歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Det japanska äktenskapets historia

2 kommentarer

Det japanska äktenskapet har genomgått många och stora förändringar under historien. Dessutom har äktenskap definierats annorlunda i olika samhällsklasser. Om man anser att Sverige ligger i framkant av utvecklingen med sambo, särbo och samkönade äktenskap, så släpar Japan helt klart efter. Däremot har de historiskt haft andra former för äktenskap som vi saknat.

I Heian perioden kallades äktenskap för mukoirikon (婿入婚) och den termen visar att det var brudgummen som trädde in i hustruns hus. Det var typiskt för aristokratin kring hovet och om en man spenderade tre nätter i rad hos en och samma kvinna ansågs de gifta och han lydde nu under hennes hus. Med tanke på japanernas förtjusning över ceremonier kan man förvånas över att det vid den här tiden inte fanns någon bröllopsceremoni. Men med krigarklassens framväxt och övergången till militärstyre under Kamakura perioden övergick man till uttrycket yomeirikon (嫁入婚) och nu var det bruden som inträdde i gummens hus.

Samtidigt växte kravet på någon form av ceremoni i samband med inträdet i äktenskapet. Inom shinto tog man fram det som kallas sansankudo som betyder tre gånger tre är nio. Detta låter naturligtvis föga upphetsande som bröllopsceremoni, men innebörden är djupare än man tror. Tre gånger tre hänför sig till att brudparet tre gånger erbjuds tre koppar saké och således utbyter nio skålar med varandra. De första och sista tre kopparna dricks av bruden, medan brudgummen dricker de tre i mitten. Kopparna avtar i storlek så att bruden dricker från de största och minsta kopparna, medan brudgummen dricker av de mellanstora kopparna. Detta symboliserar att bruden före äktenskapet har haft en stor roll i sitt eget hus, att mannen nu erbjuder henne sitt hus och när hon träder in i det börjar hon om med en liten roll.

Både under Heian och Kamakura perioderna var det inte ovanligt med äktenskap strax innan man blev tonåring. Det finns antecknat att en elva år gammal kejsare gifte sig med en 20 årig kvinna exempelvis. Det skulle emellertid dröja innan renodlade barnäktenskap blev vanligt förekommande. Under slutet av Kamakura perioden och inledningen av Muromachi perioden blev polygami normen inom krigarklassen. Det var en önskan att efterhärma kejsarhovet där kejsaren sedan tidigare innehaft en primärhustru och flera sekundärhustrur. Det var ett sätt för krigarklassen att visa fram såväl makt som ekonomiskt utrymme. Men klanstyret blev allt starkare och därmed önskemålet om manliga arvingar. Frambar inte den första hustrun gossebarn tog man helt sonika in ett antal sekundärhustrur för att se om de hade bättre förutsättningar att föda pojkar.

Då månggiftet blev norm började krigsherrarna se arrangerade äktenskap som en möjlighet att bygga allianser. Bruden var inte längre huvudsakligen äktenskapspartner utan lika mycket en politisk gisslan tänkt att avvärja plötsliga blixtattacker. Följden blev att relationen makar emellan inte längre byggde på någon form av ömsesidigt tycke, utan det var praktiska hänsyn som styrde valet av partner. Ju yngre brudpar, desto enklare att kontrollera resultatet och vid mitten av Muromachi perioden var äktenskap mellan fem, sex och sjuåringar inget ovanligt inom krigarklassen. Däremot förekom det inte bland bönder, handelsmän och hantverkare annat än i synnerliga undantagsfall.

Den långa freden under Edo perioden innebar att krigarklassens dominans avtog, många samurajer drabbades av ekonomiska svårigheter och trots att det i princip var förbjudet började man nu gifta sig mellan klasserna. Välmående bönder, men kanske främst rika handelsmän och hantverkare gifte bort sina döttrar med fattiga men aristokratiska samurajer för att få namnet och tillgång till krigarklassens privilegier. Då klasserna i princip inte kunde umgås med varandra växte det fram som skulle komma att dominera den japanska äktenskapsmarknaden fram till någon gång på 80-talet. Nakodo (仲人) som är en introduktör tog det som sin uppgift, gentemot en viss introduktionsavgift, att hitta lämpliga samurajer åt handelsfamiljernas döttrar och rika köpmansdöttrar åt samurajerna. Ofta var det samurajänkor som på detta sätt kunde utöka sin hushållskassa. När de två husen möttes kallades det miai (見合) som betyder ”titta på varandra” och där ordet påseende känns synnerligen motiverat.

