歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Journalistikens framtid

2 kommentarer

Understundom glider bloggens tankar bort från Japan och dess historia. Oftast har jag den goda smaken att bespara läsarna dessa tankar. Men ibland blir förnimmelserna ofrånkomligt starka och lusten att skriva av sig blir påträngande, som exempelvis här, här, här och här. Journalistik, eftersom bloggen har en del erfarenhet av det, i såväl Sverige som utomlands, är ett sådant ämne. Här syftar jag då specifikt på den del som kräver trycksvärta, annonsörer och betalande läsare för att nå ut med sitt budskap. Bloggen kan ses som ett stycke journalistik i dess post-modernistiska betydelse. Det finns inga akademiska resonemang kring valet av källor, olika historiska synsätt presenteras inte, det finns varken post-feministisk hermeneutik, Cliometrik (Clio var hjälteskrivningarnas musa), historiematerialism, dekonstruktion, poststrukturalism, prosopografi eller liknande som styr resonemangen. Istället beskrivs personer, händelser och tidslinjer utifrån kända, oftast vidimerade, fakta och hur dessa återspeglas i dagens japanska samhälle. Journalister inom press som kräver utgivarcertifikat, fnyser lite föraktfullt åt detta och kallar det medborgarjournalistik. Det får de gärna göra.

Med demokrati flyttades makten från kungen och hans utvalda rådgivare till folket och dess representanter. Med kapitalism från kapitalägare till konsumenter och med internet från tidningsutgivare till skrivkunniga medborgare. Hierarkierna plattas ut och pressen är inte ens det senaste exemplet på detta, med YouTube och podcasts har nu även etermedia drabbats. De har famlat i mörkret, och gör det till stor del fortfarande. Först ses konkurrensen som ett hot mot deras ditintills orubbade bo, därefter reagerar de kaotiskt med ett sammelsurium av motåtgärder som ganska väl följer sorgetrappans fem steg. Den som slutar med acceptans. DN har idag fler digitala än analoga prenumeranter. På sikt innebär det att de kommer lägga ned sitt tryckeri och bli en av många som erbjuder digital journalistik. Skillnaden mellan en sådan som bloggen och DN/SvD/GP/SDS är att bloggen sysslar (åtminstone principiellt) med ett ämne, medan trädmördarna måste tillfredsställa allehanda smakriktningar och intressen. Och däri ligger deras problem när det gäller att få betalningsvilliga läsare. Konsumenten är villig att betala för något den anser ha ett värde som är lika med, men helst något högre än den penningsumma som avstås.

Alla större nyheter är numera omedelbart tillgängliga utan någon kostnad för konsumenten. Sociala medier flödar över av dem. Mediedrivna politiker försöker numera kringgå de traditionella medierna genom att sända sina budskap på Twitter/Facebook/Instagram/YouTube eller vad de nu kan tänkas använda. Pressen reduceras till att återge det folk redan tagit del av i sitt twitterflöde. Detta är en uppenbar generationsfråga som självdör inom ett decennium eller så. Ingen kommer vara villig att betala för något de redan läst på sin telefon. Detta är knappast en nyhet för de som fortfarande plockar ut sin lön från pressen. Även för de som ser stigande siffror för digitala prenumeranter eftersom de redan upplevt en störning som fick dem att kantra. Det krävde ungefär 150 år innan den visade sig, men historien lär oss att när sönderfallet påbörjats slutar det inte förrän det ersatts av något annat, och lita på en sak, digitala prenumeranter är inte slutstationen. Det är en tillfällig lösning, en dubbel by-pass till dess kirurgen hittat ett nytt hjärta. Det ger pressen lite arbetsro att tänka igenom sin situation och ompositionera sig för framtida förändringar. Bloggens avsikt är att förse dem med lite tankematerial.

