歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Kvinnorna under Edo perioden

Lämna en kommentar

Historien är överklassens historia, påstås det. Och aldrig, frestas man tillägga, är det mera sant än när vi studerar kvinnornas historia. Det var daimyo och hans klan som höll sig med krönikörer, en del kuge (公家), hovaristokratin, skrev ingående dagböcker precis som hatamoto (旗本) och vissa gokenin (御家人). Alla högt uppsatta i Tokugawas Japan. Inom denna snäva krets förekom det också ett antal kvinnor som var läs och skrivkunniga, en del av dem bemödade sig om att sätta sina tankar på pränt. Mycket av detta har gått förlorat, men en del har bestått. Tillräckligt mycket för att vi åtminstone kan få en inblick i hur livet fortskred för kvinnorna i de övre skikten. Ett smakprov på hur de kände och tänkte och ibland en kort kritisk viskning.

Däremot är det, beklagligt nog, nästan omöjligt att hitta material från kvinnorna i de tre andra klasserna och helt omöjligt bland de utstötta. För den sista gruppen återfinns endast domslut och ger därmed intrycket att de endast ägnade sig åt kriminalitet, vilket naturligtvis inte överensstämmer med verkligheten. Oftast är det brev, nedtecknade, och kan man antaga, redigerade av maken. Kritik av honom förekommer i alla fall inte i det material jag haft tillgång till, men det skall naturligtvis inte tolkas som att kritik inte förekom, men att den endast uttalades muntligt. Bland pålitliga väninnor. I ungefär samma situation. Bland köpmännens kvinnor inträffade det att mannen insjuknade och sönerna var för unga att ta över. Då kunde hustrun gå in, och hon fick lära sig snabbt att författa klagomål över felaktiga leveranser eller förfrågningar om likartade produkter. Räkna kunde hon som regel innan och skriva ordersedlar och kvitton gick också bra. När sönerna senare i livet kunde ta över hände det att de skrev ner sina erfarenheter och tankar. Det här förekom mer sällan bland hantverkarna såvida det inte var ett hantverk som även kvinnor kunde utföra och ofta utförde.

Att de levde ett hårt och utsatt liv råder det ingen tvekan om. Läkaren Matsumoto Ryojun påstod att 95 av 100 män tillhörande de lägre klasserna i slutet av Edo perioden var påverkade av syfilis. Även om påståendet kanske bör inmundigas med en näve salt kvarstår att sexualhygienen i de lägre klasserna lämnade mycket att önska. De som drabbades värst av detta var naturligtvis kvinnorna. För att något mildra deras utsatthet myntades vid denna tid uttrycket ”abata mo ekubo” (痘痕も靨) som betyder ”även koppärr är födelsemärke” och bör kanske tolkas som att kärleken är gränslös. Smittkoppor florerade och överlevande såg ibland ut som ett månlandskap i ansiktet, genom semantisk kreativitet var förhoppningen att även de värst utsatta kvinnorna skulle lyckas hitta en make som kunde försörja dem.

Hennes liv var i mycket uppasserskans men när hon blev tillräckligt gammal fick hon eget folk att styra och ställa över. Som dotter var det hennes roll att sköta om sina bröder och hjälpa sina äldre systrar. Var hon äldst var det modern hon skulle hjälpa. När hon var tillräckligt gammal att bli bortgift, föräldrarna utvalde gemålen, var det maken och hans föräldrar hon skulle passa upp på. Svärmor skulle nu ta igen alla de år hon vistats i den rollen och körde hårt med svärdottern. Hon fick veta att hennes uppfostran var undermålig, hennes kokkonst otillräcklig för hundar, hennes hushållsarbete en skymf mot provinsen och varför i fridens namn kunde hon inte föda friska starka gossebarn så släkten kunde leva vidare?

