歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Japans théhistoria

Lämna en kommentar

En av de specifika konstarter som bidrar till uppfattningen om Japan som kulturellt unikt är Théceremonin, på japanska sado (茶道) som är théets väg, eller cha no yu (茶の湯) som är théets varmvatten. Som så mycket som i väst uppfattas som japanskt kom även thé och dess hantering från Kina. Den obestridde thémästaren där är Lu Yu (陸羽) som levde mellan 733 – 804. Han skrev ”Klassikern om thé”, på kinesiska 茶経 som lite vanvördigt kan tolkas som Théets sutra, 760 – 762 och verket består av tio rullar som går igenom allt från odling, till verktyg och tillbehör. Lu Yu underströk vikten av rent springvatten för ett hälsosamt och gott thé. På 800-talet vistades den japanske buddistmunken Eichu (永忠) under flera decennier i Kina där han studerade thé under Lu Yus lärjungar. Han skulle ta med sig både Lu Yus skrifter och ett otal olika théplantor. Kejsare Kanmu (桓武天皇) avsatte mark utanför Kyoto i ett område kallat Uji (宇治) där de planterades. Än idag anses Ujithé vara något av det bästa som kan uppbådas i Japan.

Ursprungligen sågs thé som en medicinalväxt och det blandades flitigt med andra örter för att härleda dess effekter på människan och hennes sjukdomar. Effekterna måste ha varit negligerbara eftersom intresset för drycken gradvis avtog. På de shoen (荘園) som avsatt mark för théodling kom det in rapporter om att de rivit upp delar av marken för att ersätta den med andra grödor, medan de säterier som låg under buddistiska tempel fortsatte sina odlingar. Om det var utav lojalitet mot Eichu eller de fortfarande ansåg att det fanns medicinsk potential i drycken är omöjligt att avgöra. Ett är emellertid säkert, munkarna hade börjat uppfatta thé som en social dryck. Konversationen flödade friare när deltagarna hade tillgång till en kopp hett thé. Templen var också de som utvecklade macha (抹茶) det gröna fint pulvriserade thépulvret som närmast påminner om en alkoholfri variant av Beska Droppar. För att göra upplevelsen mer diversifierad utvecklade de olika versioner av wagashi (和菓子), men då enbart benämnt okashi, som är ris och sojabaserade sötsaker. Bittert och sött blandades för en mer heltäckande smakupplevelse. Upplevelsen var dock fortfarande informell och ostrukturerad, något théets väg låg fortfarande flera hundra år bort.

Föregångaren till matcha var tencha (点茶) som egentligen endast betyder ”vispat thé” och det introducerades av munken Eisai (栄西) som också studerat i Kina. Genom att använda en bit bamburör där skalet mellan två kotor finstrimlats fick han fram en visp, benämnd chasen (茶筅) och genom att vispa the grovmalda théet fick han fram ett skum som också framhävde théets bitterhet. Ju mer finmalet thé som kunde användas, desto mer smaknyanser kom fram. Att vispa upp ett skum i thékoppen blev därför en viktig komponent i njutandet av en kopp thé. Thévispen har blivit något av en vattendelare mellan olika théskolor i Japan, de har synnerligen bestämda uppfattningar om vilken sorts bambu som skall användas, hur mogen bambun skall vara för att få fram bästa ”vispeffekt” och vilken tid på året som bambun bör skördas. Eisai hade också med sig nya sorters théplantor som han skickade till Myoe, den munk i Uji som mer än någon annan höll thétraditionerna vid liv.

Introduktionen av zen buddism och den framväxande krigarkulturen under Kamakura perioden blev en vitamininjektion för thédrickande. Krigarna ville respekteras och tog sig därför an det tidigare Heian hovets sedvänjor och lade då märke till det tidiga intresset för thé som ebbat ut. Det var moget att återupplivas och helst då kombineras med stiliserat och ceremoniellt agerande eftersom det ansågs vara höjden av förfining. Eisai bidrog dessutom genom att till Minamoto no Sanetomo, Kamakuras tredje shogun, överlämna verket Kissa yojoki (喫茶養生記) som blev något av en katalysator för krigarklassens thédrickande. Den som bidrog till det ceremoniella inslaget i thédrickandet var Dogen som etablerade en av de stora zenbuddistiska sekterna, Soto (曹洞宗) vars filosofi var att om något är värt att göra så är det värt att göra korrekt. Därmed skapas också idén att det finns ett formaliserat och korrekt sätt man bör inmundiga sitt thé. Krigarna som ville ha ordning och reda i sina liv tilltalades av denna ritualiserade filosofi. Den benämndes sarei (茶礼) och betyder enkelt théetikett. Därmed hade fundamentet för det som skulle utvecklas till en hel ceremoni grundlagts.

Parallellt med denna utveckling utvecklades också théodlingarna som gav allt bättre avkastning, därmed blev thé också något som allt fler kunde kosta på sig att dricka. Även i en enkel risfarmares kök återfanns thékannan med en samling théblad i, även om han kanske var mer ekonomisk och kokade sitt thé ett flertal gånger på samma bladuppsättning. Troligen har denna spridning av thédrickade hos de otvättade massorna bidragit till behovet av förfining och ritualisering av thédrickandet inom krigarklassen. Därmed är vi också på den inslagna väg som skall leda fram till just théets väg. Det innebär också att det växte fram en skillnad mellan det informellt sociala som benämndes chakai (茶会) och det ritualiserade som benämns chaji (茶事) som börjar med en kaiseki måltid, fortsätter med olika sötsaker och därefter dricks både ett tunt thé, usucha (薄茶) och ett kraftigare, mera mustigt thé, koicha (濃茶).