Läsåret 75/76 befann sig bloggen på en amerikansk High School, i en typisk medelklassfamilj. Pappan i huset drev den lilla ortens herrekipering. Varje vecka levererades Time och Newsweek till hushållet. Bloggen slukade innehållet med hull och hår. Någon motsvarighet existerade inte i Sverige. Herrskapet läste dem under en timmes tid på söndagarna efter kyrkan, redan då var de närmast halvgamla. Men det var deras tid att kontemplera samtiden efter att ha lyssnat till pastorns predikan. Tidskrifterna gav dem analys och ett bredare perspektiv på veckans händelser än vad dagstidningar och TV erbjöd, 60 Minutes till trots. Idag är det endast Time som består, men den är på sin höjd 25 % av sitt fornstora jag. När webben populariserades på 90-talet gjorde samtliga, U.S. News and World Report inkluderad alltså, samma fatala felanalys. De tolkade webbens snuttifiering, ett resultat av 1200 baud modem, som bristande koncentrationsförmåga hos allmänheten. De förstod helt enkelt inte dåtidens teknologiska begränsningar. Redaktörer födda på 30- och 40-talet var teknofober och såg internet som en social och inte teknologisk vidareutveckling. Kontrastera detta mot Atlantic Journal, The New Yorker och The Economist.

Samtliga tre höll fast vid och fortsatte utveckla de långa reportagen, de där artiklarna börjar på 5 000 ord, men oftare består av 10 000. De som kräver ett team av reportrar, fotografer, grafiker, artister, korrekturläsare, faktakontrollanter och storrökande redaktionssekreterare för att få ihop. Artiklar som inte ens den mest ambitiöse bloggare förmår krysta ihop på egen hand. Skillnaden mellan en gatumusikant och en symfoniorkester. Visst, du kanske slänger en femkrona i hatten om du stannar och lyssnar en hel låt eller två, men vill du ha upplevelsen av symfoniorkestern får du allt plocka fram den fete plånboken, även om det är ett plastkort med guldkant som tas ut.

Ett annat exempel som man kanske inte i Sverige funderar på så ofta är sådant som Mueller rapporten, Starr rapporten i samband med Clintons avsugningar eller 9/11 rapporten efter attacken mot World Trade Center. Dessa är offentliga handlingar i USA, fritt tillgängliga på nätet. Kostar inte en cent. Ändå var samtliga storsäljare, folk betalade för att få ett inbundet exemplar. Och det var inte för att pryda bokhyllan i något slags politiskt korrekt posörsyndrom. Det var helt enkelt för att det är enklare att läsa långa texter i tryckt form (digitala domptörer forcerade in den digitala texten i sin Kindle). Det är en sanning som fortfarande står sig. Den som skall läsa en lång text anser fortfarande papper och trycksvärta överlägset, inga notifikationer från Twitter på iPaden stör läsandet, ingen e-post pockar på uppmärksamhet. Koncentrationen blir fullödig, retentionsfrekvensen optimal.

Bloggen som gjort sig skyldig till en eller annan Tolstojare, journalistslang för en artikel som anses allt för lång för att någon skall orka läsa den, är fullt medveten om att en utdragen artikel i sig inte är en garanti för god analys eller kvalitetsjournalistik. Men en kort artikel fylld av enfaldiga metaforer, märklig meningsbyggnad och den sortens felstavningar som inte upptäcks av korrekturfunktionen i Word är en garanti för motsatsen. Ehuru, skall en artikel ha utrymme för tänkvärda analyser, en noggrann genomgång av alternativa perspektiv, bidra till läsarens erudition och i allra bästa fall bli det som på 17- och 1800-talet kallades en samtalspjäs, således bidra till medborgarnas samtalsnivå, krävs det både tidsåtgång och välvilligt utrymme. Och det är kvalitet som mediekonsumenten är villig att betala för.

Därmed uppstår den naturliga frågan om exakt vad konsumenten är villig att betala för och i förlängningen hur mycket. Bloggen anser, ganska bestämt för att vara ärlig, att den gamla analoga prenumerationsmodellen är förlegad i den digitala världen. Problemet är att internet fortfarande saknar ett kostnadseffektivt betalningssystem för mikrobetalningar. Kreditkortsbolagen tar ohemula avgifter för sina kortbetalningar, något som de flesta konsumenter är lycksaligen omedvetna om. Prenumerationen är helt enkelt anpassad för den analoga produkten, tidningen är en färdigpaketerad produkt. Den som är ointresserad av Familjesidan får bläddra förbi, ointresserad av relationsproblem och det är enkelt att gå till Sporten direkt. Den digitala tidningen är däremot inte en paketprodukt. Konsumenten gör hela tiden aktiva val, klicka eller ej på en rubrik är inget som producenten (journalist och webbredaktör) kan göra annat än indirekt. Idag har en tidningsredaktion betydligt mer detaljerad kunskap om läsarnas beteende eftersom de kan följa varje enskilt val och tid spenderad på en artikel. Detta kommer framöver att få konsekvenser.

