歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Hur blir jag bra på japanska? Del 1

3 kommentarer

Det finns en slags missuppfattning, särskilt bland millennieungarna, att den som klarat av JLPT N1 är ”flytande” i japanska och därmed något slags expert på språket. Jovisst, en N1:a är självfallet kunnigare än en N2:a eller N3:a, men de är långt ifrån experter och i sina bästa självkritiska stunder erkänner de också att de fortfarande har mycket att lära, även på det rent praktiska planet. Det tar nämligen upp emot ett decennium av organisk språkutveckling innan man når insikt i allt det som aldrig förekommer på lektionerna i japanska, eller tas upp i läroböckerna. Det som gör att man intuitivt förstår nya uttryck för att man passerat en osynlig gräns av kritisk massa i en salig blandning av sociolekter, idiolekter, dialekter, kronolekter, gynolekter och sinolekter som aldrig ingått – och heller aldrig kommer att ingå – i undervisningen av japanska. Den kommer, och kommer alltid, att handla om hyojungo (標準語), eller standardjapanska. Så vad är det egentligen som krävs för att man skall kunna påstå sig ”behärska japanska”? Bloggen gav sig i kast med språket på en studiecirkel, 1981 tror jag det var. Så detta inlägg är ett försök att komprimera nästan 40 års erfarenhet av hur japanska fungerar. Alltså det som inte ingår i Genki eller vilken usel lärobok de nu försöker trycka ned i halsen på dagens elever.

Den första viktiga insikten är av det ödmjuka slaget. Om du inte är 11 år när du börjar lära dig japanska måste du inse att din hjärna inte längre fungerar som när du var bebis. Titta på en ettåring som sitter i sin stol och följer en konversation mellan mor och far (eller mor och mor för den delen), barnet följer noga volleys, backhands, forehands och en och annan smash som går fram och tillbaka över matbordet. Barnets språkcentrum är som phylum porifera, det suger åt sig allt och när den sedan behöver något av innehållet är det bara att vrida en smula, så rinner det till. Således är du som 12 år eller äldre student av ett främmande språk beroende av struktur, organisation, vilja, undervisning, intresse och tid. Saknas, eller brister det i en enda av dessa faktorer, kommer det att bli besvärligt. Studiet av ett främmande språk kan indelas i två sektorer, den praktiska förmågan, och den intellektuella teorin. Den senare sätts oftast på sparlåga, men vill du verkligen behärska språket är den omöjlig att bortse ifrån. Skall intresset uppehållas och understödjas är det otvetydigt så att de praktiska färdigheterna bör prioriteras. Det är här du kan mäta framsteg, när du kan säga eller förstå något som du inte kunde veckan före känns det i hela kroppen att det går framåt. Motivationen och därmed viljan att fortsätta ökar. Det sorliga är att de teoretiska konstruktionerna därför ofta lämnas kvar på perrongen när tåget går.

Den andra viktiga insikten är att ditt modersmål, sannolikt svenska, utgör den yttersta gränsen för din färdighet i ett främmande språk. Och här kommer en synnerligen väsentlig punkt. Var redo på att din lärobok är skriven av imbecilla för idioter. Vad jag menar med det är att den är inriktad på amerikaner, inte att de är imbecilla men förutsättningarna skiljer sig från svenskars och svenska är ett för litet språkområde, de bokförlag bloggen varit i kontakt med har alltid varit negativt inställd till en lärobok för svenskar, som dessutom måste vara författad av en svensk om det skall vara någon mening med det. Nu reagerar väl en och annan snöflinga med att bloggen är rasistiskt, och om så vore fallet hade jag knappast valt att vistas dagligen med en helt annan ras, blir då mitt genmäle. Istället handlar det om en i ryggmärgen boende intuition på hur vi reagerar på andra språks syntax och semantik. Amerikaner reagerar på japanska konstruktioner, utifrån sin amerikanska engelska, helt annorlunda än australiensare, britter, irländare, sydafrikaner, indier eller nya zeeländare, trots att de alla har engelska som gemensam språkdelare. Det är inte ovanligt att stöta på svenskar som när de skall förklara eller översätta japanska gör det till engelska, en spiksäker garanti på att de inte alls har förstått språket och dess semantiska sfär. De är fångade i två utländska språk, inget av dem som de behärskar, och deras användning blir lika torftig som om en poet skulle använda nödrim.

