歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Tokugawa Ieyasu främst bland förstlingar

6 kommentarer

Samtliga shoguner i Tokugawa dynastin har presenterats i ett alldeles eget inlägg, utom grundaren Tokugawa Ieyasu, förrän nu. Men han förekommer i ett stort antal artiklar här på bloggen, han omnämns i åtminstone vart sjätte inlägg. Men ibland mer i förbiseende, en bisats till något annat resonemang. Det kan således vara hög tid att presentera honom i en mera komplett beskrivning. Att inte veta vem Ieyasu var är som att inte veta vem Gustaf Wasa var, eller George Washington eller rent av Winston Churchill. För likt Wasa var han urfadern i den främsta av dynastier, och som Washington enade han nationen och etablerade ett bestående styre och precis som Churchill var han en vältalare som var rätt man för rätt tid. Än idag tar japaner hans namn i sin mun med vördnad och när en av dagens politiker visar sig otillräcklig blir kommentaren ofta ”han var ingen Ieyasu, inte”.

Den 26:e dagen i den tolfte månaden i det elfte året av Tenbun eran motsvarar i den gregorianska kalendern den 31 januari 1543, ett år med revolutionerande förändringar. I Sverige konsoliderade Gustaf Wasa sin ställning som det enade rikets konung genom att besegra smålänningen Nils Dacke, i Nürnberg publicerade polacken Nicolaus Copernicus sin De revolutionibus orbium coelestium eller Om Himlakropparnas Kretslopp och i Japan fick den då 16-årige Matsudaira Hirotada (1526 – 1549) beskedet att hans fru, Odai, frambringat honom en son, som de döpte till Takechiyo.

Så inleder Taro Tsurugaya sin beskrivning av Ieyasus barndom. Han kom till världen ett år som kännetecknades av stora förändringar i världen och framkallandet av dessa i Japan skulle falla på det lilla spädbarnets axlar. Han föddes i en omtumlande tid. Provinserna hade stridit mot varandra till och från i närmare 100 års tid. Krig, skärmytslingar, förräderi, alliansbyggen och utbyten av gisslan var vardagsmat. Det påverkade självfallet hans barndom, men också hans senare uppväxt.

Samtliga nedtecknare av hans historia, från de tidigaste officiella krönikorna till dagens källkritiska analyser är överens om vissa personlighetsdrag. Han var exempelvis tålmodig, hastade aldrig fram beslut, utan lyssnade noga till samtliga involverade parter. ”Glöm inte att dra åt remmen (på hjälmen) när striden är över”, var ett av hans favorituttryck. Med det menade han att det var lika viktigt att vara försiktig även när striden var slut. För även om man vunnit slaget fortsatte konflikten. Därvidlag skiljde han sig markant från sina två företrädare som Japans hegemon. Oda Nobunaga var burdus, hetsig och emellanåt argsint. Helt enkelt en känslomänniska. Toyotomi Hideyoshi var en uppkomling, en statarpojke hade vi kallt honom. Han var snarstucken, hämndgirig och kortsiktig, han levde för stunden. Ieyasu studerade de bägge herrarna nogsamt för att klarlägga deras svagheter och bristen på tålamod fann han vara en gemensam punkt och föresatte sig att göra det till en personlig dygd.

Trots att Oda klanen kidnappad honom som liten gosse hade han stor respekt för Nobunaga som härförare och ingick en hemlig allians med honom efter hans överraskande seger i slaget vid Okehazama. Deras samarbete skulle bidra till att Oda Nobunaga stod som härskare av centrala Japan och var på god väg att lägga de västra provinserna under sig innan han förråddes av en av sina egna generaler, Akechi Mitsuhide. För Ieyasu var det en stor förlust, han var ännu inte redo att ta över, och även denna händelse beskriver Taro Tsurugaya i sin bok ”Vägen till Shogun”.

