歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Kan Japan bli permanent medlem av FN:s säkerhetsråd?

Lämna en kommentar

Sverige sitter för närvarande med i FN:s säkerhetsråd. Det gör vi med ungefär 20 års mellanrum. Någon av de nordiska staterna är emellertid väldigt ofta med, det går sällan mer än några enstaka perioder utan att någon av de nordiska länderna har en plats bland de icke permanenta länderna. Säkerligen föreligger inget dokumenterat avtal länderna emellan, förståelsen är så självklar att det helt enkelt inte behövs. Nästa nordiska land som kommer att ta plats blir sannolikt Finland – om inte Island tillåts ett inträde – och det kommer att ske någon gång mellan 2025 och 2028. Det europeiska land som oftast sitter med är Tyskland. Bland de asiatiska länderna är det Japan och Indien som oftast har en plats runt det cirkulära bordet.

Det är ingen hemlighet att såväl Tyskland som Japan gärna såg att de gjordes till permanenta medlemmar, med full vetorätt, av säkerhetsrådet. Det är svårt att ta in den ena utan den andre. Ett ojämnt antal ledamöter undviker de problem Sverige hade med lotteririksdagen 1973 – 1976. Skall ett europeiskt land med är det rimligt att även ett asiatiskt land tillförs. Det handlar om balans, men även om USA, Frankrike (i mindre utsträckning) och Storbritannien (i ännu mindre efter Brexit) skulle kunna övertygas att godta Tyskland och Japan i säkerhetsrådet är det tveksamt om det skulle gå att övertyga Ryssland och Kina. Och tur är kanske det.

Men lite olyckligt för Tyskland som onekligen skulle vara en tillgång som permanent medlem i rådet. Men Japans närvaro hade skapat mer problem än lösningar. Det kan tyckas hårda ord från en blogg som generellt framhåller Japans goda sidor och strävar efter att förklara landet utifrån dess historiska förutsättningar. Men det är precis där skon klämmer. Säkerhetsrådet har att ta ställning till världens brandhärdar, skall ”brandkåren” (läs; militären) skickas in, eller kommer den att självsläcka? Behövs humanitära insatser, kan problemet lösas regionalt? Frågorna är många och komplexa, tiden som regel otillräcklig. Diplomaterna tvingas någon enstaka gång att ta beslut å sina regeringars vägnar utan att alltid konsultera dem fullständigt. De måste veta sitt lands inställning generellt till problemet och kanske specifikt till brandhärden. Det kräver lika doser förtroende och självsäkerhet, gör man fel får man vara beredd att omplaceras till kulturattaché i Lhasa nästa månad.

Inom politiken, som diplomatin är en undergren av, har Japan traditionellt lidit av beslutsvåndor. Ifall underlydande tjänstemän kommer med förslag som är ogenomtänkta, ofullständiga eller på annat vis bristfälliga får han sällan en utskällning, tillrättavisande eller en logisk analys av bristerna. Istället blir han åskådare till ett mindre kabuki stycke. Den seniora tjänstemannen (eller ministern) suckar djupt och innerligt. Frågar med högljudd klagosång hur han nu skall kunna förväntas besöka sina förfäders gravar, de som har varit diplomater i 12 generationer, tillbaka till Nagasaki kommissarierna. Han kan omöjligen lämna detta vidare till sina överordnade. Vad har han begått för fel eller ont då han bestraffas med inkompetenta underhuggare? Har de inte studerat vid de finaste universiteten? Har de möjligen sovit sig igenom lektionerna? Accepterade han dem inte trots att både personalavdelning och deras senpai (seniorer från deras universitet) varnade honom? Varför lyssnade han inte på varningarna? Och sedan returnerar han deras rapport, utan tillstymmelsen till ändringsförslag, konkret kritik eller andra kommentarer.

