歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv


8 kommentarer

Kanjis forntid, nutid och framtid

Av de fyra stora originella civilisationerna, Mesopotamien, Egypten, Hindus och Gula Floden (Kina), är det endast den sista vars skriftspråk fortfarande är i bruk. Kanji (漢字), Hanzhi på kinesiska och Hanja på koreanska betyder ordagrant Han-tecken. De kan således betraktas som de mest lyckade och avancerade eftersom de hängt med så länge, och till skillnad från exempelvis hieroglyfer, fortfarande är i bruk. Det har de gjort för att de – och det kan vara lite svårt för västerlänningar att smälta – är betydligt mer flexibla än vi inser. De har helt enkelt anpassat sig till tidens utveckling på ett sätt som inte ens alfabetet klarat. Anledningen till det är att det inte enbart är det äldsta levande skriftspråket, det är också det som har fler tecken än något annat, det existerar mer än 100 000 skrivtecken, dessutom ett litet antal som egentligen inte existerar. Men mer om det senare. När något nytt dykt upp som behövt ett ord, har man helt enkelt skapat ett nytt tecken för att uttrycka det. Det innebär också att det är något av ett Sisyfos jobb att lära sig dem och därför är det endast världens näst mest använda skriftspråk. Efter det latinska alfabetets 5 miljarder användare är det 1,5 miljarder som förlitar sig på de ideografiska tecknen. Läs mer


1 kommentar

Poesi och sanningen

Sanningen är som poesi, och alla hatar poesi. För det stora flertalet framstår poesiälskare som pseudointellektuella som vill framstå som lite märkligt kulturelitistiska, lite för mer än andra. Ungefär som med sanningssägare. Ta exemplet med Karl Henrik Grinnemo och hans kolleger på KI som anmälde Paolo Macchiarini för oredlighet i forskning. Trots att en extern granskare, professor emeritus Bengt Gerdin, gav dem rätt så gjorde KI:s ledning vad de kunde för att tysta ned det. I kölvattnet av skandalen har det varit anmärkningsvärt tyst kring dem som faktiskt fick fram sanningen. Sanning och poesi. Poesi och sanning. I Japan har dock poesin en helt annan ställning.

Läs mer


3 kommentarer

Den missförstådde japanske mannen

Emellanåt påstås det att japanska män har svårt att uttrycka sina känslor inför det vänare könet såvida det inte handlar om de som ligger på skalan mellan irritation och raseri. Som regel anges deras bakgrund som bistra inbitna krigare mellan 1100-talet och fram till mitten på 1800-talet till oförmågan att uttrycka uppskattning och kärlek. Det är sant att orden ”jag älskar dig” sällan eller aldrig utbytes före eller under ett japanskt äktenskap. Men det betyder självfallet inte att man och hustru inte kan vara betuttade i varandra. Att uttrycka känslor på allmän plats uppfattas som meiwaku, alltså att man ställer till besvär för omgivningen. Av den anledningen ser man allt som oftast unga par framför en tågstation som står mitt uppe i ett uppbrott. Den som beslutat lämna den andre vet att partnern högst ovilligt ställer till en scen eller börjar storböla när en massa människor passerar runt dem. Läs mer