Därför är det viktigt att du redan från början fokuserar på att omsätta de japanska uttrycken till normal och korrekt svenska. Du måste då också öppna upp dig för alla de alternativa sätt det finns att uttrycka samma sak på och utifrån det arbeta dig tillbaka till japanska. Med raka objektiva postulat är det inte direkt problematisk. ”Klockan är tre” blir 3時です, men prova att skriva in det på datorn, se hur långt ned bland alternativen det återfinns. Det är en signal om kontextuell torftighet, skriv istället in 今三時です och det blir första och enda alternativet. Det är det fina med att ha hjälp av en dator, och förstås veta hur man skriver japanska på den, den ger dig kontextuellt sammanhang eftersom såväl konkordans som kongruens ingår i mjukvarans algoritmer, något som aldrig förekommer i läroböcker. Det innebär därför att svaret på 何時ですか bör rent kontextuellt vara 今三時です snarare än enbart 三時です. Lägg märke till att det inte är fel, enbart att läroböcker inte tar hänsyn till 今 eftersom det försvårar och förvillar för studenten. På frågan ”vad är klockan” skulle ingen svara ”den är nu tre” då det låter väl mekaniskt, lite Fröken Ur över det. Däremot skulle det falla sig fullt naturligt att svara ”den har blivit tre” som är tempusformen perfekt och som även finns på japanska. Då skulle det översättas till 三時になっている, en form som ytterst få japaner skulle använda (även om det rent grammatiskt är möjligt) liksom få japaner skulle ställa frågan 何時になりましたか, ”vad har klockan blivit?” Många lärare i japanska, särskilt de som har det som modersmål, skulle insistera på denna exakta och ordagranna översättning, helt enkelt för att de saknar den språkkänsla som krävs i andra språk för att förstå att skillnaden mellan ”va e klockan” och ”vad har klockan blivit” i den praktiska språksituationen är sociolektal och inte grammatisk.

När du är i detta inledande skede av språkinlärningen är det absolut viktigaste du kan göra, för att låta naturlig, ditt mål skall vara att på telefon kunna få japaner tro att du är en av dem, är att skaffa dig ordentlig uttals och intonationsträning. Detta går inte utan ordentlig feedback. När bloggen gav sig i kast med språket gick det inte att uppbära, idag är möjligheterna betydligt bättre. Washi (鷲) örn, washi (和紙) japanskt papper, och washi (わし) ”jag” på gammelmansjapanska må uttalas likadant, men intonationen skiljer sig, både på första och andra stavelsen mellan de olika orden. Just detta exempel renderar sannolikt inga rent praktiska problem, eftersom semantiken är så särskiljande, men intonationsskillnaderna avslöjar dig direkt som utlänning. Detta är dessutom en inlärningsaspekt som det är oerhört svårt att korrigera när väl olaterna lagt sig (bloggen vet allt om detta). Internet var inte ens ett påfund i Tim Berners-Lee suveräna hjärna när bloggen lärde sig hiragana, men nu finns det Patreon kurser att tillgå i just sådant som japansk intonation och uttalsträning. Dogen är en ung amerikan, som tagit sitt artistnamn efter en japansk munk, och som undervisar i just dessa aspekter på ett sätt som få japaner skulle behärska. Såvitt bloggen känner till finns det inga svenskar som gör det, tyvärr, men hans instruktioner är lättfattliga och grafiskt utförliga. Rekommenderas varmt.