Din DN kommer inte att vara min. Med andra ord kommer innehållet i produkten i framtiden att individanpassas, ungefär såsom redan sker med Twitter och Facebook. Algoritmer håller reda på det material du spenderar mest tid på och tolkar det som att du också är mer intresserad av det. Och här kommer de långa reportagen in. Ju mer tid som spenderas på en artikel, desto lättare att sälja in den till annonsörer. De vill ha så lång kontakt med din iris de kan få. Detta kommer sedan att kombineras med ditt övriga nätbeteende. Besöker du nationalistiska hemsidor utanför den digitala tidningen får du Coca-Cola annonser fyllda av vita individer, medan den som befinner sig på anti-rasistiska hemsidor får beskåda en uppsjö av rasblandade människor som hyllar gemenskapen denna dryck skapar.

I den skärningspunkten lär nästa stora störning uppstå. Den som kanske läser fem artiklar i veckan på DN.se kommer att reagera på att kostnaden är densamma för den som läser fem om dagen, som tycker det är orättvist gentemot den som läser fem på förmiddagen och lika många på eftermiddagen. Och när annonserna blir allt mer individanpassade ökar också annonskonsumentens värde. Det finns två sätt att hantera detta, antingen inser utgivaren denna sanning och anpassar sin prissättning, eller så inser konsumenten sitt värde och blockerar annonserna tills ersättningen är i paritet med konsumtionstiden. Under alla omständigheter råder en påtaglig risk för en mer antagonistisk relation mellan nyhetsproducent och konsument. Ur den konflikten reser sig endast förlorare.

Kan dagens tidningshus då producera långa genomarbetade analytiska artiklar med kvalitativt värde? Inom vissa områden är det tveklöst så, svensk inrikespolitik domineras av politiska reportrar med god insikt i politikens villkor, insikt i de val och ställningstagande som görs och förmågan att tydliggöra det för läsarna. När det gäller förhållandena i andra länder blir det genast mer tunnsått. Varje gång en journalist beskriver vad en taxichaufför anser är det ett medgivande att de inte förmår kontakta folk med större insikter än det som krävs för att ta taxikort. Varje gång en reporter på resa i Ryssland, Polen, Rumänien, Italien, Spanien, Frankrike eller Tyskland ställer frågor på engelska blir jag lika förtvivlad. Om de inte ens behärskar språket i det land de skall rapportera ifrån hur kan de då ta till sig information som är användbar? Hur skall de tolka nyanser när den intervjuade tvingas tala ett språk de inte behärskar till fulländning?

Det här är dessvärre också ett inte helt ovanligt fenomen bland det som kallas specialreportrar, alltså journalister som ägnar sig specifikt åt ett ämnesområde. Ta exempelvis motorreportrar. Bloggen har ännu inte läst någon i dagspressen (kan inte svara för specialpressen då jag inte läser den) som ännu klarat av att förklara hur övergången från fossila bränslen till eldrivna fordon kan optimeras, vilka förutsättningar som behöver uppfyllas för att nullifiera distansångest, skillnaden mellan olika elmotorer, deras effektivitet eller hur man får fram mer trovärdig distansstandard. Om det beror på att de i själ och hjärta är bensinälskare är bortom bloggens bedömning, men då vi befinner oss mitt i ett paradigmskifte är det en angelägen uppgift för media att bistå konsumenterna i sin undran.

