歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Hedonistshogunen

5 kommentarer

Den elfte shogun i Tokugawa dynastin var den förste som kom från Gosankyo grenen av släkten och var således endast avlägset besläktad med den ursprunglige stamfadern, Tokugawa Ieyasu. Hans regentperiod varade mellan 1787 till 1837, således hela 50 år och det var under hans styre som shogunatet inledde sitt förfall som slutade med att shogun avsattes och kejsaren formellt återfick den politiska makten 1868. Tokugawa Ienari föddes 1773 i november och döptes till Toyochiyo, hans far Tokugawa Munetada var den första klanledaren för den nyetablerade grenen på Tokugawas stamträd och i ett försök att stärka klanens politiska inflytande gifte han bort sin förstfödde till Shimazu Tadako no Hime vid fyra års ålder. Hon var dotter till Shimazu Shigehide som var daimyo över Satsuma domän, den starkaste utanför Tokugawa klanernas olika grenar.

När den tionde shogun, Tokugawa Ieharu, förlorade sin ende son beslöts det i konselj att han skulle adoptera sitt kusinbarn, lille Tokugawa Toyochiyo och fick därmed Shimazus dotter med på köpet. Det var första gången dottern till en tozama, alltså en daimyo i yttre förskingringen, fick in en dotter som midaidokoro, som är den officiella titeln på shoguns främsta hustru. Därmed blev han också nästa generation shoguns svärfar, en position med konkret inflytande i den dåvarande japanska patriarkala hierarkin. Av naturliga skäl höjdes det kritiska röster inom shogunatet, men dessa kom endast från juniora tjänstemän och de äldre rådgivarna vägrade ge med sig när väl beslutet fastställts. Frågan är om de tänkt igenom sitt förslag, en indikation på att de möjligen missade detaljen med den fyraåriga brudens börd är att de tillsatte Matsudaira Sadanobu som förmyndare åt den lille gossen när han som 15-åring tillträdde posten som shogun. Sadanobu kom från Tayasu kvisten inom Gosankyo grenen på Tokugawa stammen. Som barnbarn till den åttonde shogunen, Tokugawa Yoshimune, åtnjöt han via börd en stark ställning och som daimyo för Shirakawa-han, en domän i södra delen av dagens Fukushima ett renommé som habil förvaltare.

Matsudaira Sadanobu är för japanska historiker synonymt med Kansei no kaikaku, eller Kansei-reformerna efter den tidsepok de genomdrevs. Under 1700-talets senare hälft drabbades Japan av en serie naturkatastrofer som tärde hårt på shogunatets finanser. Förutom att strama upp shogunatets ekonomi och införa nolltolerans mot mutor beslöt han sig också för att införa papperspengar. Detta ledde efter en tid till att sedelpressarna gick för högtryck – de sköttes manuellt så i realiteten blev passen längre och längre. Det var fortfarande 130 år kvar till Weimarrepublikens galopperande inflation, men Japan fick en god försmak av den. Och än idag ligger den erfarenheten till grund för Japans konservativa penningpolitik. Ienari och Sadanobu kom på kollisionskurs och efter mycket myglande lyckades Ienari göra sig av med Sadanobu, men i realiteten kom hans politik att leva kvar då en stor del av de högre rådgivarna blivit tillsatta på hans inrådan.

Anledningen till att de två herrarna stångades som brunstiga kronhjortar var att Sadanobu var fiskalt konservativ och Ienari var fullblodshedonist. Hans harem, Ooku med japansk vokabulär, bestod av hela 900 kvinnor och av de mantalsböcker som överlevt vet vi att han alstrade åtminstone 53 barn, 26 som nådde vuxen ålder, men då ett flertal böcker saknas och alla kanske inte heller antecknades, särskilt i de fall damen var av låg börd, barnet avled i samband med födseln eller inom kort tid därefter, eller det var en flicka, är det inte osannolikt att avkomman uppgick till det dubbla. Det säger sig självt att den sortens livsstil inte direkt var billig i drift. Förvisso skall man vara försiktig med att läsa in för mycket i de officiella porträtten men Ienari framställs ofta i mindre behaglig dager, orakad och ögon som kan tolkas som bakfulla. Anmärkningsvärt är att det finns inga invändningar från hans sida antecknade, något som understryker tolkningen av honom som aningen likgiltig och skörlevnadsidealist.

Hans likgiltiga inställning till omgivningen förstärks av att det finns historier om att han som barn skall ha samlat krabbor och småfåglar som han stampade ihjäl lustfyllt. Dessa återfinns i olika dagböcker bland hovdamerna i shogunatet så det är svårt att avföra berättelserna som elakt förtal. Onekligen öppnar det frågan om han inom sig bar potentialen att utvecklas till en seriemördare om det inte var för sin upphöjda ställning där han ständigt var omgiven av rådgivare eller kvinnor. Han skulle efterträdas av sin andre son och när han drog sig tillbaka som ogosho, eller shogun emeritus, efterträddes han av sin andre son. Men han höll fortfarande hårt i makten eftersom han i grunden inte litade på grabben, inte minst för att de tillhörde två olika buddistiska sekter och han skall ha försökt att få sonen ur balans genom en komplott om att giftmörda sonens fjärde son som var den av sönerna som visade störst potential.

Han var också glad i saké, beskrivningen som lever starkast kvar är den som skrev att han drack så mycket varje kväll att han kunde bada i det, men det finns inga tecken på att han varit berusad eller störig gentemot omgivningen. Det är naturligtvis inte helt riskfritt att skriva ned sådana anteckningar, men samtidigt är det sannolikt att någon hovdam skulle låtit undslippa sig något till en släkting som i sin dagbok gjort en anteckning om hur det skvallras om shogun utifall att någon incident inträffat. Noteras bör att det finns anteckningar om att han på äldre dar blev betydligt mer återhållsam med risvinet. i gengäld var han glad för ingefära och hakugyuraku som bäst kan förklaras som en föregångare till ost, det är väldigt svårt att få tag på i dagens Japan men det är ett slags mellanting mellan amerikanernas cream cheese och italienarnas ricotta. Han åt detta friskt och övertalade sin läkare att skriva en bok om fördelarna med hakugyuraku då han ansåg bägge produkterna nödvändig för sin ständigt närvarande libido. Än idag är många japanska män glada för ingefära, övertygade om att det är naturens egna Viagra.

Skörlevnaden har gjort honom en tacksam protagonist för japanska författare, det finns närmare 30 böcker där han figurerar i allt annat än bildskön dager. Konsekvensen blir att den delen av hans liv får en mer framträdande roll än den kanske förtjänar, hans företrädare hade med få undantag en liberal syn på sina egna förlustelser. Ienari må ha varit mer extrem och då hans regentperiod genom exempelvis det som kallas Morrison incidenten då ett amerikanskt handelsfartyg i ett försök att repatriera förlista japaner besköts när det försökte angöra hamn i Kagoshima på södra Kyushu, framstår som inledningen till shogunatets förfall tenderar han att ringaktas av japanska historiker.

5 tankar om “Hedonistshogunen

  1. Ping: Medelmåttsshogunen | 歴史館

  2. Ping: Avslutningsshogunen | 歴史館

  3. Ping: När Sverige blev känt i Japan | 歴史館

  4. Ping: Philipp Franz von Siebolds tid i Japan | 歴史館

  5. Ping: Tanuma Okitsugu keynesian 200 år före Keynes | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.