歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv


3 kommentarer

Ifall Ishida Mitsunari segrat vid Sekigahara

Bloggen har tidigare bedrivet ett kontrafaktiskt resonemang kring attacken på Pearl Harbor, vad hade kunnat ske ifall imperiets armé valt att invadera Hawaii, var frågan som ställdes. I detta inlägg tar vi istället upp slaget vid Sekigahara, det som skulle leda till Tokugawa dynastins dominerande ställning i 250 år. Den vanliga benämningen är östarmén för Tokugawas segrande styrkor, och västarmén för Ishida Mitsunaris förlorande. Förvisso var Mitsunari den som anförde dem i slaget, men den starke mannen bakom västarmén var Mori Terumoto, provinsfurste över Aki, dagens Hiroshima och Choshu, dagens Yamaguchi, som befann sig på behörigt avstånd i Osaka borg hos Toyotomi Hideyori. Tokugawa Ieyasu vann sin seger mycket tack vare ett antal överraskande förrädare från västarmén som gjorde gemensam sak med Tokugawa för att de inte stod ut tanken på Ishida Mitsunari som framtida ledare, Så vi tar vår utgångspunkt i att dessa kappvändare valt att förbli lojala då Mori Terumoto personligen infann sig vid slaget. Läget för östarmén såg redan dystert ut när förrädarna valde att gå in i striden på östarméns sida. Hade Terumoto närvarat skulle lojaliteten mot honom vägt tyngre och de hade istället gått in på västarméns sida. Tokugawa hade i så fall förlorat stort, sannolikt tvingats att kapitulera villkorslöst. Läs mer


1 kommentar

Konsten att stänga av ett rike

I ett tidigare inlägg påvisade bloggen konsekvenserna av att Japan isolerade sig under lite mer än 200 år. I detta är tanken att närmare förklara processen som ledde till beslutet för avstängningen. Exakt när avstängningen sker tvistar de lärde om, några menar att det var 1635 när de stängde in portugiserna på den konstgjorda ön Dejima andra att 1639 är en bättre startpunkt eftersom det var då de förbjöd nanbansen (南蛮船), de ”södra barbar fartygen” som var deras samlingsnamn på portugisiska och spanska handelsfartyg, att angöra japansk hamn. Även så skulle det dröja till 1641 innan portugiserna helt deporterades. Vid denna tid användes aldrig begreppet sakoku (鎖国), det stängda eller slutna riket. Istället talades det om heiyo no minori (閉洋の御法) eller lagen om de låsta haven. I diskussionerna mellan Tokugawa Iemitsus rådgivare användes begreppet rojo (籠城) som är ”cernerad borg” enär de knappast förväntade sig att någon skulle försöka storma och invadera Japan. Läs mer


Lämna en kommentar

Japanska köksredskapens historia del 1

I tidigare inlägg har bloggen försökt förklara varför det japanska köket skiljer sig från sin asiatiska grannar. En konsekvens av det blir att utrustningen i köket också avviker. Det viktigaste instrumentet är hocho (包丁), den mångsidiga japanska kökskniven som husmor – för i Japan är det till 98 % eller mer kvinnorna som lagar maten i hemmet, och tvärtom på krogarna – skickligt använder till allt från att skala rättika eller äpplen, till att dissekera en kyckling eller skära upp feta tonfiskbitar till en donburi (丼) eller enbart en normal kvällsvard som i Japan ofta blir en katalog över det japanska köket med en elva, tolv mindre skålar med stor variation. All denna variation i maten, medför också att utbudet på dessa köksknivar var därefter. Under Edo perioden delades de in i två huvudgrupper, debabocho (出刃包丁) var de bredbladiga som primärt användes till att skära upp olika fiskar, och yanagibabocho (柳刃包丁) en smalbladig som användes för grönsaker, frukt och sashimi. Under Meiji perioden tillkom en ny sort, nikugiribocho (肉切り包丁) för att skära kött. Läs mer


Lämna en kommentar

Den japanska snabbmatens historia

Som alla andra industrialiserade nationer där dubbelarbetande hushåll ökar är Japan allt mer beroende av snabbmatskedjor. Förvisso är hemmafrun mer frekvent i Japan än exempelvis Sverige eller Norge, men hon håller så sakteliga på att försvinna, inte minst eftersom färre japanskor är intresserade av giftermål. För de med inkomster har matlagning alltid varit något som bör utföras av andra, från 1800-talets välbärgade borgarhem med kokerska och hushållerska, till dagens drive-thru. Tid är pengar, därför är det bättre att någon annan spenderar sin tid på min mat, är själva utgångsresonemanget då det undantagslöst handlar om energipåfyllning snarare än epikureisk upplevelse. Det har blivit dags att ta en närmare titt på den japanska snabbmatens historia. Läs mer


Lämna en kommentar

Trädgårdsmästarna var Japans första spionorganisation

De kallades oniwaban (御庭番) som ordagrant är ”trädgårdsväktare” och formellt var de anställda för att bevaka shoguns trädgårdar på Edo borg, men där syntes de sällan till. Det finurliga var att shogun hade borgar även utanför Edo, och det gjorde att de kunde resa runt i riket under täckning av att de skulle se till trädgårdar på andra borgar. Det hade funnits inspektörer tidigare med uppgift att resa runt i Japan och rapportera tillbaka till shogun, dessa kallades metsuke (目付) och ometsuke (大目付) om de var seniora eller skötte relationerna med daimyo som hade stora domäner. Under 1600-talet var de viktiga makthavare, men i takt med att deras positioner gick i arv till sönerna fyllde de sina arbetsuppgifter med allt mindre väsentligt och besvärligt innehåll. Shogun fick inte längre den information han behövde från dem. Åttonde shogun, Tokugawa Yoshimune avstod från att reformera dem, risken fanns att de istället började informera daimyo om förhållandena i Edo borg, i stället för tvärtom (några hade redan trampat in på den stigen). Istället beslöt han att det fanns ett behov av onmitsu katsudo (隠密活動) eller ”sekret agerande”. Tanken var att de skulle fara runt i riket och rapportera om stämningar, vad folk sade om shogun och Edo, vilka de lokala problemen var och hur deras daimyo hanterade situationen. Läs mer