Den första associationen man som svensk gör när man kommer i kontakt med begreppet oni (鬼) är troll, det finns något över dem som verkligen för tankarna till John Bauers illustrationer vid ett första ögonkast. Ju mer man lär sig om dem desto mer övertygad blir man att det liksom inte riktigt räcker till, likheterna finns där förvisso, inte minst den fysiska skepnaden, men innehållet är inte riktigt sig likt. Till engelska översätts begreppet oftast till ogre och ibland orc men det förekommer även att de på engelska kallas troll. Intressant nog finns det inte internetoni medan det tveklöst existerar en massa troll enligt vår vokabulär. Med trollen i de isländska sagorna har oni sin storlek gemensamt, bägge ansågs vara jättar. Och de har varit närvarande i gamla myter. De är sålunda praktiska redskap för att försöka tydliggöra obegriplig ondska.
Till skillnad från våra troll är de exempelvis gärna blå, gula, gröna, svarta eller röda och det förekommer varianter med tre ögon. Dessutom går de gärna omkring med en gigantisk knottrig knölpåk och har två korta oxhorn ovanför pannan och hörntänderna är utstickande huggtänder. Deras höftskynke är ofta av tigerskinn vilket inte är ointressant eftersom tigern inte existerade i Japan, men väl i Korea. Viktigas av allt är kanske dock att de varit med från första början, de dyker nämligen upp i Nihon shoki (日本書紀), men är det som inhemska varelser, eller har de anlänt tillsammans med buddhismen 130 år tidigare? De fem grundfärgerna anses följa de fem grundelementen i den kinesiska astralkalendern, en blå är träd, den röda är eld, den gula är jord, den gröna är metall och den svarta är vatten. Det ger dem karakteristika som är enkla att förstå. Den blå representerar vrede, den röda begäret, den gula upphetsning eller starka känslorörelser, den gröna är lättja och den svarta representerar obeslutsamhet, tvekan. Det är inte svårt att se kopplingen till de sju dödssynderna.
Ett av de tidigaste omnämnanden är Gaki (餓鬼) som ordagrant är en ”svulten oni” och det kommer sannolikt från den kinesiska tolkningen av Peta (sanskrit; प्रेत) och är en varelse som genomgår mer lidande i form av extrem hunger och törst och som spelar en framträdande roll i buddhistiska, hinduistiska och sikhiska moraliska läror. Det här är således inte en ondsint varelse utan en som offrar sig genom att lida å människornas vägnar. I den japanska tolkningen är det en symbol för vad som sker när man agerar själviskt och ur den bakgrunden kan härledas den moderna betydelsen som i princip är ”snorunge” eller ”bortskämd unge”. Oni har sålunda haft en moralisk utbildningsfunktion innan det fanns skolor och läroböcker.
En som närmare studerat oni och deras historiska betydelse är Koyama Satako i boken Oni to nihonjin no rekishi (鬼と日本人の歴史) och hon visar på hur de fungerat som ett slags xenofobiskt substitut. Japans utrikes relationer var avgränsat till de tre koreanska rikena och T’ang dynastin. Japan var teknologiskt och kulturellt på efterkälken och således starkt beroende av kongeniala relationer med sina grannar, samtidigt var de också medvetna om språkliga och kulturella skillnader, även om de etnoantropologiskt var närbesläktade. Hon menar att oni därför fick representera den okända sidan hos kineser och koreaner, den som ingöt fruktan och osäkerhet. Hon framhäver exempelvis att tecknet 鬼 på kinesiska hänför sig till andar och spöken, avlidnas vandrande själar. Ett betydligt mer abstrakt koncept än de konkreta trollvarelser som manifesteras i det japanska sinnet.
Likaså hävdar hon att när Izanagi jagar bort en oni genom att kasta persikor mot den skall det se som symboliskt för att Yamato japanerna var i sin fulla rätt att jaga bort och i förlängningen etniskt rensa bort folk som kumaso, hayato och emishi. Annorlunda uttryckt stod oni som en symbol för det främmande och det skulle då också 
förklara deras hotfulla framtoning som inkluderar deras agerande, inte minst vid en jämförelse med de skandinaviska trollen. Det är därför inte förvånande att ritualen vid setsubun (節分), motsvarigheten till Valborg när våren hälsas välkommen (tidig februari i Japan), med små barn som kastar bönor och ropar ”ut med oni, in med lyckan” (鬼は外、福は内) har blivit långlivad. Den uttrycker en ryggmärgsbestämd önskan att hålla det främmande på avstånd.
