歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Yonaguni – ön där kvinnorna styrde, med järnhand

Lämna en kommentar

Yonagunijima (与那国島) som är det formella namnet, är en liten ö, inte ens 29 km² till ytan, ungefär på storlek med Iggesundsön, och är också Japans västligaste punkt. I själva verket ligger ön närmare Taiwan än någon annan plats i Japan och de hade sitt eget språk som förvisso idag definieras som sydryukyuiska men som verkar påminna om vissa ursprungsdialekter på Taiwan. Exempelvis kallar de själva ön Duunanchima och det egna språket för Duunanmunui, idag finns det endas ungefär 400 personer som fortfarande behärskar det. Den avlägsna och isolerade belägenheten medför att ön har en alldeles egen, och synnerligen märklig historia. Idag dyker bloggen ner i en del av Japans historia som sällan kommer fram i ljuset.

I japansk mytbildning kallades ön för Kvinnoön, historierna gick ut på att ön enbart beboddes av kvinnor och att de därför var särskilt välkomnande mot män som besökte ön. De serverades delikata måltider och lokala brygder, i gengäld förväntades de ha sex med så många av öns kvinnor som möjligt för att säkerställa återväxten. Föddes pojkar dödades de omedelbart, medan flickorna uppfostrades till starka självständiga kvinnor som förväntades föra traditionerna vidare. Anledningen till dessa myter heter San’ai Inba, vi vet med säkerhet att hon existerade i slutet av 1400-talet och högst sannolikt har det varit en nedärvd titel och namn, en vanlig tradition i östra Asien. På lokalspråket betyder San’ai fikus, och det finns två tolkningar av namnet. Antingen bar hon en fikuskrans på huvudet, inte olikt lagerkransen på romerska kejsares huvud, eller så var platsen hon styrde ön från omgiven av fikusar för att skänka henne skugga för att kunna tänka i lugn och ro. Inba verkar ha varit en förkortning av inbap som betyder moder.

Hon styrde ön med sina fyra syskon och varje månad var ett antal öbor ålagda att väva väldigt stora waraji (草鞋) som är sandaler av bast, ofta vass och risbast inlindade i varandra. Dessa släppte de ut i havet för att de skulle flyta i land på andra öar och fastlandet. Tanken var att de som gjorde fynden skulle tro att ön var bebodda av jättar och därmed hålla sig borta. Detta verkar ha fungerat i flera århundraden då det inte finns några skriftliga bevis på att någon besökt ön. Men år 1500 anföll kungariket Ryukyu ön Yaejima, den största utanför huvudön Okinawa i dagens prefektur. Kungen av Ryukyu besegrade hövdingen på Yaejima och lade in ön i sitt eget kungarike. Han fick då höra talas om ön med kvinnliga jättar. Historien berättar inte om han trodde på historierna, men han valde att låta sina nya undersåtar stå för anfallet mot Yonaguni. De slogs tillbaka av lokalbefolkningen, men de fick klart för sig att de inte var några jättar och att det fanns män på ön. Men det faktum att en kvinna var hövding över ön bidrog till tron att männen varit tillfälliga besökare och att de slogs vildsint för att inte bli av med sina kvinnor och deras speciella behandling av männen.

Hon skulle senare efterträdas av Unitora (鬼虎) som var en gosse från Miyakojima som Yonaguni hade ett visst handelsutbyte med. När handelsmännen kom dit såg de att den lille pågen var 150 cm lång, detta i ett område där få blev längre än 122 cm. De ansåg honom extraordinär och framlade en förfrågan om de fick köpa honom, eftersom han åt som en häst gick det utmärkt. I senare berättelser beskrivs han vara ichijo gosun (一丈五寸) som då motsvarar 315 cm och det skulle ha gjort honom till den längsta människa som någonsin levt. Självfallet går det inte utesluta något slags mutationsdefekt, men snarare är det att han tett sig gigantisk i relation till de kortväxta öborna. Ryktet om hans existens spreds i övärlden och kungen av Ryukyu beslöt att det säkraste var att erövra Yonaguni och avsätta Unitora innan han fick egna ambitioner på att expandera sitt rike. Guvernören av Miyakojima beordrades genomföra en invasion. Den här gången kom de med fler skepp och var bättre beväpnade. Unitora försvinner ur historien och Yonaguni införlivas i kungariket. Samtidigt befinner det sig så pass långt borta att det i realiteten är svårt att kontrollera. Öborna fortsätter bedriva handel med ursprungsbefolkningarna på Taiwan. De återgår också till att bli ett matriarkat, om än under kungligt överhuvud i Shuri.

