歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Geishans historia

3 kommentarer

Geisha är ett av de japanska låneord som de flesta svenskar är bekanta med, men i 90 % av fallen tar det slut där. De flesta gör säkert fortfarande den felaktiga associationen till prostituerad, men en liten, och trevligt nog ökande, minoritet känner till att ordets korrekta innebörd är ”artist”. Geishor är också ett försvinnande släkte, de har allt svårare att rekrytera nya utövare och medelåldern på de kvarvarande utövarna stiger konstant. Vad ytterst få känner till är att den korrekta benämningen på utövarna är Geigi (芸妓) och att geisha (芸者) eller geiko (芸妓, lägg märke till att tecknen är samma som i geigi, men uttalet skiljer sig åt) som är den vanligare förekommande benämningen i Kyoto, egentligen är gammalmodig slang för dessa underhållare. Det har blivit hög tid för bloggen att göra en genomgång av deras historia.

Den äldsta referensen vi har till geigi är slutet av Heian perioden. Minamoto Yoshitsune, var yngre halvbror till den förste shogun Minamoto Yoritomo och han levde mellan 1159 och 1189. Hans favoritkvinna var inte någon av de flertaliga hustruna utan Shizuka Gozen vars mor utvecklade Shirabyoshi (白拍子) en tidig form för sång och dansnummer. Enkelt uttryckt tog hon tempeldanser som utfördes av miko (巫女) eller tempeltjänarinnor, och koreograferade dem till framförandet av waka (和歌) poesi som melodiskt reciterades. Då dottern växt upp med denna konstart blev hon tidigt skicklig i såväl sången som dansen och kunde framföra dem gemensamt. Yoshitsune blev helt enkelt smittad av hennes scencharm och överöste henne med gåvor och lovord. Inte långt efter skedde detsamma med dåvarande kejsaren Go-Toba (後鳥羽上皇) som blev lika betuttad i Kamegiku (亀菊) en annan shirabyoshi artist som tidigare försörjt sig genom prostitution. Och där uppstår den felaktiga uppfattningen att en geisha, eller geiko, är prostituerad. Vid denna tid var det ett av få yrkesval tillgängliga för kvinnor som var självständiga och inte hade lust att vara tjänstepiga. Men det faktum att Kamegiku hade bakgrund som prostituerad hindrade henne inte tillträde till kejsarpalatset eller framförandet av sin konst för kejsaren, hovet och aristokratin lade inga som helst moraliska värderingar på kvinnornas yrkesval. Tvärtom ärade de henne genom att hon fick lov att servera dem saké vid banketterna, och därmed uppstod kopplingen mellan dels underhållning (sång och dans) och dels uppasserska. En roll som de fullföljer även i det moderna Japan.

Som andra japanska konstarter är geishans värld byggd på ett strikt lärlingssystem. Hennes värld benämns karyukai (花柳界) eller ”blomster och pilvärlden”. Blommorna för skönhetens skull, och pilträdet för att det har smidiga grenar. Det är böjligt och anpassningsbart, och det bryts inte när man försöker knäcka det. Precis som en geisha. Förr i tiden såldes flickor, nästan undantagslös böndernas döttrar, även om undantag finnes, till ett théhus. Döttrar var inte oönskade, tvärtom, det bästa man kunde få var ichihime nitaro (一姫二太郎), först en prinsessa och sedan en riktig grabb. En storasyster som hjälpte till att ta hand om sonen var ett önskescenario för den tidens enkla folk. Kvinnorna hjälpte till i jordbruket, särskilt med rissådden och skörden. Men ett hushåll med enbart flickor blev tungt och skulle de behöva adoptera en son att ta över marken och jordbruket måste detta bekostas. Lösningen blev då ofta att de sålde en dotter eller två. Givetvis var detta inget lätt beslut, men lantbrukarkvinnor var ett stoiskt släkte och förstod att uppoffringar var nödvändiga. Det här systemet resulterade också i att bonde papporna ofta tidigt distanserade sig från sina döttrar, medvetna om att de kanske en dag tvingas göra sig av med dem. Om det i sin tur ligger bakom de japanska kvinnornas spröda relation till fäderna är svårt att sia om, men få kvinnor är lika redo att belasta sin far för världens ondska som unga japanskor.

Deras första tid i det nya théhuset gick åt att lära sig servera thé på rätt sätt, vika en kimono och obi (帯) för förvaring, hur de bör kombineras, vilket slags kimono som passade till årstiden, städa gångarna och tatami (畳) rummen. Så småningom att laga thé och tillhörande sötsaker, hur man klär sig i en kimono och knyter sin obi. Därmed var hon framme vid det stadie där hon blev en hangyoku (半玉) eller ”halv juvel” i Edo, eller maiko (舞子) ”dansflicka” i Kyoto. Bägge termerna syftar på en lärlingsgeisha som därmed också har rätt att registrera sig hos en okiya (置屋) som i brist på bättre terminologi vi på svenska får beteckna ”talang agentur”. Det var hit théhus, krogar, daimyo eller hatamoto och gokenin vände sig när de ville ha underhållning till sina banketter eller gäster. När hon fortfarande var lärling skulle hon använda momoware (桃割れ), ungefär ”splittrad persika”, som sin håruppsättning. Obi knöts också på andra sätt än för en fullfjädrad geisha för att markera deras lärlingsstatus, och i Kyoto så gick en maiko med okobo, populärt kallade koppori på fötterna.