När adverben flyger, adjektiven staplas och tempus florerar blir det genast mer komplicerat, och utifrån den språkintresserades perspektiv, mer intressant. Konsekvensen blir ofrånkomligt att för studenten blir nu tidsfaktorn en allt viktigare insatsfaktor. Möjligheterna utvidgas och därmed också de alternativa konstruktionerna. Detta är tidsödande arbete. Den som tror att det är möjligt att förvärvsarbeta samtidigt med denna inlärningsfas bör tänka om, enda möjligheten är utifall att man har möjlighet att arbeta i en fullständigt japansktalande miljö så att de praktiska övningsmomenten helt enkelt förläggs till betald arbetstid. Men, och detta är inget obetydligt aber, det är oerhört viktigt att i detta läge inte intellektuellt sätta hjärnan i pausläge. Det är lätt gjort, man har uppnått en god färdighet, kan göra sig förstådd och förstår det mesta som sägs. Man känner sig uppenbart ganska nöjd. När det gäller språkinlärning är det närmast att betrakta som självmord. Och då är vi framme vid nästa viktiga insikt, du blir aldrig färdiglärd. Och anledningen är enkel, språk förändras över tid, och i takt med att du blir äldre hänger du med sämre i förändringarna eftersom de alltid kommer från de yngre generationerna.

Därmed kommer vi in på språkets teoretiska aspekter. Och det är också den aspekt som dina lärare behärskar sämst. Studerar du japanska på universitet uppfattar du säkert påståendet som en aning paradoxalt, det är ju rimligen teoretikernas högborg. Men tyvärr är det så att eftersom japanska är ett nybörjarspråk på universiteten så är det också praktikerna som ställer och styr. Inte minst bland alla japanskorna som huserar där. En del av dem har säkert gått igenom en nihongo kyoshi yosei koza (日本語教師養成講座) hemma i Japan. Och även klarat av ett nihongo kyoshi noryoku kentei shiken (日本語教師能力検定試験) och är därmed auktoriserad av japanska staten. Fint värre. Så vitt bloggen känner till är det ingen annan svensk än jag själv som genomgått den utbildningen och testet, men det var längesedan och det skall inte uteslutas att någon annan klarat sig igenom nålsögat. Men en sådan person lär skriva under på att det man lär sig är metodik som går ut på att undervisa i japanska med ”naturmetoden”, alltså att inte blanda in främmande språk i undervisningen. Just det som behövs när hjärnan passerat sitt phylum porifera stadie och således heller inget som kan bidra till att öka förståelsen för japanskans teorikonstruktioner.

Ett av dem man behöver bemästra är shoryaku shokogun (省略症候群) som ordagrant betyder ”förkortningssyndrom” men egentligen är ”komprimeringssyndrom” en mer korrekt beskrivande beteckning. Eftersom kanji (漢字) är ideografer så möjliggör det att man kan plocka bort tecken för att uttrycka något så länge det inte kolliderar med redan existerande ord. FN:s säkerhetsråd heter på japanska kokusai rengo anzen hosho rijikai (国際連合安全保障理事会), elva tecken är en munfull och därför drar japanerna det, åtminstone i sammanhang som inte är officiella, ned till anpori (安保理) således det 5:e, 7:e och 9:e tecknet. Nyckeltecknen som ungefär skulle motsvara ”säkerhetsrådet”, eller mera specifikt ”säkerhet, garanti, styrelse”, är allt som behövs för att japanen skall göra kopplingen tillbaka det formella uttrycket med elva tecken. De reducerar således – i matematiska termer – begreppet med nästan 73 %. Detta är en insikt som de flesta tvingas uppnå på egen hand, organiskt. Och utan hjälp tar det lång tid, men när man väl når dit är det plötsligt massor som faller på plats. Och här kommer då tidigare språkträning till användning. Utifrån denna insikt gäller det att börja tråckla upp en massa ord och uttryck för att söka deras ursprung och etymologiska förlossning enär det finns många olika närliggande uttryck men vars användnings domän är väldigt specifik. I exemplet ovan hade vi hosho (保障) för garanti, vars första tecken (保) betyder bevara, skydda. Detta kan även kopplas till tecknet 証 som betyder bevis, certifikat. Även detta läses hosho, slå upp 保障 och 保証 i ett japanskt–engelskt lexikon och förklaringarna som ges är ”garanti, säkerhet, försäkran”. Eftersom de uttalas likadant, och deras betydelse uppenbarligen ligger väldigt nära varandra, som de engelska översättningsalternativen tydligt klargör, men från språkforskningen vet vi också att det inte existerar två ord på samma språk som betyder exakt samma sak. Det vore direkt irrationellt.

