歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Toyotomi Hideyoshi och Japans slavhandel

1 kommentar

En av bloggens flitigare läsare, Göte Svanholm, inkom med några frågor angående slavhandel på 1500-talet i Japan. Inledningsvis var bloggen förvirrad, slavhandel förbjöds nämligen redan på 1300-talet, men förekom till viss del i samband med naturkatastrofer och liknande. Bönder som inte klarade av att försörja familjen sålde på bakvägar barn till hushåll som saknade egen avkomma. Här bör man komma ihåg att få ansåg sig ha för få barn, dels var barnadödligheten stor, dels utgjorde de i förlängningen ett slags pensionssystem, som i de flesta länder vid den här tiden. Det handlade således inte om någon regelrätt handel på marknader och liknande, utan det var mer en fråga om diskreta affärsuppgörelser och de såldes aldrig vidare. Till största delen var det unga flickor eftersom pojkarna behövdes i jordbruket eller fisket.

När portugiserna anlände i mitten på 1500-talet hade de med sig slavar ombord på fartygen, huvudsakligen från Indien och Malacka halvön. Japanerna fascinerades av bruna och svarta människor, någonting liknande hade de aldrig kommit i kontakt med förr. I likhet med små barn när de för första gången kommer i kontakt med någon som har annan hudfärg inbillade de sig att det var något som gick att tvätta bort. När de förstod att det var permanent började de inse att världen var en betydlig större plats än de någonsin kunnat fantisera om på sina öar. Jesuiterna och handelsmännen nyttjade deras fascination genom att överlämna dem som gåvor till daimyo. Den mest berömda är Yasuke som Oda Nobunaga erhöll och utnämnde till samuraj innan någon vit man erhöll motsvarande ära.

Daimyo på Kyushu var tokiga i portugisernas arkebuser, olyckligt för dem hade de inte så mycket att erbjuda i ersättning. Men portugiserna upptäckte att japanerna var ihärdiga arbetare och insåg att kunde de ta med sig japaner till Goa eller Macau skulle de kunna få bra betalt för dem. De började därför samla upp alla de som hamnat i det vi idag kallar för utanförskap, det var allt från hemlösa till alkoholister och småbrottslingar som byttes bort mot vapen. Det var således inte exakt domänens praktexemplar som överlämnades till portugiserna. Skulle de få valuta för sina skjutvapen behövde således få lite ordning och reda i leden, och då språkförbistring rådde gick det inte alltid att verbalt förklara den anpassning de förväntade sig. Som det då lätt blir i sådana sammanhang ersätts orden med våld, disciplin och bestraffning. De japanska slavarna i portugisisk ägo var på intet sätt något undantag.

De lärde sig snabbt att endast acceptera ungdomar som betalning då de arbetade hårt och inte hade några av de sociala eller medicinska åkommor som belastade de tidiga leveranserna. De skickades sedan vidare ut till övriga Asien. Hideyoshi skall ha känt till denna handel, men lät den pågå då vapen, vare sig det var gevär eller kanoner, ansågs viktigare. Men när han lagt Kyushu under sig våren 1587 ändrar han inställning till prästerskapet. Vapenimport skulle främst gynna dem som motvilligt ställt sig under hans överhöghet och katolikerna predikade om en högre makt än Toyotomi Hideyoshi. Just det senare uppfattas av många historiker som ett av hans dolda motiv för att ge sig på prästerskapet. Invasionerna av Korea och missiv till kungar och potentater runt om i Asien vittnar om en hög självuppfattning. Inte ovanligt bland män med Hideyoshis påvra bakgrund. Samtidigt skall man sannolikt inte bortse från att han har känt stor personlig gemenskap med dem som blev föremål för jesuiternas människohandel då de kom från liknande bakgrunder.