Oda Nobunaga var så nöjd med den långvariga allians han hade med Ieyasu att han bjöd in honom till en stor bankett i Azuchi borg, i dagarna tre åt de sig övermätta och drack sig stupfulla, beskådade dansföreställningar och höll téceremonier. Han åtföljdes av ett antal trogna vasaller som Sakai Tadatsugu (1527 – 1596), Ishikawa Kazumasa (1533 – 1593), Sakakibara Yasumasa (1548 – 1606) samt Honda Tadakatsu (1548 – 1610). Nobunaga föreslog att de skulle njuta några dagar i Sakai, den fristående handelsstaden innan de återvände till Suruga. Ieyasu ansåg det vara ett utmärkt förslag så tillsammans med sitt följe på knappt 100 man begav de sig iväg. I Sakai deltog de i téceremonier av Tsuda Sogyu (d. 1591) och Imai Sokyu (1520 – 1593), tillsammans med Sen Rikyu (1522 – 1591) kända som de Tre Témästarna under himlen (天下三宗匠).

Under vistelsen i Sakai nåddes Ieyasu av budet om Akechi Mitsuhides förräderi och Nobunagas död. Till de närvarande vasallerna sade han då: ”Vi är för få i antalet för att ta upp strid med Akechi. Vi ger oss iväg till Chionin klostret i Kyoto och skär upp magarna i sympati med Nobunagas död”. Detta är så vitt vi vet den enda notering om att någon av Nobunagas vasaller var villiga att begå det som kallas junshi (殉死), alltså att en vasall tar sitt liv för att lojalt följa sin döde herre in i dödens rike. Delvis understryker det bilden av Nobunagas skräckvälde, men mer än så visar det hur speciell relationen var mellan Ieyasu och Nobunaga. Han förebrådde sig själv för att han inte tagit med tillräckligt med styrkor för att vara förberedd på alla eventualiteter. Just detta är också en indikation på att Mitsuhide helt lyckats hemlighålla sina planer, och att beslutet mycket väl kan ha varit en stundens ingivelse.

Honda Tadakatsu trädde då fram och sade: ”Ett sympatisjälvmord i Kyoto skulle inte få någon effekt [i dessa upprorstider]. Det är bättre att återvända hem till Mikawa och mobilisera våra styrkor, genom att besegra Mitsuhide kan vi återgälda vår furste Nobunaga.” Han påminde Ieyasu om Nobunagas beteende när han erhöll Takeda Katsuyoris avhuggna huvud efter slaget vid Tenmokuzan. Han höll då upp skallen och sade till den: ”Jag hörde att din far Shingen en gång försökte ta sig till Kyoto, vi kanske skulle skicka ditt huvud dit så kvinnorna och barnen har något att skratta åt”. Tokugawa hade då rest sig upp och sagt att Katsuyori var ung och att hans tankar ännu inte mognat, det fanns ingen anledning att göra honom till åtlöje i döden. När Ieyasu påmindes om detta insåg han att han själv var på väg att göra om Katsuyoris misstag och att Honda hade rätt. Han beordrade hemresa till Hamamatsu borg.

Det blev istället Toyotomi Hideyoshi med sin titel som kanpaku tog på sig rollen som Japans hegemon. Efter att han kuvat Hojo klanen, i en av de märkligaste belägringarna i krigshistorien, och jagat ut dem ur Odawara borg gjorde han en rockad med Ieyasu. Mot sina domäner i centrala Japan fick han överta hela Kanto slätten, då Japans risbod, idag världens största urbana myller med drygt 43 miljoner invånare, eller en tredjedel av Japans befolkning. Istället för att flytta in i den vackra och befästa borgen i Odawara, valde han att flytta sitt högkvarter till en obetydlig träborg i Edo, något hans vasaller hade svårt att smälta. Förvisso är han inte Edos grundare, men utan Ieyasu hade Tokyo inte varit det megapolis det är idag.

Där bidade han sin tid. När Hideyoshi satte siktet på Ming dynastin och invaderade Korea 1592 höll han sig på behörigt avstånd. Han erbjöd sig att hålla försvaret av Nagoya borg på norra Kyushu så att Hideyoshis lojala generaler kunde frigöra styrkor för invasionen, men han ställde själv inte upp med invasionsstyrkor. Under samtalen med sina vasaller framkom det att han ansåg det vara ett dåraktigt projekt. Det gick inte att hux flux kasta sig över dylika företag utan att först bygga upp en logistisk organisation som klarade utmaningen. Utvecklingen skulle ge honom rätt, invasionen misslyckades och Mings sändebud lyckades även med konststycket att förnedra honom under fredsceremonierna.