Allt detta syftade till att få fram och stärka den finaste och värdefullaste dygden av dem alla, nämligen uthållighet. Att bita ihop tänderna och visa att man inte gav efter och började gråta eller tycka synd om sig själv var existensens högsta tillstånd. Att ge efter var ett svaghetstecken och det kunde gå i arv till sönerna. Det var också skäl nog att returnera henne, som ett annat impulsköp, till hennes eget föräldrahem. Märkt som sekunda vara och utan någon egentlig framtid. Så kvinnorna bet ihop och hämtade sin sokojikara (底力) eller ”bottenkraft”, alltså den dolda kraft som inte syntes, för att klara alla påfrestningar i deras väg. De var således mentalt mycket starkare än deras väna väsen eventuellt indikerade.

Beskrivningen ovan var normalmallen, den skulle kunnat berättas av flera miljoner kvinnor med lite olika nyansskillnader när det gäller svärmoderns översitteri, föräldrarnas omtänksamhet, uppassningen av syskon och makens vilja att stå upp för henne gentemot hans egen mor (som regel obefintlig). Ingenstans finns det en indikation på att någon stannat upp och ifrågasatt historiens upprepning. Så här hade det varit i flera generationer tillbaka och så här skulle det förmodligen fortsätta i all evighet. Och det har det delvis gjort, även i det moderna Japan syns det här mönstret, men nu är det mer framträdande bland de bemedlade. Det är ett ständigt återkommande, och fortfarande populärt, tema i TV-serier. Gaman (我慢), som japanerna kallar uthållighetsstyrkan, är fortfarande den främsta av dygder, speciellt bland kvinnor. De som befinner sig längre ned på den sociala stegen har fullt upp med att hålla näsan över vattenytan och kan därför inte engagera sig i sina döttrars bröllopsförberedelser, var sig det gäller utbildning, val av partner eller granskning av framtida svärmor och stöd ifall det behövs. Dessa kvinnor överlämnas åt sina egna fakulteter att finna bästa möjliga lösning. Sannolikt en bidragande orsak till att fler och fler kvinnor överger äktenskap och familj till förmån för en karriär.

Givetvis fanns det också undantag från denna mall, och eftersom de avvek var det oftast också deras berättelser som nedtecknades. Trots att de således inte utgör normen finns det ändå anledning att återberätta dem, dels för att visa på att Tokugawa erans Japan inte var den monolit som den ofta framstår som, och dels för att kontrastera mot mallen så att den framstår som tydligare och att variationerna inom den inte försvinner in i den historiska dimman. Det är lite svårt att hitta den när den väl försvunnit bortom dimbankarna.

De flesta berättelserna är samurajkvinnornas, de fick någon form av utbildning, sedan Heian perioden hade överklassens kvinnor skrivit dagböcker och poesi. En litterat kvinna stod högre i kurs och föräldrarna lät därför privatlärare undervisa flickorna tillsammans med pojkarna, även om de många gånger kanske inte genomgick samma intensiva träning i att lära sig kanji, de kinesiska skrivtecknen. Detta i kontrast till de mer välbärgade köpmansfamiljerna, särskilt om de endast hade döttrar. I sådana fall kostade man på flickorna en ordentlig utbildning, generösa donationer till det lokala templet garanterade att de fick de skickligaste pedagogerna bland prästerskapet. Ur föräldrarnas synvinkel var det en försäkring i det fall hon blev gift med en man som visade sig inkompetent i de kommersiella konsterna. Visserligen försökte de vara noggranna i sitt urval, men några garantier fanns aldrig och ibland visade det sig att även den bäst kvalificerade kandidaten efter några år föredrog mahjong och saké framför thé och abakus. Dessa två grupper är exempel på varför historieskrivningen tenderar mot överklassens historia. Den sociala och den ekonomiska överklassen representeras av dessa två kategorier.