Vitsen med dessa exempel är inte att anklaga någon för inkompetens – oavsett hur befogat det än kan vara – utan istället påvisa hur tidningarna behöver förändra sina arbetsmetoder. Poängen är att om de för sina läsare skall klara att producera kvalitetsmaterial i långform behöver de mindre redaktioner till förmån för mer externt inköpt men unikt material. Frilansare har alltid varit något av journalistikens bakgård. Det kan vara allt från briljanta stilister vars främsta ambition var att utforska flaskbotten till folk med punktlighetsproblem, men även ambitiösa journalister med auktoritetsproblem eller enkel frihetslängtan. Poängen är att de fast anställda har historiskt betraktat dem lite som andra rangens medborgare då de emellanåt av renodlade ekonomiska skäl känt sig tvingade att acceptera uppdrag som reguljära redaktionsmedlemmar vägrat (det finns reglerat i journalistavtalet).

Men medborgarjournalistiken har visat att det finns mängder av individer som behärskar olika ämnen betydligt bättre än de journalister som normalt skriver om det. En del av dessa kan även formulera meningar så de blir läsvänliga (men inte alla). Långt ifrån alla är beredda att ägna sig åt skrivande på heltid, för en del är det en intressant hobby och glädjen att hålla på med det på heltid skulle kanske gå förlorad. Men det finns säkert också de som skulle välkomna möjligheten att nå ut till en större publik, något som tidningsföretagen utan tvekan kan erbjuda. Och just nu befinner vi oss i en skärningstid mellan det analoga och digitala där det medieföretag som tar initiativet därmed också får möjligheten att ta ledningen i det nya race som inleds.

Mellan skål och vägg, således inte till offentligheten, skulle varje chefredaktör för landets större redaktioner förmodligen medge att det finns ett överskott på underproducerande journalister. Inget märkligt i det. Journalistyrket är krävande, det fordrar sina offer och de flesta redaktioner är förstående och insiktsfulla nog att de bär ett medansvar för den uppkomna situationen. Även insändarredaktioner, familjeredaktioner eller en och annan lokalredaktion på vischan behöver bemanning. Men sanningen är att många av dessa redaktionella funktioner kan idag delegeras till AI utan närmare stilistiska förluster. Och av rent ekonomiska skäl kommer det också att ske. Konkurrensen är allt hårdare, utrymmet för socialt ansvarstagande mindre. Detta kan tveklöst beklagas, men det förändrar inte den bistra verkligheten.

DN har beslutat använda sina nya inkomster från digitala prenumerationer på att förstärka lokalbevakningen, ett flertal frilanskontrakt för olika orter har upprättats, nya medarbetare har stolt presenterats på DN.se, några av dem har också börjat presentera sig för läsarna. Detta har tveklöst föregåtts av ingående diskussioner inom redaktionsledningen. Således är det inget hugskott, men bloggen vill nog ändå framhäva att det är en sub-optimal satsning. På orter som Uddevalla, Örebro, Varberg, Helsingborg, Gävle och var de nu tänker sig placera dessa stringers inträffar sällan händelser av sådan dignitet att de påkallar riksmedias uppmärksamhet. När det väl sker kommer de ändå att skicka ut reporter team från centralredaktionen för att ge nyheten förtjänt dignitet.

Istället borde de satsat resurser på att bygga upp ett nät av frilansare i dels utlandet, Johannesburg eller Kapstaden, Nairobi och Lagos i Afrika, Mexiko City, Buenos Aires och Santiago de Chile i Sydamerika. Aten, Lissabon, Kiev, Minsk och Prag i Europa, samt Bangkok, Seoul, Hong Kong, Shanghai, Mumbai och Tokyo (nädå, bloggen befinner sig långt borta från huvudstaden) i Asien. Frilansare som varit bosatta i länderna länge, som visat att de behärskar svenska språket tillfredsställande och som talar den lokala dialekten och inte är beroende av engelska. Vi lever i en allt mer globaliserad värld. Det som händer i dessa städer, och därmed i förlängningen hela landet, påverkar utvecklingen i Sverige betydligt mer än det som sker i Borås eller Jönköping. Dels borde de göra samma sak inom fackjournalistiken.

Bortsett från en avsevärt förbättrad nyhetsrapportering från utlandet skulle det också ge tidningen möjlighet att på djupet ta tag i de globala problemen. Ta fenomenet Greta Thunberg, nu senast var det Time som gjorde det, och hennes kampanj på sociala medier för ökat klimatmedvetande. Hur global är hennes genomslagskraft? Är det primärt ett fenomen i västvärlden? Hur intensivt diskuteras klimatproblemen i Kiev, Buenos Aires och Seoul för att ta några exempel? Subventioneras el-bilar i andra länder? Hur mycket?