Hideyoshis hälsa havererade under den andra kampanjen och han insåg att han inte skulle få se sin son efterträda honom som kanpaku. Hideyoshis stora sorg var att han och Nene, hustrun som han älskade högt inte fick barn. Hustrun uppmanade honom att ta sig en älskarinna och rekommenderade Chacha, mer känd som Yodo-dono, en av Nobunagas tre systerdöttrar och hon bar honom två söner, men den första avled vid två års ålder. Nummer två, Hideyori, verkade dock klara sig bättre. Han var så pass sjuklig att han fick tillsätta ett råd för att ansvara för gossens utbildning och framtid. Kort tid efter att han avled 1598 inleddes manövrerandet och ieyasu insåg vid 55 års ålder att detta var hans sista chans att gripa makten över Tenka (天下), allt under himlen.

Samtidigt med att han spelade ut de andra daimyo som utgjorde det styrande rådet manövrerade han stilla för att bygga upp en stor allians av provinsfurstar från östra Japan. De på västra sidan togs på futonen när de insåg hur stora Ieyasus styrkor var. Skyndsamt anslöt de sig till en allians under Ishida Mitsunari men han kunde inte uppbåda samma lojalitet bland vasallerna som Ieyasu. Västarmé och Östarmé sammandrabbade den femtonde dagen den nionde månaden år fem i Keicho eran, eller den 21 oktober 1600 enligt den gregorianska kalendern på en plats som heter Sekigahara. Det var världshistoriens ditintills största slag, 100 000 man på var sida, även om en del inte var på plats just där. Det har också kallats det blodigaste slaget i världshistorien, 7 000 man dog varje timme och slaget var över redan tidig eftermiddag. En av de som skulle spela en viktig roll för utgången var den unge Kobayakawa Hideaki, så här beskrivs det i Vägen till Shogun.

Från sin marskalkspall betraktade Ieyasu belåtet inledningen, han visste att Fukushima Masanori upprördes rejält av Ii Naomasas tilltag, men det betydde att han nu kände behov av att visa ännu mera djärvhet på slagfältet. Masanori gav därför signal till Kyogoku Takatomo (1572 – 1622) Takatsugus lillebror, och Todo Takatora (1556 – 1630), en samuraj som tjänade inte mindre än sju olika daimyo under sitt leverne, att anfalla Ukitas högerflank. Därmed lämnade de sin egen vänsterflank helt försvarslös mot anfall. Detta passerade naturligtvis inte Mitsunaris ögon obesett. Samtidigt med detta gick Terazawa Hirotaka (1563 – 1633) till attack mot Konishi Yukinagas uppställning vänster om Ukita och Konishi klarade inte att stå emot den attacken inledningsvis. Otani Yoshitsugu som höll västarméns högerflank tvingades dra sig in mot mitten för att stödja Ukita och Konishi. Både Mitsunari och Ieyasu vände nu sina blickar mot Matsuoyama och Kobayakawa Hideaki.

Vinden hade vänt och dimman blåste tillbaka in över slagfältet där den blandades med krutröken och tjocknade till gråaktig gröt, men det var delvis en synvilla för vinden pressade dimman längs bergsväggarna så de bägge fältherrarna som intagit en hög position för att få överblick såg allt sämre men förstod inte att soldaterna inte var lika påverkade som de själva. Mitsunari oroade sig därför över att Kobayakawa Hideaki kanske inte skulle kunna se raketen, det var inte en fyrverkeripjäs i modern mening utan en behållare av papier-maché som flög upp högt för att sedan falla tillbaka till marken. Några stjärnfall, vattenfall eller andra pyrotekniska effekter förekom således inte. Om dimman fortsatte tjockna ansåg Mitsunari det för sannolikt att Kobayakawa kanske inte skulle se signalen. Han beordrade därför uppskjutning av raketen.

Ieyasu reste sig hastigt upp från marskalkspallen när han fick syn på raketen. Han förstod genast att det måste vara en signal till någon på andra sidan Sekigahara fältet. Han kände hur hjärtat började bulta under rustningen, men utåt höll han masken och behöll lugnet så gott det gick. Försiktigt vände han blicken upp mot Matsuoyama för att se om det kom någon reaktion uppifrån Kobayakawa. Krigarna uppe på höjden stod stilla och betraktade slagets utveckling nedanför dem. I sitt stilla sinne tänkte Ieyasu: ”nu är en lämplig tid att komma nedrusande pojkvasker, Mitsunari tror att du kommer för att stödja hans högerflank istället för att attackera den, rör på påkarna”, enligt sin dagbok. Trots sin späda ålder spelade Kobayakawa ett högre spel, han ville se en mer konkret utveckling av slagets utveckling innan han skickade ner sina soldater. Just för tillfället gick det i vågor fram och tillbaka där nere, östarmén pressade framåt för att slås tillbaka i kortare reträtter och han noterade också att de av Moris trupper som befann sig i det bakersta ledet än så länge höll sig märkvärdigt passiva.

