歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Ingen humor tack, vi är japaner

1 kommentar

Rubriken är en skamlös stöld från Alistair Foot och Anthony Marriots klassiska pjäs, No sex please, we´re British från 1971. Tanken är att den skall vara ingången till en syn på japansk humor, eller från ett svenskt perspektiv bristen på detsamma. För ett antal år sedan var japanska humorprogram eller kopior av dem ett populärt inslag i TV utbudet. Den främsta anledningen var att de tillät sig saker som ingen annan gjorde och i bakvattnet av reality TV, eller på svenska dokusåpor, blev det legitimt med förnedringsprogram och det var själva kvintessensen i den japanska humorn. Varför har det blivit så?

Låt oss inleda denna exposé med att fastslå några ramar. Privat, på vattenhålet, särskilt efter ett par fem pilsner, kan japanerna vara hur roliga som helst. Det skall således inte handla om att japanerna är humorlösa. Det är de primärt för dem som inte förstår språket. Istället skall det handla om det vi kan kalla underhållningshumor, alltså lusten och viljan att roa omgivningen så att man belönas med ett skratt eller åtminstone leende. Det andra, och det förklarar mycket av svenskens bristande förståelse för den japanska humorn. De slår ej uppåt.

Humor bygger på att göra narr av överhögheten, att plocka ned dem en stund på jorden till oss andra. En slags säkerhetsventil för att stå ut med vardaglig tristess. Under Edo perioden kunde ett sådant tilltag sluta med att huvudet rullade ned för gatan. Visserligen riskerade man inte att utsättas för kirisute gomen under Meiji men synen på överheten låg fast och än idag tilltalas parlamentariker med sensei av omgivningen. Att som After Dark en gång i tiden göra sketch och sångnummer i roller som kungen och Silvia är således helt otänkbart för japanska underhållare. Där vi finner det smaklöst, gränsande till översitteri, att göra narr av cancersjuka, hemlösa, utslagna eller arbetslösa finner sig japanska underhållare i en situation att det är de enda som de kan använda som objekt i sin humor.

I polyglotta tankar nämnde jag att förmågan att hantera humor är gränsdragningen för att kalla sig flytande i ett främmande språk. Detta är särskilt påtagligt när det gäller japanska och dess humor. Den allra vanligaste formen för humor är ordvitsar. Betänk att det också är den minst farliga eller utmanande formen av humor så är det i ljuset av det ovan sagda inte att förundras över denna inställning. Ingen kan bli upprörd eller kränkt, på sin höjd kan man missa poängen ifall ordförrådet är begränsat.

Men det säger sig självt att den som inte förstår språket ännu mindre förstår en ordvits, eller share (洒落) alternativt dajare (駄洒落) som de kallas. Bloggen har utnyttjat detta på en t-shirt. Okinawaborna benämner övriga japaner för naichaa (内ちゃー), ung. de från det inre. Av naturliga skäl utgår de också från att alla västerlänningar på ön är amerikansk militär (och till 98 % stämmer det). För att då klargöra att bloggen inte är amerikan men också begriper japanska tryckte jag upp en t-shirt där det i gigantisk text på framsidan står gaichaa (外ちゃー) ett ord som inte existerar men som en lokal omedelbart uppfattar betydelsen av och humorn i, så har bloggen också belönats med många leenden, tummen upp och rena skratt. Och när bloggen ser människor som ser förvirrade ut eller lägger huvudet på sned är det uppenbart att vederbörande är turist eller annan besökare från huvudöarna.

En underavdelning till share och dajare är jiguchi (地口) som skiljer sig på så vis att det är en lek med en hel mening snarare än enskilda ord. Det finns många exempel, och här gäller då naturligtvis också att den som inte förstår språket inte heller ser humorn i det hela. Japanskans motsvarighet till ”pärlor för svin” heter neko ni koban (猫に小判) som är ”mynt till en katt” som också det kommer från en saga. Att istället då säga geko ni gohan (下戸にご飯) som betyder ”mat till de fattiga” är således att använda det vedertagna uttrycket till något helt annat. Ett annat exempel skulle vara oki no kurai noni shiraho ga mieru (沖の暗いのに白帆が見える) som kommer från en känd sång från Edo perioden och betyder ”trots vikens mörker syns de vita seglen”, istället kan man då säga toshi no wakai noni shiraga ga mieru (年の若いのに白髪が見える) som istället blir ”trots den unga åldern syns de gråa håren”. Ett bra exempel på hur det fungerar som också är lättförståeligt, men kanske också anstötligt, visas på videon nedan.

Exakt hur svårt det är för humor att klättra över de kulturella murarna illustreras av att japanskan egentligen inte har ett ord för humor, de säger yuumoa (ユーモア) som således är en inlåning av engelskans humor då deras egen term kokkei (滑稽) inte täckte företeelsen tillräckligt väl. Men det finns de som lyckas, Rowan Atkinsons Mr. Bean är en sådan figur och det finns tre faktorer som förklarar framgången. Ett, inga språkliga skämt, två, gör narr av sig själv och tre, slapstick är den utlösande faktorn. Däremot har hans Blackadder eller A Thin Blue Line inte slagit igenom i Japan. De språkliga och kulturella associationerna är helt enkelt för abstrakta. För några år sedan gjordes också ett försök att producera en japansk kopia av NBC:s 40 år långa humorsuccé Saturday Night Live. Det första som skars bort var segmentet Fake News, att göra skämt av nyheter gick inte då japaner tar det som sägs av auktoriteter ordagrant.

