Yoshimune var den mest lyckade shogunen under Edo perioden

2016-05-19 av rekishikan 20 kommentarer

Tokugawa Ieyasu var tillräckligt förutseende när det gällde klanens överlevnad då han lät sina tre yngsta söner etablera egna kadettklaner, de s.k. Tre Ärevördiga Husen eller gosanke på japanska. Hans sonson Tokugawa Iemitsu stadfäste deras roll som de som skulle förse riket med en shogun i händelse av att stamgrenen saknade manlig arvinge. Första gången det skedde var 1716 då Tokugawa Yoshimune, vid tidpunkten daimyo över Kii, eller nuvarande Wakayama prefektur söder om Osaka. 1712 dog dåvarande shogun Tokugawa Ienobu som efterträddes av sin 3 år gamla son Tokugawa Ietsugu och shogunatet kom att i realiteten styras av en kabal ärkekonservativa konfucianister under ledning av Arai Hakuseki, en situation som Ieyasu till varje pris velat undvika. Ietsugu dog endast sju år gammal något som skeptikerna bland historikerna ser som väl lämpligt, men några bevis för att han togs av dager existerar inte. Ienobus övriga söner var alldeles uppenbart för unga och kadettgrenarna samlades nu för att enas om en ny shogun. Valet föll på Tokugawa Yoritaka som nu tog sig namnet Yoshimune och valet skulle visa sig vara en fullträff.

Han skapade de Tre Aristokratiska Husen, på japanska gosankyo, för att utöka kadettgrenarna, kanske i ett försök att ersätta dem (det var klent med söner hos de övriga två). Till skillnad från gosanke så var gosankyo inte daimyo, de hade således inga egna domäner de styrde över utan fungerade som shinpan en kategori samurajer som stod ovanför hatamoto på grund av sitt släktskap med Tokugawa klanen. Nu fick de också rätt att bidra med kandidater till posten som shogun. Grenarna bestod av två söner till Yoshimune samt en sonson och de kallas Tayasu, Shimizu och Hitotsubashi. De sista shogunerna i slutet på eran kom ifrån Hitotsubashigrenen. På så sätt var Yoshimune, som var sonsons son till Ieyasu, minst lika förutseende.

Kii var en rik domän, värderad till 500 000 koku, men det var också en skuldsatt domän. Kii är som en utsträckt halvö syd för Osaka och om tyfoner träffar dem direkt blir skadorna stora, inte minst för bönderna. Därför hade de över åren behövt låna medel hos sina kusiner i Edo för att rädda bönderna från undergång. Som daimyo Yoritaka hade han gjort stora framsteg med ett få ordning på provinsens finanser. Han införde incitamenter för att skapa ny jordbruksmark längre in i provinsen där omkringliggande berg skyddade bättre mot stormarna och byggde ut vägnätet så de klarade transportera sina varor till marknaderna men även så att fiskare skulle kunna sälja sina fångster till bönderna som inte befann sig vid kusten.

De konservativa konfucianerna hade tappat kontrollen över ekonomin, att söka lösningar till inflation eller bristfällig tillväxt i texter om söners plikter mot fädrar var föga konstruktivt. Så det första Yoshimune gjorde som nytillträdd shogun var att avskeda Arai och hans gelikar. Han utökade rekryteringsbasen till de administrativa posterna för att få in mer kapabla ämbetsmän. Yoshimune står fadder till det som kallas Kyoho reformerna. De strävade efter att minska shogunatets utgifter och för att få med sig daimyo på de här förändringarna införde han också lättnader i den växelvisa tjänstgöringen. Rismarknaden i Osaka tillerkändes officiell status och det infördes handel med risoptioner som hjälpte till att stabilisera rispriserna, men som också skapade konkret underlag för beskattning.

Yoshimune kallas också Råskinnsshogunen eller om man så vill Huliganshogunen, på japanska Abarenbo shogun, för sitt burdusa och råbarkade sätt. Han var stor kvinnotjusare och när statsangelägenheter inte propsade på uppmärksamhet var en och annan hedonistisk orgie ingen ovanlighet. Han gillade att suga märgen ur livets ryggrad helt enkelt. 1745 drog han sig tillbaka och tog titeln Ogosho med farfars far som förebild. Sonen Tokugawa Ieshige tog över posten som shogun men han led av talsvårigheter så fadern behöll all den praktiska makten i sina egna händer.