歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Japanernas homogena myt

Lämna en kommentar

Japanerna beskriver sig själva som tan’itsu minzoku (単一民族) ett ”enhetligt folk”, oftast översatt till en homogen nation. De anser sig vara unikt lika och väldigt avvikande från andra folkslag. I extremfallen slår det över i att andra folkslag inte är människor, de är barbarer. Uttrycket har lingvistikhistoriska rötter i kinesiskan där alla andra folkslag de kom i kontakt med var någon form av barbar, något som anammades av japanerna. De enda folkslag som bevärdigades med tecknet för människa (人) var kineser och koreaner. De buntades ihop som tojin (唐人) eller Tang människa, beroende på att det var under Tang dynastin som de första kontakterna med fastlandet etablerades. Men vid den här tiden såg sig inte japanerna som nationsmedborgare, de refererade till sig själva utifrån geografisk belägenhet. Tamura no mono (田村の者) var någon som bodde i byn vid risfälten, Yamamura no mono (山村の者) däremot kom från bergsbyn och Kawamura no mono (川村の者) var bosatt i en by vid floden. Dessa benämningar blev så småningom deras efternamn. Stöter du på någon med liknande namn vet du att deras släkt härstammar från en sådan by. Lojaliteterna befann sig hos den egna byn ursprungligen, det var först framåt 1500-talet då provinserna växte sig starka och oberoende som de började identifiera med något större än den egna byn.

Därmed blev begrepp som de ovan otydliga och otillräckliga. Om de var från Mikawa kunde de exempelvis presentera sig som Mikawa no Kawamura. När det sedan i framtiden blev dags att välja efternamn valde en del att hålla fast vid Mikawa, andra valde Kawamura. Då de geografiska associationerna spreds ut kom det nu till namn som Yamamoto (山本) ungefär Berghsfot eller varianten Yamashita (山下) som ordagrant är ”under berget” och verkar därför antyda Herr Thunnel, men egentligen är synonymt med Yamamoto, men valdes just för att det redan fanns en hel by som kallade sig det i provinsen. Uppenbart är det fortfarande den närliggande geografin som är central för deras identitet. Förvisso definierades folk från omkringliggande provinser som utbölingar, men det var främlingar med vilka man delade språk, om än med dialektala skillnader, hade samma gudar, eller åtminstone närliggande, som hedrades och firades på likartat sätt. De insåg att de delade mer än som skiljde dem åt. Dessutom hade Japan ett vägsystem som skulle fått en romare att stolt känna igen sig. De blev därmed också mer rörliga och pilgrimsresor blev en företeelse.

Konsekvensen blev att dem man stred mot inte längre var demoniska fiender utan ärevördiga krigare som förtjänade att hyllas och respekteras för mod och djärvhet i strid. Sakta men säkert växte en nationell samhörighet fram. Den skulle visa sig vara en nödvändighet under 1500-talets sista decennium och inledningen av 1600-talet. Portugisiska jesuitpräster som anlände från Goa i Inden kom i sällskap med afrikanska slavar, indiskt tjänstefolk, berber, araber, siameser och indoneser. En etnisk mångfald japanerna aldrig tidigare skådat. Dessutom hade de ovanan att inte dagligen bada, deras skitiga framtoning underströk därmed inställningen till dem som barbariska.

Följden blev också att japanerna, särskilt de i ledande ställning, konfronterades med ett ”vi och dem” problem. Inte minst i takt med att det jesuitiska prästerskapets intresse för att blanda sig i politiken, rikta vapen och ammunitionsförsäljning till daimyo som var välvilligt inställda till deras missionsverksamhet, blev både tydligare och vanligare. Det blev nödvändigt att dra en skarp linje gentemot det yttre och som en följd av det att skapa ett mer väldefinierat inre. När Japan fick en tydlig hegemon kallades han av folket Tenkajin (天下人) ungefär ”person som kontrollerar allt under himlen”, styret kom därför att tala om folket som Tenka no tami (天下の民), folket under himlen. Ur ett rent logiskt perspektiv är det inte svårt att anföra invändningar mot begreppet, men det var känslomässigt sammanbindande och det fick avsedd effekt för att åtskilja vi och dem.