Det här var i princip normen för äktenskapsingående under Meiji perioden. Men då Japan öppnats upp kom även idéer som kärlek men kanske främst påkostade bröllop med storslagna bröllopskreationer. Den vita brudklänningen, med mycket tyll, broderier och spets blev symbolen för äktenskaplig lycka. Att vara nakodo blev också en heltidssysselsättning, barnen gick i könsindelade skolor och hade ingen aning om hur man umgicks med det motsatta könet. Det inträffade att man pratade med någon av det motsatta könet första gången i livet vid sin första miai som vid den här tiden fick honorärprefixet o och nu kallades omiai. Tidigare skedde dessa huvudsakligen i den påtänkta brudens hem eftersom samurajen stod högst och köpmännen lägst på den japanska samhällsstegen. Men när klasserna avskaffade kom omiai att flytta ut till lokal, man träffades på restaurang, föräldrarna granskade varandra och försökte finna fel i deras beteende medan ungdomarna satt tysta och stirrade ned i maten.

Efter middagen, men innan de skiljdes tittar föräldrarna uppfordrande på sitt barn, föll blicken ned var det ett nej, såg de tillstymmelsen till ett leende tolkades det som ett ja. Om det senare var ömsesidigt arrangerade man ett nytt separat möte endast för de unga tu. Efter ett par tre nej, började föräldrarna bli allt mer irriterade, varje sammankomst kostade mycket pengar, både i introduktionsavgift men också i kläder och restaurangbesök. Ifall föräldrarna hittade något fel i barnets beteende, detta drabbade huvudsakligen flickorna, sattes de i specialskola för att höja deras värde på äktenskapsmarknaden. Detta kallas hanayome shugyo (花嫁修業) och motsvarar det som engelsmännen kallar ”finishing school”, där de fick lära sig hur man klär sig själv i en kimono, lagar mat, äter korrekt med pinnar, sitter vid matbordet, reser sig från golvet på ett sedesamt sätt och liknande.

Det var först när den japanska ekonomin tog fart under 60-talet som unga japaner fick råd att i större utsträckning själva välja partners och de tillhörde mer eller mindre den första generationen som gått i könsblandade skolor. Det blev ett avbräck för traditionella nakodo, men de existerar än idag, och istället började äktenskapsbyråer växa fram. De specialiserar sig på vissa segment av äktenskapsmarknaden. Kvinnor som önskar sig en make som jobbar på något av de stora exportföretagen, eller i något ministerium, alternativt finanssektorn, men också sådant som män som är över 170 cm långa, eller tvåspråkiga. Dessa var påtagligt populära fram tills fastighetsbubblan sprack vid ingången av 90-talet. Sedan dess har japanernas intresse för att ingå äktenskap dalat. Samborelationer är i Japan inte moraliskt acceptabla så många japanskor har en tendens att i inledningen av en relation påtala att den är kekkon zentei (結婚前提), det vill säga att den är villkorad av framtida äktenskap. När en västerländsk man då påpekar för dem att de därmed tagit ovillkorlig kärlek av bordet blir de oftast både förvånade och förtvivlade.

Japanska män däremot var dock fortfarande primärt intresserade att finna en ersättare för sin mor så dessa villkor utgjorde inget direkt hinder för att ingå äktenskap. Men med ingången i det nya milleniet genomgick mannen en attityd förändring. Bloggen har tidigare skrivit om såväl idisslare som matvägrare, det intressanta är att ingen har egentligen frågat dem, utan istället har det gjorts ett antal antaganden å deras vägnar om varför de inte längre intresserar sig för kvinnor. Bloggen tog därför på sig att resonera igenom deras situation med några av dem. Med andra ord är det ingen vetenskaplig konklusion, men det intressanta är att den öppnar upp för nya tolkningar.

Det mest genomgående svaret var att äktenskap är mendokusai (面倒臭い) som enklast återges med ord som jobbigt eller besvärligt. Således väl vagt och oprecist, men på frågan vad exakt de upplevde som jobbigt framstod två faktorer, den förste att då det var hus (den traditionella synen på äktenskap) som ingår föreningar var ansvarsbördan och förväntningarna allt för högt ställda. Inte minst eftersom man inte kunde inleda det hela med några års prövotid. Det lite speciella var att männen inte använde ordet dokyo (同居) som betyder sammanboende (alltså japanskans approximering av sambo) utan istället minarai (見習い) som betyder lärotid, man ansåg sig helt enkelt behöva någon form av läro- eller prövotid innan det stora steget togs. Den andra aspekten som upplevdes som jobbig var att kvinnorna de dejtade satte dem under tryck och tjat för att de skulle gifta sig med henne. Som en ung man sade: ”om hon tjatar så här mycket innan vi ens är gifta, hur blir det inte efteråt?”. Han berättade att om de fortsatt dejta och leva separat var för sig (särbo på japanska kallas bekkyo [別居] men är inte applicerbart på situationen då det antyder ett gift par som separerat men ännu inte genomgått skilsmässa) och hon slutade tjata om äktenskap hade han gärna fortsatt relationen eftersom han uppskattade henne i allt övrigt. Svaren som dök upp får onekligen en svensk att framför sig se den sortens relationer mellan könen som växte fram under 70-talet i Sverige.

2 tankar om “Det japanska äktenskapets historia

  1. Ping: Bloggens läsrekommendationer | 歴史館

  2. Ping: När Japans kvinnor stod i centrum | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.