Skräckslagna underhuggare kryper tillbaka till sina skrivbord. Diskuterar sinsemellan vad problemet kan ha varit. Kontaktar just sina senpai och ber om råd, går igenom dokumenten med en luskam, frågar andra om råd vad chefen egentligen kan ha menat. Det här är inget nytt fenomen. Det förekom redan på Minamoto shogunernas tid. När mongolerna anlände uppstod allehanda diskussioner om hur problemet skulle hanteras, vem som bar skulden, varför de inget visste i förväg osv. Ingen reste sig upp och sade stopp, först kastar vi ut Kublai Khan och hans gäng, sedan diskuterar vi hur det gick fel. På samma sätt var det när västerländska fartyg dök upp i de japanska farvattnen. De fick kontinuerligt svaret att söka sig till Nagasaki, platsen där man tog emot utländska fartyg. När USA inte längre fann sig i den behandlingen och kommendör Perry klargjorde att han inte hade för avsikt att lämna Uraga utan ett svar till president Fillmore, var den omedelbara reaktionen att köpa sig mer tid. Tokugawa Ieyoshi var sjuk och de utnyttjade detta i kombination med västerlänningars dåliga kunskap om de inre förhållandena i Japan till att köpa sig tre års förhandlingstid.

Krisen var så svår att shogunatet intuitivt valde att informera samtliga daimyo och hovet i Kyoto om den uppkomna situationen i ett försök att uppnå nationell enighet, men istället sådde man mer splittring. Så pass mycket att det på 15 år skulle leda till shogunatets kollaps. Därmed borde de ha lärt sig sin läxa, inte sant? Pyttsan, rent önsketänkande. I modern tid har vi flera exempel på det. Det kanske mest frapperande är krigsslutet då ledningen i det längsta vägrade acceptera Potsdam deklarationen om villkorslös kapitulation. Alla inblandade var klara över att kriget var förlorat. Amerikanerna hade fullständigt annihilerat Okinawa och Kyushu stod närmast på tur när de fick veta att USA hade utvecklat ett ”domedagsvapen”. Men istället för att se sanningen i vitögat, satt de i sin bunker och diskuterade huruvida kejsaren skulle behöva begå seppuku vid en eventuell kapitulation och att ingen – det enda de var rörande överens om – kunde ta på sig ansvaret för ett kejserligt rituellt självmord.

Då japanska historiker lutar mer åt det deskriptiva än det analytiska innebär det att inte heller dessa händelser har fått dem att ändra beslutsmodell. De mest frapperande exemplen på detta återfinner vi i de naturkatastrofer Japan utsatts för de senaste 30 åren, de är jordbävningen i Kobe 1995, jordbävningen med tillhörande tsunami i Tohoku regionen 2011 och nu de senaste dagarna med översvämningar och jordskred i Kansai regionen som krävt mer än 60 dödsoffer i skrivande stund, en siffra som med största säkerhet kommer att stiga. Responsen på dessa katastrofer från regeringarna, de har varit av olika schatteringar, har varit valhänt, långsam och inledningsvis otillräcklig. Japanerna är helt enkelt de utdragna scenariernas mästare, strävan efter koncensus gör att besluten drar ut på tiden. Paragraf nio i grundlagen hjälper inte heller i situationer som kan kräva militära insatser.

Säkerhetsrådet kan ibland behöva ta ställning till krishärdar på mindre än 48 timmar, i extrema lägen kanske de endast har 24 timmar. En japansk regering som behöver 96 timmar för att kalla in hemvärn och nationell räddningstjänst vid katastrofer inom det egna landets gränser lär knappast agera snabbare när det är andra länders nationaliteter som står på spel. Med Japan som permanent medlem i säkerhetsrådet är risken påtaglig att antalet onödiga offer vid internationella kriser och katastrofer ökar. För Tysklands del innebär det att de får fortsätta spela samma roll som sina nordiska grannar inne i Arnstein Arnebergs genomtänkta sammanträdesrum.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.