Tusen år tidigare hade Japan konfronterats med likartade problem. På 400- och 500-talet bestod landet av olika klaner, där de som kommit att betecknas Yamato (大和) kan sägas har varit den klan som var jämlikast bland jämlikar. De hade inget skriftspråk, så de skriftliga källorna om denna period måste behandlas med källkritiska ögon, men det finns arkeologiska fynd som verkar konfirmera de mer faktainriktade beskrivningarna ett par århundraden senare. Enligt beskrivningarna skall Yamato kungar som Jinmu och Keiko, sedermera betraktade som tidiga japanska kejsare, ha utrotat folkslag som Kumaso (熊襲), Hayato (隼人), Kuzu (国栖), Emishi (蝦夷) (det skulle visa sig senare att de flytt norrut), Sanka (山窩) och exempelvis Ebune (家船). Det intressanta är att de i skrifterna betecknas som just andra folkslag och utgrävningar, även om det vore önskvärt med fler fynd för att säkerställa slutsatser, pekar på att det fanns skillnader i skeletten. Betraktar vi historiskt hur andra folkslag betett sig vid den här tiden förekom det förvisso total etnisk rensning, men vanligare var dock att man förslavade de som ansågs användbara, vackra kvinnor för underhållning, starka unga män till att arbeta i fälten. De skriftliga källorna nämner inget om detta, men det är åtminstone inte osannolikt att de kuvade folkslagen integrerats i Yamato japanernas rike och genetiskt uppgått i den japanska rasen.

De kom även att delta i olika krig och slag på den koreanska halvön, särskilt som allierade till Paekche (百済, Kudara på japanska) ett av tre kungariken. Som belöning för sina insatser fick de krigsfångar med sig hem som slavar, men de var oftast mer sofistikerade än japanerna, behärskade skrivkonst och avancerad lerbränning. Yamato kungarna fick koreanska prinsessor som gåvor, ett uttryck för tilliten mellan Paeche och Yamato rikena. i Japan uppstod således koreanska exklaver som över århundradena kom att integreras i det japanska samhället och uppgå i den genetiska koden.

Eftersom jesuiterna anlände till Japan från syd, de kom via Macau, Okinawa och Amami till Kyushu, så betecknade japanerna dem Nanbanjin (南蛮人) eller ”sydliga barbarer” detta var ett utslag av kinesernas sinocentriska världssyn benämnd Sìyí (四夷) där det endast existerade barbarer i de fyra väderstrecken. Exempelvis refererade kineserna till japaner som Dongyi (東夷) eller ”östra barbarer”. Japan applicerade nu denna benämning på iberierna och utsträckte det även till handeln som benämndes Nanban boeki (南蛮貿易) eller ”handel med sydliga barbarer”. Men relationerna måste ha omfattat mer än spridandet av Guds ord och handel med bössor och ammunition, för med jesuiterna anlände också syfilis. Jesuiterna var emellertid skickliga på att överlåta ansvaret och kallade sjukdomen för togasa (唐瘡) eller ”kinesiska vattkoppor” och undkom därmed med bara förskräckelsen. Japanska dagböcker vittnar om diskrepansen mellan jesuiternas budskap och deras leverne, inte minst de frekventa besöken på de lokala horhusen. Förvisso utgjorde de aldrig något dominerande inslag i stadsbilden, men att det redan på 1500-talet uppstått ”halvjapaner”, alltså med en europeisk far och japansk mor råder det ingen tvekan om.

Vid mitten av 1600-talet hade samtliga iberier förvisats ur riket. Kvar var en handfull holländare på Dejima som onekligen skiljde sig vad gällde hår- och ögonfärg från sina sydeuropeiska kusiner. Formellt kallades holländare för orandajin (オランダ人) men informellt och nedlåtande var komo (紅毛) eller ”rödhårig” ett vanligare epitet och ville de verkligen visa vad de tyckte kunde de dra till med komokuso (紅毛屎) ”rödhårigt skit”, komooni (紅毛鬼) ”rödhårig jävul” och komozaru (紅毛猴) ”rödhårig apa”. Därmed låg också identifikation fast. Uppenbarligen var japanen unik, eftersom hen var olik alla andra.