Ett annat exempel hon framhäver är från den kinesiska Weizhi woren chuan (魏志倭人傳, på japanska Gishi wajinden 魏志倭人伝) där vi får möta den första framträdande japanska ledaren Himiko (卑弥呼) en kvinnlig shaman som ägnar sig åt ”onis väg” (鬼道術 i det kinesiska originalet) och hennes namn skrivs som ”oni roperskan”. Uppenbarligen har oni, eller snarare förmågan att kontrollera dem, haft en signifikativ betydelse redan i de tidigaste samhällena. När hon betalar tribut till de kinesiska sändebuden är det en form av ”häxkonst” så till vida att hon pacificerar dem genom att förhindra att de skall hota hennes samhälle.
När väl Silla enar Korea i ett rike och kineserna drar sig tillbaka till Manchuriet avtar perceptionen av ett utländskt hot. Oni får, åtminstone i skrifterna, en mer tillbakadragen roll. Deras funktion som symboler för det främmande avtar och de intar i stället rollen som ett mytiskt väsen. Mentala påfrestningar var fortfarande något man inte riktigt förstod sig på och det var det behändigt att låta det förklaras med oni. Ett exempel hittar vi i Fujiwara no Yorinagas dagbok Taiki (台記) som han i sin egenskap av Minister till vänster förde mellan 1136 och 1155. Han beskriver att klosterkejsaren Toba (鳥羽法皇) var förvirrad och att det berodde på hans farfar, klosterkejsaren Shirakawa (白河法皇) vars oni hade besatt honom. Därmed har den fått en mera själslig betydelse, ungefär som att vara besatt av onda andar. Detta avspeglas även i litteraturen från den här tiden. I Ise monogatari och antologin Konjaku monogatarishu förekommer de nu som osynliga väsen, till skillnad från förr i tiden kan människorna inte längre se dem.
Men de återkommer, som avvikande jättar under Kamakura perioden. I antologin Kokon chomonju (古今著聞集) flyter de i land på Izu halvön och beskrivs som ”märkliga avvikande jättar”. Under Muromachi perioden återkommer de emellertid i synlig form. Hyakki yagyo emaki (百鬼夜行絵巻) är ren målad cylinder vars titel betyder ”De hundra onis nattmarsch” och den visar att de uppfattades existera i alla möjliga skepnader, även djuriska. Cylindern antas ha en mera folklig upprinnelse, samurajer och hovfolk som roade sig med att skapa konst föredrog andra motiv, och de varelser som förekommer där är även de som den moderna japanen associerar till när det talas om oni. Eftersom denna typ av oni är mest frekvent, inte minst inom modernare litteratur, förklarar det tendensen att översätta dem till sådant som ogre och troll.
I det moderna Japan förekommer de även idiomatiskt i språket, ungefär som när vi säger ”när man talar om trollen” säger japanen Oni ni kanabo (鬼に金棒) som är deras motsvarighet till ”det som inte dödar dig gör dig starkare”, ordagrant är det ”metallpåk på oni”, alltså att slå dem med deras eget vapen men i en farligare version. Likaså säger de Oni ga warau (鬼が笑う) som ordagrant är ”oni skrattar” och är motsvarigheten till ”var inte löjlig” som i orealistisk. Slutligen så är Onigokko, ”leka oni” japanernas uttryck för kurragömma eftersom de under en period antogs vara osynliga men senare blev synliga igen.
De har sålunda genomgått en transformering från att fungera som språkligt substitut för det främmande, det andra, till att idag vara en lek och ingå i talesätt. Från att vara ett varnande exempel till en del av en årlig ritual, som tomtens nissar ungefär. Från historiska verktyg till det etnografiska landskapet.
歴史館 