Redan i ett missiv daterat den 12 mars 1570 klargjorde den portugisiske kungen Alfonso VI att 1) portugiser inte fick infånga eller köpa japaner, 2) inköpta japaner skulle friges och 3) efterlevs inte dekretet tas deras tillgångar i beslag. Detta missiv skall ha skickats på begäran av jesuiterna som menade att de portugisiska köpmännens slavhandel bidrog till försämrade relationer med japanerna. Nästan samtidig är den ”ungdomsambassad” som ett antal kristna daimyo satte samman och skickade till Rom mellan 1582 till 1590. En av dem som ingick var Chijiwa Norikazu (med dopnamnet Miguel) som vid tiden var runt 13 eller 14 år när de avreste. I diskussionsprotokoll som upprättades fick de frågan hur de såg på portugisernas handel med japanska slavar. Han förklarade; ”de usla är japanerna som säljer dem, portugiserna tar emot dem, lär dem kristendom så de kan frälsas, men det som inte kan ursäktas är att de också säljs tillsammans med svartmuskiga barbarer där de förväntas utföra slavgöra baserat på falska illusioner”.

Sommaren 1587 besökte Toyotomi Hideyoshi Hakata och kallade till sig Gaspar Coelho som var jesuiternas främste företrädare i Japan. Han väcktes mitt i natten av att Hideyoshi önskade ett samtal, sannolikt hoppades han att Coelho skulle vara så sömndrucken att han skulle svara på frågorna utan att riktigt hinna tänka efter. En av frågorna han fick var; ”Varför handlar portugiserna med japanska slavar?” Coelhos svar var snarlikt de tankar som Chijiwa gav uttryck för; ”Det är inte portugiserna som är problemet utan japanerna som villigt säljer sina landsmän. Prästerskapet beklagar detta och har försökt övertala de portugisiska köpmännen att avstå, men vår förmåga är otillräcklig. Vi önskar därför att Ers Höghet inför bannbulor mot de hedniska daimyo som handlar med människor.” Han gick även så långt att han föreslog Hideyoshi att han borde avsätta Shimazu klanen från Satsuma provinsen. Sannolikt gick han ett steg för långt med den manövern. Hideyoshi var om inte annat så strategiskt belevad.

Skulle Coelho kunna få in en fot i Satsuma skulle han via religionen i princip kunna kontrollera Kyushu, från Arima i nordväst, över Shimazus ersättare i syd till Otomo i öst. Även om Coelhos svar var inlindat i diplomatiskt blomsterspråk var det tydligen tillräckligt upprörande för Hideyoshi då han redan nästa dag (24 juli) utfärdade ett dekret om utvisning av alla pastorer, på japanska kallat bateren tsuihorei (伴天連追放令) där han i den tionde paragrafen klargör; ”Det är oförsvarligt att de säljer japaner till Kina, Nanban och Korea, handel med japaner förbjuds”. Nanban (南蛮) ”södra barbarer” var japanernas namn på iberierna, men så vitt man känner till transporterade de inte slavar hela vägen till Europa. Dels för att det inte fanns någon avsättning för dem då handel var förbjuden, dels för att det var för dyrt. Möjligen syftar Hideyoshi på att en del av dem överfördes till Goa eller Malacka.

Utvisningsdekretet fick aldrig någon effekt. Hideyoshi invaderade Korea och behövde vapen och ammunitionsleveranser. Vissa historiker menar också att det faktum att slavhandeln först nämns i tionde paragrafen är en indikation på att den mest var med för ”syns skull”. Bloggen är personligen inte lika säker. Att han väcker Coelho mitt i natten för att ställa frågor är troligtvis ett tecken dels på hans uppriktighet dels hans medkänsla med de drabbade. Samtidigt är det svårt komma ifrån att han i sitt eget harem hade en uppsjö av unga kvinnor som förärats honom som gåvor. Någonstans har det rimligen också blivit ett dilemma för att inte framstå som heltidshycklare.

En tanke på “Toyotomi Hideyoshi och Japans slavhandel

  1. Ping: När Japan regerade Taiwan | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.