Således är det oundvikligt att de två hosho, trots sin snarlika betydelse används på två olika sätt och den som inte behärskar skillnaden, uppenbarligen i skrift, men också i tal via intonationen, avslöjar sig således som utlänning. Medan den som går till etymologin kan deducera att 保障 har sitt ursprung i små borgar och stora fort. Det innebär att den sortens hosho skall appliceras på garanti och försäkran om konkreta föremål, ytor och situationer. Medan 保証 kommer från en etymologi som relateras till korrigering och värde och således är ett mera abstrakt ansvarstagande och är därför också en del av uttryck som hoshokin (保証金) borgenssumma eller hoshonin (保証人) borgensman eller garant, och hoshosho (保証書) garantibrev. Dessa noggranna skiljelinjer är det, upptäckte jag under mina studier, inga lärare som förmår förklara. Förhoppningsvis har det blivit bättre, men bloggen hyser vissa tvivel. När du till din lärare ställer frågan om vad skillnaden är mellan 保障 och 保証 (och vill du jävlas tar du med 補償) och deras svar blir ingen och du då följer upp med; ”ahh då går det också bra att skriva 保障金?” så kommer de omedelbart att säga nej (eftersom 保証金 är det korrekta, såvida du inte föreslår 補償金 som är skadestånd) och när du då ber dem förklara varför och de lite små irriterat svarar ”för så gör man på japanska”, då vet du att de saknar den teoretiska kunskapsbasen för att förklara sådant.

I ett inlägg om konsten att vara ful i mun på japanska gjorde bloggen ett litet försök att förklara skillnaden mellan ”subjektiv konstruktion”, den japanska tankemodellen kring språk, och ”objektiv konstruktion”, den västerländska tankemodellen. Detta är också en av dessa teoretiska språkmodeller studenten av japanska behöver lära sig bemästra. Skärmdumpen här bredvid är från Flashback, där finns en tråd som tar upp frågor om översättning från japanska. Exemplet tar upp en känslomättad situation, där en man och en ung flicka deklarerar att de ser varandra som familj (då de sannolikt saknar egen) och de två förklaringar som ges är a) otympliga och b) allt för känslomässigt neutrala. Men de är såväl semantiskt som grammatiskt korrekta. Däremot är det uppenbart att ingen av de inblandade har förstått skillnaden mellan objektiv konstruktion, de förslag som nämns, och japanernas subjektiva konstruktion. Inte heller har de förstått skillnaderna mellan konkretiserad objektivism och abstrakt subjektivism. Eftersom situationen är pregnant med emotionellt utbyte är det fullödigt med att flickan kallar den äldre mannen pappa, och det är otosan (お父さん) på japanska. Men då han inte är hennes biologiska far, utan snarare ett faderssubstitut, blir det ordet att betrakta som konkretiserad objektivism och passar, ur det emotionella perspektivet, inte in i sammanhanget. Sannolikare är att hon använt ett uttryck som chichiue (父上) istället då det uttrycker gammalmodig respekt, och det är i japanernas ögon den finaste kärleken. Genom att använda sådan gammaldags japanska visar hon vilken stor betydelse den äldre mannen har för henne.

