minuter, en kvart, är det hela förbi. Vägarna blir dyblöta, men efter en halvtimme är de snustorra igen.

Det innebär för svensk att mars – maj och september – november är som Sverige i juli, när den är som bäst. Luften är torr, det är varmt, men svalnar försiktigt när solen går ned. Havsbrisen ger en behaglig svalka när solen står som högst. Solnedgången växlar mellan rosa och orange beroende på molnighet, och en picknick vid strandkanten i mitten av november gör att Sverige känns väldigt avlägset. För svensk som funderar på att besöka Okinawa är det därför viktigt tänka på två saker, den första är att man bör avsätta tillräckligt med tid, ett minimum på tre hela dagar, alltså fem med in- och utresa. Minsta restid från Honshu (Tokyo/Osaka) är tre timmar och från Kyushu (Fukuoka/Kagoshima) är närmare två timmar. Snabbaste flygningen till Naha är från Taipei, de tar endast en timme, något att tänka på för den som gör en längre rundresa i Asien. Den andra är att välja rätt tidpunkt, är man ovanligt känslig för värme är det säkrast att undvika sommarmånaderna, och kanske då inkludera maj och september, för att vara på säkra sidan.

För den presumtive turisten vill bloggen nog rekommendera upp emot en vecka, och då kanske göra det smarta draget att ifrån Taipei flyga till Ishigaki (石垣) som bara tar en dryg kvart, dagen efter att ta morgonfärjan till Miyako-jima för att nästa dag flyga till Naha. Okinawa har byggt ut infrastrukturen för turister rejält de senaste 20 åren. Det finns gott om hotell inom samtliga prisklasser och det går även att hyra bungalows i anslutningen till stranden på vissa ställen. För den som eventuellt har siktet inställt på en badsemester rekommenderas de nordliga delarna av ön, i Onna-son har de exempelvis ”privat” strand. Citattecknen beror på att japanskt strandskydd inte tillåter privata stränder, men de har konstruerat hotellen så att det är svårt för utomstående att ta sig in där och byn ligger så pass avlägset att ingen söker sig dit enbart för att bada tillsammans med hotellgäster.

Besökaren till Okinawa gör klokt i att hyra bil, det kan tyckas otryggt med tanke på vänstertrafiken och Okinawas bilförare är ökända bland resten av japanerna. Anledningen är teegee, ett ryukyuianskt ord som närmast kan jämställas med spanjorernas användning av mañana, som förvisso betyder morgon/i morgon men som i realiteten används som ett uttryck för att ta det lugnt, att inte hasta och okinawaianerna använder teegee på samma sätt. De stressar således inte i trafiken (anledningen till att andra japaner jagar upp sig) så även för den som skall ta sig fram på ”fel” sida vägen är det således ett behagligt trafikflöde. Dessutom har hyrbilarna på Okinawa unika nummerskyltar, alla skyltar som börjar med わ eller れ är hyrbilar. Och är det en utländsk förare som framför den sätter de på en extra magnetskylt på bagageluckan som en uppmaning åt andra förare att vara redo för plötsliga manövrar. Hyrbilarna kommer dessutom utrustade med GPS på engelska och prefekturens turistkontor tillhandahåller också gratis tolkning över telefon ifall man skulle stötta på problem med att göra sig förstådd. Genom bergskedjan mitt på ön löper Okinawas enda motorväg från Naha i söder till Nago i norr, den är avgiftsbelagd, men kilometerpriset är minst sagt överkomligt, den är dessutom glest trafikerad och därmed säker. Huvudfartleden genom Okinawa är annars 58:an som numera har ringväg runt Urasoe, Ginowan och Onna-son, men trots det finns det gott om trafikljus så viss tidsförlust bör man kalkylera med.

Den som eventuellt tänker inkvartera sig på ett badhotell bör dock avsätta en natt i Naha, så nära Kokusai-doori, ibland benämnd Kokusai Street, som är Nahas huvudgata, där det går att hitta en uppsjö av awamori, den lokala spriten. En del tycker den smakar som rävpiss och terpentin (men den är billig och man blir full som ett svin), men den finns både med låg alkoholhalt med inslag av olika fruktiga smaker, och med hög alkoholhalt som då helst skall vara lagrad minst fem, men helst tio år och då av de lokale betecknas kuusu (古酒), awamori har förmågan att lagras även när den är buteljerad och blir gradvis mildare och rundare i smaken. En tio år gammal awamori, smakar förvisso annorlunda än whisky eller cognac, men är lika mjäll som en 12 år gammal single malt eller X.O., dessutom avsevärt mycket billigare. Att senare bjuda vänner på ett glas i Sverige är en höjdare som gästerna har svårt att återgälda. Likaså bör man passa på att inhandla en kariyushi skjorta. Som modell påminner de om Hawaii skjortor, men de är betydligt elegantare och mer smakfulla då de sällan kommer i mer än två färger och inte har mönster som påminner om en femårings dagismålning. Vid en del sidogator till Kokusai ligger det små krogar, teki-ya, som serverar lokala delikatesser från Okinawa, exempelvis rå get, men också Shiroyama-gyu och Ishigaki-gyu, Okinawas version av wagyu.

Uppe i nordväst ligger byn Nakijin och där hittar vi två intressanta, och helt olika, turistattraktioner. Den ena är ett gusuku, det är Okinawas traditionella borgar som blev obsoleta efter Satsumas invasion 1609 och den i Nakijin är den bäst bevarade ruinen på hela ön. Dessutom ligger här Churaumi suizokukan som är ett stort akvarium med allehanda sydliga fiskar, inklusive stora hajar. Dessutom har det ett flertal mindre akvarier med olika trycknivåer så man kan beskåda fiskar och andra havsdjur ned till 5 000 meters djup. De amerikanska baserna är av naturliga skäl stängda för allmänt tillträde, men någon av baserna har varje lördag (roterar löpande) loppmarknad som allmänheten kan tillträda, Det kan vara en möjlighet att dels komma över amerikanska produkter billigt, men också en möjlighet att lära sig mer om det praktiska livet för amerikanska G.I. stationerade utomlands.

Den stora amerikanska närvaron får också andra konsekvenser, exempelvis blir det stor efterfrågan på hamburgare och det finns därför en hel del hamburgerrestauranger utanför snabbmatskedjorna som McDonald’s, Burger King och Mos med inslag av Okinawas egna råvaror. Det är sådant som shiqwaaza (liten citrusfrukt), goya (bittermelon) och satokibi (sockerrör), passa då på att till dessert beställa en saataa
andagi som är ett slags okinawaiansk sockerkaka. Likaså skall man naturligtvis prova på deras goya-chanpuru som närmast kan betraktas som Okinawas nationalrätt. Den långa historian med nära relationer till Kina och Taiwan innebär också att restauranter med deras kök ofta är mer autentiskt än det som erbjuds på de andra japanska öarna.