Även om de skriftliga källorna till kvinnornas historia inte kan jämföras med männens finns det två olika källor som ger historieforskningen en objektiv och en subjektiv inblick i kvinnornas situation. Varje domän skulle årligen inlämna en rapport till bakufu benämnd furegaki (触書), en redogörelse över viktigare händelser och tendenser inom domänen. Syftet från shogunatets sida var att få en överblick och insikt i vad som föregick runtom i riket. En hel del av dessa existerar fortfarande och här återfinns statistik som även om den inte är heltäckande ändå ger en god inblick av stickprovskaraktär. Här återfinns även sådant som födslar, dödsfall och giftermål inom domänens ledande klaner, men också bondeuppror, klagomål, skatteuppbörd med mera.

Den subjektiva inblicken föreläggs oss genom dagböckerna och konsten. Edo perioden såg framväxten av trätryck och det gjorde det möjligt för den konstnärlige med talang att försörja sig på sin konst eftersom det gick att sälja i tillräcklig mängd. Konstnärer som Hokusai och Hiroshige är kända långt utanför Japan med sitt distinkta bildspråk, levande färgsättning och motivval. Deras verk benämns ofta felaktigt för ukiyo-e som betyder bilder från den flytande världen. En eufemism för de prostituerades värld och den kommer sig av att mycket av deras verksamhet började på floderna Kamo i Kyoto och Sumida i Edo. Just i ukiyo-e är kvinnoporträtt framträdande, men även i andra träsnitt ingår de som motiv i mer vardagliga situationer. De tvättar kimono vid flodstranden, lagar mat, handlar grönsaker, tar en thépaus, eller samtalar runt kvartersbrunnen. Då det inte fanns något religiöst inflytande på konsten omgärdas de inte heller av madonnakomplex och bilderna kan därför betraktas som rimligt verklighetsförankrade, även om de också utstrålar konstnärens egen tolkning.

Mindre bemedlade köpmän, hantverkare och bönder hade till en början sällan råd med utbildning för sina barn, men väsentligare än så var att man inte såg någon närmare vits med att utbilda dem. Det förekom näst intill ingen social mobilitet uppåt i Tokugawas Japan och det lilla som existerade var inte avhängigt utbildningsnivå. Men även i dessa obemedlade grupper existerade det kvinnor som av någon anledning lärde sig både läsa och skriva. För dessa var det tillgång till ett privilegium begränsat till de högre strata i samhället och därför ansträngde de sig oftast också till att göra det mesta utav deras kunskap. Dessvärre har det mesta av deras produktion gått förlorad i de bränder som med närmast slående regelbundenhet drabbade det urbana Japan.

Efter den stora Meireki branden kunde offren framlägga önskemål om ersättning för sina skador och få hjälp med återuppbyggnaden. Bland alla anspråk återfinns en kimonofärgare som uppger sig ha förlorat 138 anteckningsböcker, i kanten har någon skadereglerande anonym byråkrat antecknat ”humbug”. Uppenbarligen har vederbörande antagit att hantverkaren inte var skrivkunnig, men tanken att hans hustru eller döttrar kunde skriva dagböcker föresvävade över huvud taget inte skaderegleraren. Detta har säkerligen förekommit i fler fall, men då anteckningsböckerna inte utgör någon egentlig ekonomisk förlust, utan vikten är deras innehåll för nedtecknaren, är det högst sannolikt att de helt enkelt inte tas upp och eftersom en del fortfarande existerar är ett rimligt antagande att de har varit betydligt fler en gång i tiden.

