歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Göra karriär som underhållningsartist i Japan

Lämna en kommentar

Den japanska underhållningsvärlden liknar ingen annan, men så har den också sina rötter i kabuki och geisha underhållning. Bloggen har tidigare beskrivit hur japanska underhållare är världskändisar i Japan, japanerna är fullt övertygade om att de är lika kända utanför Japan, men det omvända förhållandet råder också. Big in Japan är en fras som beskriver många artister som lyckas stort i Japan men sällan några andra ställen, ofta till stor frustration för dem själva. Det förvånar säkert många att Bon Jovi och Queen slog igenom stort i Japan långt innan resten av världen tog dem till sig.

Att artister har hits på marknader de inte förväntar sig är naturligtvis inget ovanligt. Frank Zappa hade en stor hit med Bobby Brown Goes Down i Skandinavien, han gick så långt att han funderade på att hyra in en sociolog för att försöka förstå varför den slog här, men inte hemma i USA. Men att vara Big in Japan är något helt annat, det är ett totalt genomslag och eftersom Japan är ett av få länder som fortfarande har stor skivförsäljning innebär det också att en artist kan tjäna bra pengar utan att förlita sig till tourinkomster. Konsekvensen blir dock att de också måste hänge sig åt den japanska marknaden för den är krävande. Och det gör att det kan bli svårt att få genomslag på andra marknader.

Anmärkningsvärt är att hårdrock och heavy metalband från Norden, speciellt Sverige och Finland har stor genomslagskraft i Japan. Mr. Big, Pandora (inte direkt hård rock), Arch Enemy, Last Autumn Dream, Räserbajs (mera punkrock kanske) och Spiritual Beggars är exempel på artister som slagit stort i Japan, men kanske inte är lika main stream i Sverige. Däremot är Yohio som emulerar japansk visual kei i stort sett okänd, trots anspråk på motsatsen.

Sedan finns det en alldeles speciell kategori underhållare, kallade gaitare på japanska, en förkortning för gaijin tarento. Utlänningar som är kända för att de är utlänningar som talar bra konversationsjapanska. Det här var en trend som inleddes under 80-talet med de två Kent. Två mormonmissionärer, Kent Gilbert från USA och Kent Derricott från Kanada blev oberoende var för sig TV kändisar genom att ställa upp i diskussionsprogram där deras åsikter och infallsvinklar upplevdes som fräscha och annorlunda av japanska TV tittare. Mormonernas missionärer genomgår tuffa språkskolor och uppträder alltid prydligt och ordentligt, en företeelse som japanerna uppskattar då de tycker att de flesta västerlänningarna är ganska slafsiga, luktar lätt obehagligt och brer ut sig för mycket. Den kanske idag mest kända gaitare heter Dave Spector, är en liten blonderad amerikan som anser att tillvaron som kändisutlänning är att stå lägre än en cirkusclown, men då han plockar hem motsvarande tre till fyra miljoner kronor om året är han beredd att underkasta sig förnedringen.

Det finns gaitare från många olika länder även om USA dominerar, fransmän, holländare, italienare, ungrare och beninier är några exempel. Intressant nog finns det inga nordbor som sökt sig dessa stora och lätta, men självbesudlande, inkomster. Japanska har varit ett växande språkämne på våra universitet och det finns allt fler gymnasieskolor som erbjuder ämnet. Rimligtvis finns det bland alla dessa ambitiösa studenter någon som besitter den optimala kombinationen av girighet, humor och brist på självrespekt. Inte minst eftersom ingen hemma kommer att se dem och även om de gjorde det så är det ändå ingen som förstår vad de säger.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.