Efter slaget vidtog det största räfst och rättarting i Japans historia, kartan ritades mer eller mindre om totalt. Daimyo bytte domäner, eller flyttades till mindre eller större domäner beroende på hur de skött sig under slaget. Ieyasu lade nu grunden till det som skulle bli Pax Tokugawa, en 250 år lång unik fredsperiod i världen vid den här tiden. Han hade redan tidigt lagt grunden för att kunna göra anspråk på titeln som Seii Taishogun (征夷大将軍) eller militär överbefälhavare och han lade snabbt fram propåer till kejsaren om en sådan utnämning. Men kejsaren drog på benen, ville försöka utverka god ersättning för titeln, Ieyasu vägrade att muta. Istället hotade han med att om han inte var överbefälhavare föll det inte heller på honom att garantera kejsaren och hovets säkerhet. Då de saknade egna militära trupper förstod de snabbt vad som skulle ske ifall de trilskades mer. Den 24 mars 1603 hölls tillträdesceremonin, men faktum är att endast en shogun har suttit kortare tid än Ieyasu, nämligen den siste. Redan 1605 överlämnade han ämbetet till sin son Hidetada, som för övrigt inte stod allt för högt i kurs hos honom. Han drog sig tillbaka till sin borg i Sunpu med titeln Ogosho (大御所), men hans tid som militär ledare var ännu inte förbi.

Ett resultat av segern han inte förutsett var det stora antal ronin (浪人) ofta översatt till ”herrelös samuraj” men vars egentliga betydelse är vagabond. De hade ingen som betalade deras löner, ingen som försåg dem med arbetsuppgifter. Ryktet spred sig bland dem att Osaka borg, där Toyotomi Hideyori härskade, välkomnade dem med öppna portar. Inga daimyo västerut vågade associera sig med Hideyori, men de gjorde heller inget för att stoppa vasaller som ville ansluta sig till Toyotomi klanens sak. Ieyasu må ha hållit ställningen som rikets hegemon, men så länge uppkomlingens klan existerade skulle hans nya dynasti inte sitta säker och Hidetada var inte tillräcklig brutal för att lösa problemet. Krigarinstinkten vaknade till liv hos den gamle soldaten.

Han fick genomföra två belägringar av Osaka borg för att bli av med Hideyori, vintern 1614 och sommaren 1615. Därmed befäste han också Tokugawa klanens ställning som primus inter pares bland de japanska krigarklanerna. Totalt skulle klanen förse Japan med 15 shoguner, många av dem marionetter för krafter bakom skynket, andra viljestarka reformatorer, enstaka hedonister, moraliska föredömen, nyfikna, likgiltiga, bildningstörstande, lata men också ambitiösa, sluga och långsiktigt tänkande.

Efter Ieyasu, tog sonen Hidetada över, följt av sonsonen Iemitsu, därefter Ietsuna, Tsunayoshi, Ienobu, Ietsugu, Yoshimune, Ieshige, Ieharu, Ienari, Ieyoshi, Iesada, Iemochi och slutligen Yoshinobu. Klanen lever ännu kvar men har decimerats väsentligt. Men att bära efternamnet Tokugawa är lite som att heta Natt och Dag eller de la Gardie, fräckt namn med många kontakter och rik historia, men makt och inflytande finns numera på andra händer.

6 tankar om “Tokugawa Ieyasu främst bland förstlingar

  1. Ping: Japans religiösa trankilism | 歴史館

  2. Ping: Slaget vid Okehazama | 歴史館

  3. Ping: Vila i frid Heisei, välkommen Reiwa | 歴史館

  4. Ping: Meisho den nionde kvinnliga kejsaren | 歴史館

  5. Ping: Enögde draken från Oshu | 歴史館

  6. Ping: De japanska bibliotekens historia | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.