Genom Hollywoods försorg har skådespelare blivit hyllade halvgudar, men förr i tiden ansågs skådespelaryrket som suspekt. De tillverkade inga konkreta produkter, några timmars verklighetsflykt ansågs inte vara hedervärt arbete, de arbetade kvällstid och kunde ligga och dra sig på morgnarna när alla andra samlades för att påbörja dagsverket. Skådespelare befann sig därför långt nere på den sociala stegen. Samtidigt har det alltid funnits en svans av beundrare, de som fascineras av hur en människa kan träda in i någon annans själ och ge uttryck för deras känsloliv. Kabukiskådespelarna i 1700-talets Japan faller helt inom denna kategori, precis som deras kvinnor. Deras historia finns nedtecknad i Yakusha Nyobo Hyobanki som skrevs 1759, titeln kan översättas till ”Evaluering av skådespelarhustrur” och som titeln antyder innehåller den också avsnitt som inte ligger långt efter modern kolorerad veckopress. Men då det i juridiska arkiv inte står att finna krav resta mot att dra tillbaka eller korrigera innehållet får vi utgå från att det i allt väsentligt överensstämmer med verkligheten. Inte minst eftersom Takei Kyozo, Japans kanske främsta expert på Kabuki under 1700-talet i detalj har gått igenom boken och redovisat sina resultat 2003 i Kabuki to onnatachi, eller ”Kabuki och dess kvinnor”.

I Yakusha Nyobo Hyobanki berättas historien om Otomi, som var upp över öronen förälskad i Sanogawa Ichimatsu, en skådespelare som arbetat upp sig inom teatern i Kyoto. Där började han som platsanvisare och var även ansvarig för att leta rätt på dem som smugit in utan att betala inträde. Han spelade unga gossar, men gjorde stor succé som onnagata alltså i kvinnoroller. Det fick honom att söka lyckan i Edo där det fanns fler teatrar och som också betalade bättre. Där träffade han på den unga Otomi. Hon deklarerade sin eviga kärlek till honom genom att säga sig vara beredd att gå i döden för honom. Om en modern läsare upplever detta som aningen melodramatiskt bör man komma ihåg att lojalitet var det yppersta uttrycket för kärlek såsom den uttrycktes av en vasall gentemot sin furste. Och hon bevisade sin vilja att dö för honom genom att skära av sig första leden på två fingrar (vilka framgår inte) och överlämna dem som bevis på att kärleken var odödlig.

Inför denna djupa kärlek kapitulerade Sanogawa Ichimatsu och tog den sköna Otomi som sin hustru, men äktenskapet var långt ifrån lyckligt. Grannarna klagade på ständiga bråk och deras bostad påminde mest om ett slagfält. Otomi var hetlevrad och oerhört svartsjuk och kunde inte behärska sig när maken hyllades av andra kvinnor som överöste honom med presenter. De skildes men hennes svartsjuka avtog inte och i ett försök att förnedra honom inledde hon en relation med deras 16 åriga hemhjälp.

Historier som denna står i stark kontrast till den gängse bilden av Edo periodens kvinnor som underdåniga, tysta, lydiga kvinnor som höll sig i bakgrunden, talade artigt och belevat med låg stillsam röst och rörde sig i stiliserad koreografi. Uppenbarligen fanns det även kvinnor som sög ut allt de kunde av livets märgben och tydligt klargjorde att de inte fann sig i makens kurtiser och visste hur de skulle göra för att han skulle känna skam i offentligheten. Otomis historia är inte känd bland japanerna, inte ens bland kvinnorna. Historieämnet har traditionellt dominerats av män och japanska män är inte nämnvärt intresserade av kvinnornas historia och speciellt intresserade av att lyfta fram de rebelliska och självsvåldiga alternativen. Därför domineras bilden av de pryda, sofistikerade, blyga och dygdiga kvinnorna. De var förvisso tidens ideal och kvinnorna i överklassen uppfostrades för att leva upp till dessa ideal, men man får inte glömma bort att de utgjorde mindre än tio procent av samtliga kvinnor.

Den stora gruppen återfanns bland bondebefolkningen, det är också den det finns minst skrivet material kring, dels för att få kunde skriva men främst för att det sällan fanns tid till den sortens aktiviteter. De förväntades hjälpa till i markerna men börja dagen med att laga frukost och packa bento, lunchlåda, till alla som skulle ut på fälten. Var barnen små kunde de få stanna hemma och ta hand om dem, men fanns det äldre syskon övertog de ansvaret så mamma kunde hjälpa till på fälten. Då kvinnorna som regel var kortare än männen fick de till uppgift att plantera risplantorna som drivits fram i lådor vid bostaden. Ett arbete slitsamt för ryggen och bondmororna kändes igen på sin framåtlutande gång kånkandes på varorna inlindade i ett stort tygstycke när de kom in till borgstaden för att sälja av delar av sina skördar.