Mannens svar; watashi no musume (私の娘) och dess alternativ waga musume (わが娘), kanji används ogärna i den konstruktionen, är bägge semantiskt och grammatiskt oantastliga. Men de är även historielösa och helt olämpliga i sammanhanget. Historielösheten visar sig i att en dotter historiskt betraktades som en börda, att använda det konkreta ordet för dotter får därmed motsatt effekt än den som eftersöks. Att kalla en främmande flicka för dotter är således ett uttryck för att hon kostar pengar. Dessutom ingår hon i makens familj den dag hon gifter sig och är därmed skyldig att ta hand om dennes familj och inte sin nyfunne fadersgestalt. En musume är något väldigt konkret som huvudsakligen används som förklaring till främmande, inte mellan inblandade parter. Så när mannen säger waga musume låter det snarare som om han presenterade sin biologiska dotter till en presumtiv friarfamilj. För att erhålla den emotionella stämning som frågeställaren säger sig eftersträva hade ett betydligt bättre svar därför varit uchi no daiji na ko (うちの大事な子) där uchi allt för ofta slentrianmässigt översätts till vi eftersom det är inkluderande. Men i denna situation skulle det innebära att fadersgestalten innesluter flickan i sin egen krets, han visar henne att han uppfattar henne som del av ”sin familj”. Och det är av samma anledning som dotter byts ut mot det mer generella barn. Barnet uppfattas som oskyldigt sårbar (jfr. med bördan av en dotter) och genom att lägga till det adjektiviserade substantivet daiji tydliggör hans uppskattning av henne, denna subjektiva värdering behövs för att tydliggöra att talaren lämnat den objektiva konstruktionens sfär. Det som är verkligt svårt att ta till sig för språkeleven är att i detta fall blir ko mer inkluderande än musume, men detta hänger helt samman med skillnaderna i subjektiv och objektiv konstruktion.

Bästa sättet att uppnå den kritiska massa som krävs för att rent organiskt ta till sig de språkteoretiska konstruktionerna är att läsa japansk litteratur. Helst i seminarieform där innehåll och konstruktioner diskuteras och anledningen till att olika författare väljer olika konstruktioner för att framföra likartade budskap. Men det blir ett inlägg för ett annat tillfälle. Dagens inlägg har vida överskridit de begränsningar bloggen fattade inför Vildsvinets år.

Uppdatering 2019-02-09

Det ville sig inte bättre att en dryg vecka efter införandet av detta inlägg så skulle ingen mindre än Ariana Grande bjuda på några lysande exempel på de problem som tas upp i inlägget. För den som är intresserad av ett mera konkret exempel på vad som åsyftas bör därför också läsa om hennes japanska äventyr.

Annonser

3 tankar om “Hur blir jag bra på japanska? Del 1

  1. Ping: Arianas tatuering påminnelse om svårigheterna med japanska | 歴史館

  2. Du har så rätt. Jag är oerhört långt från att kunna använda Japanska. Jag brukar påstå att jag talar “Emergency Japanese” (Jag talar Emergency Catalan också) men jag har ett visst intresse av språk och jag brukar påstå att de läroböcker som används är avsedda för personer som inte kan skilja ett adjektiv från en abborre. Din beskrivning: “av imbecilla för idioter” stämmer ofta.

    Jag har dock hittat två bra böcker. Den ena är den intensivkurs på tyska som skrivits av den tyvärr avlidne Rafael Beermann vid universitetet i Duisburg. Jag lyckades ladda ner alla tre terminerna. De fyller varsin A4-pärm. Så finns den mycket mindre “Japansk Syntax” av den också i förtid avlidne Nils-Owe Pettersson som redigerats av hans änka Ayako.

    Båda använder japansk ortografi från sidan ett och båda förklarar VARFÖR inte bara hur. Petterson avstår till och med från masu/desu-språk i början.

    Trots mina dåliga kunskaper har jag funderat på att skriva en elementär japansk grammatik men Pettersons är så bra att jag det på sin höjd skulle kunna bli några kommentarer.
    Jag skulle vilja ha ännu mera tryck på att japanska “adjektiv” är ett slags verb (eller ibland substantiv) att japanska verb kan används som indoeuropeiska adjektiv. På att litterära japanska meningar fungerar som ryska gummor. “Verschachtelung” kallar en annan tysk det. Jag skulle vilja se go-dan verben uppdelade i sina stammar och att man förklarar varifrån ‘w’ i kawanai kommer. Och och och.

    Den som läst tyska uppfattar omedelbart wa/ga som nominativändelse, no som genetivändelse ni som dativändelse och (w-)o som ackusativändelse. De blir instrumentalisändelse. Sedan kommer man underfund med att ändelse inte är rätt ord eftersom “partiklarna” kan styra en hel drös med framförställda ord. De används i och för sig också i andra sammanhang vilket kanske blir förvirrade.

    Japanska är enklare för en svensk än för en amerikan. Detta används inte i undevisningen – kanske för att underviserskan inte behärskar svenska.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.