1609 invaderas Ryukyu av Satsuma och blir ett lydrike under Shimazu klanen. De genomförde lantmäterimätningar och ålade befolkningen så höga skatter att de var omöjliga att betala och samtidigt upprätthålla öns befolkning. Det japanska skattesystemet byggde på bedömning av risåkrar och deras potentiella avkastning, men Yonaguni låg alldeles för utsatt och det fanns inga möjligheter att odla ris där. Produkterna från Taiwan var för primitiva för utbyte mot ris och havet runt Yonaguni befolkades huvudsakligen av akvariefiskar och deras flytetyg kunde med nöd ta sig till Taiwan eller Yaejima och Miyakojima, men inte gå ut i havets strömmar där matfisken återfanns. Öborna tvingades hitta andra lösningar för att både klara av att betala skatterna till Satsuma och samtidigt försörja sig själva. Lösningarna kallas Tuunguda (人升田) och Kuburabari (久部良バリ) och de är lika tragiska som de är egalitära.

Tuunguda innebar att alla män på ön mellan 15 och 50 år på en given, men helt oförberedd signal skulle springa till en given punkt (Tuunguda kallades den, därav namnet) och de 200 första (viss variation förekom beroende på ekonomin) som anlände fick behålla livet, resten avrättades. Med stor sannolikhet är detta ett utslag av optimerad social-darwinism, innan ens Charles Darwin kommit till världen. Det var lika för alla, punkten låg mer eller mindre mitt på ön där ingen hade orsak att uppehålla sig och ingen visste när loppet skulle ske, bara att det skedde en gång om året. Det tvingade männen att upprätthålla en god kondis och det innebar att de med de bästa arvsanlagen fortplantade sig. Mitt i en sorglig tragisk situation hittade de en lösning som skulle gynna dem. Kanske fick de fram starka krigare som en dag kunde jaga bort Satsumas soldater från ön.

Kuburabari var kvinnornas motsvarighet i sann emanciperad anda. Det var en klippa med ett 315 cm brett gap mellan två av klippblocken. Över detta gap skulle gravida kvinnor hoppa, fallet var sju meter så lyckades de inte slog de ihjäl sig och sin avkomma. Spände de sig av nervositet men klarade hoppet medförde det för många att de fick missfall. Bedömningen var att barnet hade varit för svagt och problem uppstått senare i livet med sjukdomar och vårdbehov. Detta medförde att ön fick en stam av såväl fysiskt som mentalt starka kvinnor och japaner från huvudöarna som besökte Yonaguni var därför mer än villiga att sluka de gamla myterna med hull och hår, ofta underblåsa dem. Kvinnorna blev då också begärliga på äktenskapsmarknaden och samurajer som hade råd och hört talas om kvinnorna från Yonaguni kunde bege sig iväg på långa resor i ett försök att komma hem med en fruktbar kvinna som kunde bära honom starka gossebarn. Kuburabari som prövning skall enligt öns legender ha tagits fram av kvinnorna själva och de ansvarade också för genomförandet som skall ha skett fyra gånger om året för att kvinnorna som deltog skulle vara någorlunda lika långt framskridna i graviditeten.

Till skillnad från Tuunguda fanns det inga kvoter bland deltagarna i Kuburabari och det är högst troligt att flickor började träna för detta redan i unga åldrar. Det finns ingen skriftlig bokföring kring fenomenet så vi vet inte hur många som misslyckades, men att det förekom kan vi vara någorlunda säkra på då det finns beskrivningar av hur de plockat upp kvarlevorna ur ravinens djup. Men det förklarar också att ön kunde ha ett stort kvinnoöverskott då reduceringen av män var obönhörlig, medan kvinnorna var enkom beroende av de egna prestationerna och när graviditeterna väl upphörde låg de inte längre i riskzonen.

Exakt när de här traditionerna avslutades finns det olika teorier om, men ön består idag av nästan 1 700 invånare och är idag mer känt för det ”monument” av stenformationer som finns utanför ön och som är ett populärt resmål för sportdykare. Ökänt är det för att det var här som den siste medlemmen av Aum Shinrikyo, domedagssekten som terroriserade Tokyos tunnelbana med saringas, höll sig undangömd här då ön saknade fast polisbemanning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.