På marknaden var de hårda förhandlare och de flesta som släppte iväg unga oerfarna tjänsteflickor att göra inköpen ångrade oftast sitt tilltag då de kom hem med sekunda varor övertalade av en ”spetstungad” bondmora. Ville frun i huset ha prima råvaror till matlagningen blev hon tvungen att ledsaga de unga fröknarna och visa dem konsten att välja ut de bästa och hur man köpslår med en bondekvinna. Nästa gång de kom hem och överbetalt för en rättika som inte var ren och putsad, kraftig i toppen och inte gav efter när man tryckte med tummen en tredjedel från toppen kunde de räkna med att få den slagen i skallen. Felmarginalerna var obefintliga och toleransnivån på tröskelnivå.

Böndernas värderingar, trots att de statusmässigt stod högt, skilde sig inte nämnvärt från sina europeiska olycksbröder vid den här tiden. Gossebarn var önskvärda då de kunde hjälpa till på fälten och en dag ta över jordbruket så gammelfar kunde luta sig tillbaka, röka sin kiseru och dela ut oefterfrågade råd. Flickebarn däremot ansåg enbart tärande, de åt för mycket, var ständigt i vägen och det dröjde inte länge innan de besudlade huset med sina menstruationer. Ju tidigare han kunde göra sig av med dem, desto nöjdare var han. Han hade i princip tre vägar för detta. Ifall hon var vacker och visade sig arbetsvillig försökte han oftast gifta bort henne med grannbondens äldsta son. Detta underlättade samarbete kring risfälten och deras bevattning, men det var samtidigt kostsamt, dels bodde hon hemma längre och han löpte hela tiden risken att hon drabbades av någon fatal åkomma och då hade uppoffringarna varit förgäves. Eller så kunde han välja att placera henne som tjänstehjon hos någon av stadens handlare, särskilt lätt var det ifall de fått barn. Från åtta års ålder ungefär ansågs hon kompetent att ta hand om en baby, linda in den i en ryggsele och gå runt och vyssa den nyfödde till det var matdags, likaså kunde hon byta och tvätta blöjor.

Det sista alternativet var att ”låna” pengar av de mäklare som åkte runt landsbygden för att rekrytera flickor till bordellerna. Han kunde inte sälja henne, slaveri var i lag förbjudet, men han kunde låna, ränte- och amorteringsfritt, med dottern som säkerhet. Så länge skulden inte reglerades, och det var svårt när beloppet konsumerats, fick hon finna sig i att följa bordellens regelverk. Ju vackrare hon var, desto högre belopp kunde han låna. Därmed kommer vi osökt in på de prostituerades sits. Den är speciellt intressant eftersom de i princip utgjorde den enda grupp där kvinnorna kan ses som självständiga av de olika grupper av kvinnor som existerade under Edo perioden.

Med tanke på hur hårt knutna de var till bordellerna kan påståendet behöva en närmare förklaring. De kom från olika samhällsgrupper, från vitt skilda delar av landet, men kom att utgöra en endogen grupp kännetecknad av stor gemenskap och där social mobilitet var möjlig. Det står i bjärt kontrast till de andra kvinnogrupperingarna där födsel i stort bestämde ramarna för deras utvecklingsmöjligheter. Med mycket tur och ännu mer skicklighet kunde de också ingå äktenskap med män långt ovanför deras egen sociala status. Ur en historikers synvinkel blir de extra intressanta enär det finns tillgång till en hel del skriftliga källor om deras liv och situation, även om de egna betraktelserna och tankarna inte direkt är överväldigande. Vi behöver därför bekanta oss med Yoshiwara och andra yukaku, eller bordellstäder, som återfanns inne i borgstäderna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.