En del av dessa skodon var delvis urgröpta där skomakaren placerade små bjällror så det skulle pingla om en maiko när hon kom gående och därmed förhöja förväntningarna hos de väntande gästerna. Maiko och hangyoku kunde lite förnedrande ibland kallas oshaku (雛妓) av gästerna då de ännu inte var färdigutbildade på shamisen (三味線), det tresträngade gitarrliknande instrumentet som de förväntades spela, eller buyo (舞踊), den japanska danskonsten. Deras roll vid banketterna reducerades därför till konversation och påfyllerska av saké. En underordnad roll som således underströks av gästernas benämning eftersom de normala tecknen för oshaku är 御酌, som betyder just att fylla på saké, men skrevs med 雛妓 som normalt läses sugi och är en annan benämning på en ofärdig geisha. Gäster som betedde sig på detta vis hade ofta en mera långsiktig avsikt med sin geishalärling. Kom ihåg att det var enkla flickor utan någon utbildning, ofta analfabeter, med småskaliga ambitioner och simpla mål i livet. Den dag en sådan gäst benämnde henne geiko var för henne en stor dag, då hade hon nått ett av sitt livs mål och tenderade att vara extra tacksam och generös mot gästen.

I takt med att hon lär sig danserna och hantera instrumentet närmar sig den dag då hon kan titulera sig geisha, således en fullfjädrad artist. Då kommer också hennes okiya, eller talang agentur, att registrera hennes namn på kenban (見番) som ansvarar för samtliga geishors ekonomi inom ett och samma geishadistrikt, eller då karyukai. Betalningen benämns gyokudai (玉代) eller ”juvelavgift”, de har således blivit fullvärdiga juveler som erhåller fullvärdig betalning för sina uppdrag. Nästan ingen av dem behärskade matematik så de måste förlita sig på ett kontor som såg till att de fick betalt. Här gjordes också först en avräkning på den skuld hon hade gentemot sitt théhus, som tog sin början i den betalning föräldrarna erhållit. Eftersom slaveri var förbjudet var pengarna formellt ett lån, som flickan förväntades återbetala under sin karriär. Dessutom hade de bokfört alla kimono och obi, hårkammar och andra smycken samt ersättning för lektioner i såväl dans som shamisen. Allt detta räknades av i en lugn och stillsam takt. Geishan hade inget behov av oberoende, hon skulle aldrig bli gift, men en och annan ville ha barn, och därmed kommer åter uppfattningen om dem som prostituerade fram. De enda män de hade möjlighet att ha sex med, var deras kunder. Men när de väl blivit gravida, oftast i lätt avancerad ålder, tog det obarmhärtigt slut.

Det fanns, numera är det i spegeln av samhällsutvecklingen näst intill icke existerande, emellertid ett specifikt inslag i geishans verksamhet som västerlänningar, utifrån sin värderingsram, betecknar som prostitution, medan japanerna ser det som ett hedersuppdrag. På japanska kallas det mizuage (水揚げ) och slår man upp det i ett japanskt lexikon får man mest förklaringar om fiskefångst och liknande. Men analogt användes det i blomster och pilvärlden som en eufemism för den största fångsten av dem alla, nämligen geishans oskuld. Den var dyr, ruggigt dyr, då den endast kunde fångas en gång i livet. Ryktet förtäljer att Yamauchi Sekiryo, Nintendos andre VD, var storsamlare av mizuage och att han skall ha betalt för närmare tjugo stycken. Med tanke på att varje tillfälle, räknat i dagens pengar, kostade motsvarande två splitternya Volvo S60, så blir det en påse pengar till slut. Detta blir också inledningen till en ny fas i geishans liv, det blir dags för henne att skaffa en danna (旦那).

I modern japanska betyder ordet ”din make”, det används således som ett artigt uttryck för en gift man. I äldre japanska var det ett mera allmänt uttryck för en man, wakadanna (若旦那) var det dåvarande uttrycket för en yngling, lite motsvarande engelska internatskolors användning av begreppet Master eller Young Master. Men i blomster och pilvärlden var det specifikt en geishas mecenat. Omkostnaderna för en geisha är höga, kimono, vitsmink och tandsvärta, några shamisen, hårkammar och annat tingel tangel, håruppsättningar hos en kamiyui (髪結い), hårfrisörska specialiserad på de traditionella japanska håruppsättningarna, ständiga lektioner och mycket annat gör att pengarna rinner iväg. Den man som åtog sig att bli hennes danna gjorde det till en livsuppgift, han måste således inte enbart vara välmående, utan också betrodd. Okiya drevs oftast av en äldre, mindre aktiv geisha, som visste vem bland hennes klientel som kunde bli en lämplig danna till en av de unga flickorna. Efter genomgående diskussioner med både honom och flickan fick han lov, om alla var överens, att överlämna hennes mizuagedai (水揚げ代), eller ”förstagångs avgiften”. Därefter inhandlar han hennes olika kimono, mellan fem och tio om året, betalar för all annan utrustning så hon kan samla in avgifter för att betala av sina skulder till sitt okiya. En danna skall således kalkylera med att spendera allt mellan 70 och 150 000 kronor i månaden på henne. Livet ut.