Inte endast klimatet, utan det vimlar av frågor och problem där svensken skulle må bra av att få in ett bredare perspektiv än det hemvävda. Skola, migration, lag och ordning, kriminalvård är bara några av få frågor där heltäckande reportage från världens alla hörn skulle bidra till ett betydligt bättre helhetsperspektiv. Svenskar med goda kunskaper i engelska tar säkerligen till sig en del av detta redan idag, kanske via en prenumeration på New York Times digitala upplaga. Men det finns en väsentlig skillnad. NYT ställer problemen, och därmed också frågorna, i belysningen av ett amerikanskt perspektiv. För amerikanerna handlar migration om gränsskydd för Sverige är det primärt ett misslyckat integrationsförfarande som behöver angripas.

Vare sig det gäller mat, krogar, bilar, relationer, ekonomi, aktier eller något annat specialämne finns det idag både bättre och helt gratis källor att tillgå på nätet. Undantaget är möjligen GP:s bevakning av fordonsindustrin. Konsekvensen är att tidningarna behåller sin status bland de analoga generationerna men behöver återerövra de digitala och därmed sin egen framtid. Eftersom de sannolikt inte vill ge sig in på att dra ned på redaktionerna mer – troligen hade det resulterat i usel redaktionsmoral – bör de således under nära framtid inventera de resurser som finns på nätet och försöka knyta dessa till sig i någon form av samarbete. Detta kan således bättre konkretiseras när det blir dags för specialreportern att lyfta sin pension.

Åtgärderna som diskuteras i detta inlägg har samtliga ett gemensamt syfte, att höja kvaliteten på tidningens innehåll. Att skapa utrymme för längre, mer analytiska och resonerande texter som stimulerar tankeverksamheten hos läsaren. Att producera samma klicklockande material som övriga internetaktörer gör är dömt att misslyckas, inte minst eftersom dagspressen framhäver sin existens som en förutsättning för det demokratiska samtalet och en sanningens vågbrytare, garanten för att vi inte skall översköljas av ryska påverkansoperationer. Är det något som RT och Sputnik inte förmår producera så är det genomarbetade, läsvärda, analyserande texter i långformat.

Den socialdemokratiske statsvetaren och politiske kommentatorn Stig-Björn Ljunggren har ett favorituttryck när han talar om dem som bidrar till fördumningen av samhällsdebatten. Han kallar dem huvudkrympare. Han är uppväxt i en socialdemokratisk tradition under Erlander och Palme där bildning och självförbättring var vägen ur misär, men den har ersatts av dessa huvudkrympare som föredrar agitation bestående av invektiv, personattacker och alternativa fakta. Och låt det icke råda någon tveksamhet, detta är minst lika populärt på andra sidan mittlinjen i svensk politik. Den ende aktören idag som anstränger sig att producera längre analyserande material är Kvartal, men den når endast ut till de digitala generationerna, och är i princip inriktad på svensk inrikespolitik. Det innebär att vägen ligger fortfarande öppen för de stora mediehusen, att slippa tas över av dessa huvudkrympare. Även framöver har de möjlighet att inta den plats på scenen där de dominerat de senaste 150 åren, men tidsfristen minskar dagligen. Förändringar sker allt snabbare, den som står och betraktar från sidlinjen kommer få allt svårare att åter komma in på plan.

2 tankar om “Journalistikens framtid

  1. Det största problemet med huvudkrymparna är att de försöker dels tysta alternativa berättare och berättelser, dels medvetet avskärmar sig från oliktänkande.

    Gilla

  2. Svensk politik missgynnar glesbygden. De lokala journalisterna är ett försök att dölja detta. Det gör väl ingenting att böndernas diesel beskattas hårt. Vi har ju get tidningarna möjlighet att utöka sina lokalredaktioner.
    Jag har alltid funnit det märkligt att händelser i t. ex Nagoya kommenteras av en murvel i Singapore. Det är som om man använder Berlinkorrespondenten för att kommentera vad som händer i Luleå. Förmodligen får man bättre besked av någon från BBC.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.