Bloggen lärde sig detta den hårda vägen vid ett biobesök med den blivande första fru Blogg. I foajén fanns en jättelik automat som bland mycket annat erbjöd nygrillade hamburgare. Flickvännen blev mäkta imponerad och undrade hur det kunde gå till. Bloggen som är en besserwisser i Carl Bildts klass förklarade då att det satt en kinesisk dvärg inne i maskinen som tog emot orderna och att det endast var småväxta kineser som klarade av att stå ut med den kraftiga värmen. ”Jaha, är det så de görs”, blev den något oväntade reaktionen. Bloggen brast ut i ett vrålskratt åt denna godtrogenhet och även flickvännen skrattade när hon fick förklarat orimligheten i det hela, men vem vet, det kanske sådde fröet till den framtida skilsmässan? Men under alla omständigheter blev det en tydlig illustration av just hur ordagrant de tar det som sägs.

Bara för att vi anser det orimligt är det inte alltid säkert att japanerna uppfattar det likadant. För att testa det har bloggen, som går i supertungviktsklassen, låtit trycka upp en t-shirt där det på japanska står 拒食症克服 som läses kyoshokusho kokufuku och kan översättas med att jag ”övervann anorexin”. Här varierar reaktionerna stort, men det är påtagligt många som är övertygade om att jag måste ha vägt 100 kg mindre en gång och gratulerar mig till framgången. Men det skall heller inte förnekas att kanske en tredjedel inser det absurda i budskapet och skrattar hjärtligt när budskapet sjunkit in.

Japanen räknar upp saker från stort till smått. En adress går således prefektur → stad → område → kvarter → husnummer. På samma sätt är det när de introducerar sig själva, en tämligen utstuderad ritual som går från företag till avdelning över titel till namn. Det händer att sådana egenpresentationer kan framstå som lovligt skrytiga. I sådana fall presenterar sig bloggen som 少年院の落ちこぼれ uttalat shonenin no ochikobore ungefär ”överliggare på ungdomsvårdsanstalt”. Vederbörande tenderar till ett förfärat ansiktsuttryck och hans underhuggare tvingas vända sig bort för att kväva alla tendenser till skratt, då deras stackars karriärval annars kan hänga i en skör tråd. Och detta sagt för att visa på hur viktigt det är att avläsa en situation innan man beslutar sig för att använda humor i Japan. I exemplet här avgränsas behållningen till bloggens personliga behov att knäppa översittare på näsan, men samtidigt är jag fullt medveten om att jag i den stunden bränt alla mina skepp till vederbörande. Så ifall man befinner sig i någon form av beroendeförhållande rekommenderas det att undvika humor innan man känner den andra mera ingående.

Särskilt gäller det att vara oerhört försiktigt med sarkasm, ironi kan man skippa helt för den kulören existerar inte på humorpaletten. Vill man använda sarkasm bör den vara självförklenande. Bloggen kan således kalla sig själv för 鯨 kujira, 大関 ooseki eller 小錦の弟 Konishiki no ototo, eller val, ooseki är näst högsta rankingen i sumo och Konishiki var en berömd sumobrottare från Hawaii som vägde över 300 kg, då bloggen inte når dit räcker det med att vara hans lillebror. Men används de om andra är det risk att de tar illa vid sig, såvida inte pilsner eller saké inmundigas, då är toleransen genast mycket större.

En annan vanlig och ytterst populär humorform kallas manzai (漫才) som utvecklats i Osaka vilket medfört att även de som inte kommer därifrån helst framför det på den dialekten för att det skall kännas genuint. Det är små tvåmans sketcher där den ene är en seriös Bror Duktig typ och den andra är en obildbar halvidiot som missförstår allt den tålmodigt förklarande partnern försöker lära honom. Har man en japansk kompis kan det vara ovärderligt att utveckla några rutiner på området. På vattenhålet kan det innebära att en dyr kväll blir gratis. Det kan vara värt notera att de flesta japanska komikerna kommer från just Osaka som ju under Edo perioden var en fristående handelsstad som styrdes av shogunatets utnämnde borgmästare. Samurajerna hade således inte samma ställning och därför kom också de mer folkliga nöjena att utvecklas där.

Den äldsta formen för humor kallas rakugo (落語) som är en enmansföreställning ovanpå en zabuton eller sittdyna. Det är humoristiska berättelser som oftast avslutas med någon form av share eller ordvits som avslöjar att berättelsens protagonist och antagonist helt har missförstått varandra från första början. Det låter sig ske då japanska språket är rikt på homonymer och japanerna själva missförstår emellanåt det som sägs för att de associerar till felaktiga kanji. Ett speciellt populärt inslag i en rakugo föreställning är det avsnitt som heter ogiri (大喜利) där de framträdande komikerna på ett humoristiskt sätt förväntas lösa olika uppgifter som att hitta på nya kanjitecken, avsluta påbörjade meningar eller hitta lämpliga synonymer till vedertagna uttryck. Här visas prov på att japanerna behärskar en avancerad form av humor eftersom det både skall gå snabbt och vara roligt. På senare år kan det här märkas en tendens mot mer samhällskritisk humor.

En tanke på “Ingen humor tack, vi är japaner

  1. Ping: Ricky Gervais fungerar inte i Japan, men det är inte hans fel | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.