I utbyte får han prestige, att visa upp ”sin” geisha på tillställningar och beundras av sina gelikar för hans kultiverade kvinnotycke, något som väger tungt hos rika japanska män. En nyrik man skulle aldrig erhålla erbjudandet att bli danna till en geisha. Den som endast håller sig med en vulgär älskarinna framstår som posör och bjuds inte in till de fina salongerna. Män i den här kategorin har ofta ingått ”politiska äktenskap”, hustrun är dotter till styrelseordföranden eller grundaren, de sitter helt enkelt fast i ett känslolöst resonemangsäktenskap. Geishan erbjuder andrum, hon är genuint tacksam över sin danna, och vet från första början att de aldrig kan gifta sig. Han är alltid den förste inför vilken hon visar upp sig i en ny kimono. I full geisha utstyrsel går de på Michelin krog och äter middag så han får bada i omgivningens tysta ovationer. Hon blir det synliga beviset på att han lyckats i tillvaron, vem som helst med pengar kan inhandla en Mercedes 600 SL, få kan hålla sig med geisha. Eftersom relationen mellan en danna och en geisha innehåller sex mot betalning bidrar det till uppfattningen i väst om geishan som prostituerad, medan japanen betraktar det som en relation mellan beskyddare och älskarinna.

Den främsta anledningen till att geishan uppfattades som prostituerad uppstod strax efter att Japan öppnat sig mot väst. Yoshiwara (吉原) i norra delarna av Tokyo saknade motsvarighet i resten av världen. Det var en värld av sedeslöshet där man bolade dagen lång som aldrig kommit i kontakt med kristen moral. De främsta i branschen kallades oiran (花魁) och kunde vid en ytlig okulär besiktning påminna om en geisha. Inte minst eftersom västerlänningar då inte lärt sig differentiera mellan olika sorters håruppsättningar och kimono. Det normala för en geisha var shimadamage (島田髷) frisyr tillsammans med en kimono med tsumesode (詰袖), ungefär ”hopdragen ärm” och med ett kort släp på marken. Medan en oiran är betydligt mer utstyrd, både vad gäller kimono och hårsmycken. Jämför bilden av en oiran här till höger, med geishan i inledningen så blir det närmast övertydligt hur stor skillnaden var. Men för 150 år sedan saknades erfarenheten och bägge såg säkerligen storslagna ut i västerlänningarnas ögon. Sedan dess har geishan fått leva med det oförtjänta ryktet att hon är prostituerad.

Ett utomordentligt bra bevis för motsatsen är att flera geishor har varit gifta med japanska premiärministrar. I samband med öppningen utåt i inledningen av Meiji perioden ansågs deras sociala färdigheter vara en tillgång i de diplomatiska relationerna. Japans förste premiärminister, Ito Hirobumi, gifte sig med en geisha från Inarimachi som blev känd som Ito Umeko, hennes geisha namn hade varit Koume, lilla plommonet. Hara Takashi, ofta kallad Kei, var premiärminister mellan 1918 och 1921, medan han var gift med sin hustru Sadako hade han också en relation med Asa, en geisha som, förtäljer berättelserna, saknade förfining, men var oerhört bra på att ”ta människor”. Efter skilsmässa från hustrun gifte han sig med sin geisha som därefter blev känd som Asako. Itagaki Taisuke var inrikesminister i tre regering under andra halvan av 1890-talet. Han var gift inte mindre än fem gånger, varav den första var Seiko som tidigare varit geisha i Tokyos Shinbashi distrikt under namnet Kosei. Det finns en betydligt längre lista.

Ett annat är att under senare år har ett flertal utlänningar gått in i geisha yrket. Liza Dalby är en amerikansk antropolog, specialiserad på Japan, som på 70-talet studerade geishorna i Kyotos Pontocho genom att delta i deras arbete. Det resulterade i en doktorsavhandling som skrevs om till en populär bok med just titeln Geisha. Den vägen har hon öppnat dörren för andra som vill träda in i underhållningsvärlden. Den förste som genomgick lärlingsperioden och blev fullt ut accepterad som geisha var en australiensisk antropolog vid namn Fiona Graham som således är doktor i social antropologi men istället för den akademiska världen har valt att vara verksam som Sayuki i Asakusa och reser runt i världen och föreläser om geishan och hennes liv. Det finns också geishor idag från Kina, Ukraina, Peru och Rumänien.

3 tankar om “Geishans historia

  1. Ping: Nagai Kafu – ludrens bäste vän | 歴史館

  2. Ping: Liten språklektion i arkaisk japanska 20 | 歴史館

  3. Ping: Japanologins historia | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.