Det kom därför som något av en nationell chock, ungefär jämförbart med Estoniakatastrofen för svenskar, när de 1858 konfronterades med amerikanska kanonbåtar och tio år senare öppnade riket och vita från Europa och USA sökte sig till landet. Deras kläder, polyglotism, vapen, armbandsur, kameror, konst, litteratur, penningekonomi, industrialisering och liknande tvingade japanen inse att utvecklingen stått stilla under isolationismen. Dikotomin till västerlänningarna var svårsmält, den tog sig uttryck i oförblommat hyllande av de tekniska framstegen, men avundsjukan lyste igenom, bristfällig respekt mot japanska traditioner resulterade i våldsamma incidenter och sökandet efter en definition av japansk identitet vidtog. Vidare insåg man att tidigare benämningar på ”de andra” var otillräckliga, istället började man tala om gaikokujin (外国人) ”utrikes person” sedermera avkortat i dagligt bruk till gaijin (外人) eller utlänning. I realiteten är begreppet avgränsat till vita, som rent formellt heter hakujin (白人), begreppet gaijin skulle aldrig appliceras på en kines eller korean, inte heller indier eller thailändare. Även om det också appliceras på afrikaner är det inte den associationen japanen gör när de använder gaijin. Här kan vara intressant notera att även en japan i Europa använder begreppet gaijin på plats om européer och ifall man då påpekar att ”här är det nog du som är gaijin” ler de förläget och fnissar, möjligen klämmer de fram ett soo nee men de andra fortsätter att vara gaijin i deras huvud. Nyfiken på hur reaktionen skulle bli har bloggen en gång skällt ut en japan efter noter och kallat honom kryptorasist när han använde begreppet gaijin om andra svenskar i Sverige. Enligt god japansk tradition bad han ödmjukt om ursäkt, därefter har jag aldrig hört av honom. Ett tydligt tecken på att ursäkten var pro forma och att han ansåg sig vara i sin rätt att att beteckna svenskar som utlänningar även om han befann sig i Sverige.

Inställningen ligger djupt rotat i deras syn på sig själva som en homogen ras, exempelvis har japaner svårt att se sig själva som asiater. Ungefär som britter som inte anser sig vara européer. Därför blir det också så svårt när diskussioner om deras härkomst uppstår. Såväl Kaempfer som Thunberg vittnar om svårigheterna de hade att framföra ämnet för samtal. Till del hänger det samman med den japanska skapelsemyten som understryker deras egenhet och att de därför måste ha uppstått organiskt på öarna. Darwins Om arternas uppkomst låg förvisso 85 år in i framtiden då Thunberg vistades på Dejima, men via botaniken hade man redan klart för sig hur arter spreds och förändras av varierande klimatiska förhållanden. Dessutom kunde han okulärt i Nagasaki konstatera det etniska släktskapet med de kinesiska köpmännen och sjöbusarna. Men så fort frågan om invandring från Kina eller Korea kom på tal så blev annars väl sansade individer hetsiga i sitt försvar av japanernas unika existens.

Efter öppnande 1868 fruktade Japan kolonialiseringsförsök norrifrån av Ryssland, de skyndade att deklarera Ezo (蝦夷) som en del av Japan och döpte om det till Hokkaido eftersom den tidigare benämningen var pejorativ då det betyder ”räkbarbar” och fortsatte norrut och intog även Sakhalin. Därmed fick man också en ursprungsbefolkning kallad ainu, som betyder människa på deras eget språk, på närmare 80 000 individer som en del av befolkningen. De är ett nordasiatiskt nomadfolk som uppvisar likheter med exempelvis maorier i tatueringskonsten. De är numera så totalt assimilerade i det japanska samhället att antalet som uppger sig vara ainu är färre än 17 000. Men det innebär också att runt 200 000 japaner går omkring med deras DNA i sig.

Japan koloniserade Korea 1910 och fram till kapitulationen 1945 flyttade en halv miljon koreaner till Japan eftersom de erbjöd en bättre arbetsmarknad. Vid krigsutbrottet tog armén in 5 400 000 koreanska värnpliktiga, men man vågade inte utrusta dem med vapen, istället fick de överta det civila arbete som unga japaner lämnade bakom sig när de tog värvning. De fick ta de sämsta och smutsigaste jobben i fabriker, gruvor och som dagsverkare. I samband med koreakrigt 1950 kom det också en stor flyktingvåg. Idag uppges zainichi (在日) ”Japanboende” som är den förkortade benämningen på koreanerna i Japan uppgå till 855 000. De är inte längre av första generationen, utan födda och uppvuxna i Japan, talar sällan någon koreanska och hade de inte talat om för dig att de var zainichi hade det varit omöjligt att gissa sig till det.

Som kanske märks är minoriteterna små, nästintill obetydliga, men genom årtusendena har det tillkommit folk utifrån som blivit en del av den japanska diasporan. Men de är exempelvis långt ifrån homogena när det gäller politiska värderingar och sympatier, likaså finns det tydliga skillnader i matvanorna. Bloggen känner flera japaner som starkt ogillar ris, något som inledningsvis var en mindre chock. Likaså finns det massor av japanska sarariman (tjänstemän) som avskyr att gå ut och supa med chefen efter jobbet, men gör det för karriärens skull eller att hustrun annars skulle bli arg på honom. Därmed blir frågan om vad de menar med sin homogenitet genast mer öppen. Men skall man försöka sig på en sammanfattning handlar det om ett specifikt antal företeelser.

Att visa hänsyn mot sin omgivning. Japanska fotbollsfans som städar sin sektion på ett stadium, eller fotbollslaget som rengör omklädningsrummet och lämnar ett tackkort är säkert de mest kända exemplen. Men det finns mycket mer som att inte röka på balkongen i en hyreslägenhet eftersom lukten sprids till andra lägenheter, att rengöra luren med fuktig pappersduk på en telefonautomat när man är färdig (numera sällsynt då alla, precis som i Sverige, har mobil) och samma princip gäller för en offentlig toalett. Eller att inte tala högljutt i sagda mobil när det finns folk omkring en. Japanerna har säkert världsrekord i att visa hänsyn mot sin omgivning, men det kan som allt annat naturligtvis också gå till överdrift.

Artighet i olika former är en dygd som omsluts av nästan alla japaner, även aparta avvikare. Det finns ett helt språk konstruerat kring verbal artighet kallat keigo (敬語) som ordagrant betyder ”artighetsspråk”. Inställningen till artighet och därmed tillhörande auktoritetstro får vissa svåröverskådliga konsekvenser för den som inte växt upp i samhället. Den ena är konkret lingvistisk, japanskan har inga personliga pronomen, visst finns det, oftast ett flertal, ord för första eller andra person singular, men de har ingen grammatisk funktion i språket. Därmed finns det heller inga possessiva, relativa eller objektpronomen. Dessa lingvistiska problem löses istället genom olika former av artighets prefix och suffix. Den andra är att allt som sägs tas på största allvar, det är nämligen oartigt att skoja. Den som skojar gör det nämligen på någon annans bekostnad. Det innebär naturligtvis inte att det är omöjligt att vara rolig, bara inte i inledningen av en relation, utan först när man känner varandra bättre. Därför kan det ibland också vara svårt att lätta upp stämningen första gången man träffar nya japaner.

En följd av hänsynstagande och artighet är att påföljden för brott mot dessa sociala normer är närmast brutala. Ursäkten är obligatorisk och ifall den inte är förödmjukande så är den inte heller uppriktig. Den optimala ställningen för att be om förlåtelse heter dogeza (土下座) och betyder ordagrant att ”buga sig mot marken” medan man artigt och ödmjukt ber den andre att förlåta sina förseelser. Ingen vill gärna utsätta sig själv för denna förödmjukelse och därmed behövs inte heller en massa lagstiftning om vad man kan och inte kan tillåta sig. Normerna i civilsamhället hanterar detta automatiskt och den som inte accepterar dessa normer finner sig snabbt ostraciserad av det övriga samhället. Västerlänningen anser gärna att detta bryter individens värdighet och kritikerna har rätt. Konsekvensen blir dock också att ingen längre vågar säga ifrån av rädsla att kränka någon annans individuella värdighet. Men för japanen är samhällets normer mer väsentliga och det de har gemensamt över hela linjen är just att de sociala normer vi varit överens om måste alla anpassa sig till, annars har de inget i vårt samhälle att göra. Egotrippare och individcenterade människor har därför svårt att anpassa sig till kraven som omger dem i Japan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.