Det verkligt stora genomslaget för thé kom i slutet av 1500-talet i den något udda kombinationen av Toyotomi Hideyoshi och Sen no Rikyu, den okultiverade bondsonen som blev rikets hegemon och den mustige krämaren. Gemensamt för dem var deras förmåga att klättra socialt. Thémästaren föddes 1522 som Tanaka Yoshiro och under sin barndom lekte han i faderns lagerlokaler i Sakai, den fria handelsstaden inte långt från Osaka. Som ung fascinerades han av zenbuddismens asketiska estetik och han återfinns i Daitkou-ji (大徳寺) templets förteckning över disciplar. Ett tempel som tillhör Rinzai sekten (臨済宗), den äldsta zenbuddistiska sekten i Japan. Härifrån tog han med sig ideal som rustik enkelhet, direkt ansats och inre inblick. För Sen no Rikyu var thé vägen till självinsikt och upplysning i en tid då Japan befann sig i uppror och stridigheter mellan olika klaner pågick mer eller mindre konstant. För krigarna blev thé inte enbart en stunds avkoppling utan också en möjlighet att granska befälen och utvärdera vem av dem som lämpade sig för befordran. En kapten som kunde leda sina män in i mitten av en blodig strid för att några timmar senare sitta med sina överordnade och upprätthålla ceremonins alla detaljer var en pålitlig befälhavare som också klarade av att behålla lugnet när pilarna for, svärden svingades och gevären avfyrades.

Runt 1569, när Rikyu var 47 år gammal, blev han anställd som thékonsulent hos Oda Nobunaga tillsammans med Imai Sokyu och Tsuda Sogyu. Tydligen fullföljde han fler uppgifter än att enbart arrangera thécermonier, i ett brev till Nobunaga daterat 1575 meddelar han att han lyckats få tag i den sortens gevärskulor som efterfrågats. Troligen har denna flexibla inställning medfört att Nobunaga utnämnde honom till thémästare 1579. Tre år senare var emellertid Nobunaga borta. Den som tog över kommandot var Hideyoshi och sannolikt fäste han sig också vid Rikyus förmåga att anpassa sig till överheten och tillgodose deras behov. För Hideyoshi som en gång livnärt sig på att sälja nålar handlade det om respekt, han skulle använda thé som en genväg att erhålla det. I 1500-talets Japan räckte det inte med att vara en framgångsrik fältherre, man behövde också kunna föra sig i de finare tatami salongerna.

Det yttre beviset på hans framgång och acceptans kommer 1585 när kejsare Ogimachi (正親町天皇) ber honom arrangera en théceremoni i kejsarpalatset, till sin hjälp ber han Rikyu ställa upp, och det är nu han erhåller namnet Rikyu av kejsaren eftersom en enkel Tanaka inte kunde beredas tillträde till de exalterade räjongerna. Två år senare skulle Hideyoshi stå som värd för den största théceremonin i historien, Kitano ochanoyu (北野大茶湯). Plakat sattes upp runtom i hela Kansai regionen där alla som var intresserade inbjöds till ceremonin som skulle pågå i tio dagar med början den första dagen i tionde månaden. Hideyoshi utlovade att visa upp alla sina meibutsu (名物) eller berömda théutensilier och han utsträckte sin inbjudan till alla théentusiaster, även de från kontinenten (riktigt hur de skulle nås av inbjudan är dock förhöjt i dunkel). Evenemanget är en intressant studie i hur Hideyoshi eftersträvade överhetens acceptans, samtidigt som han ville ha folket, som ju kom från samma enkla bakgrund som han själv, skulle inkluderas. Här har sannolikt Sen no Rikyu spelat en avgörande roll då wabicha (侘茶) strävade efter enkelhet så att alla kunde inkluderas, inte olikt de buddistiska inriktningar som sprang fram under Kamakura perioden. Hideyoshi gick så långt i sin inbjuda att ifall de som anslöt sig till wabi filosofin och inte deltog skulle straffas genom att de inte ens fick koka kogashi eller rostat pulvriserat ris.

Det uppskattas att det sattes upp runt 1 600 théserveringar på tempelområdet och även modesta beräkningar menar att de bör ha serverat åtminstone 20 unika gäster, således 32 000 besökande. Trots detta valde Hideyoshi att avbryta evenemanget redan efter första dagen. Ingen vet varför, kanske vågade ingen ta upp det i sin dagbok, kanske var det en försämring i väderleken. Allt vi vet är att världens största théfestival slutade i något av ett Västgötaklimax. Vi vet också att det inte fick några allvarligare konsekvenser för utvecklingen. Under Edo perioden tillkommer det ett flertal skolor som Oribe, Enshu och exempelvis Sekishu. Men de skolor som än idag dominerar théets väg är de som emanerat från Sen no Rikyu, såsom Urasenke, Omotesenke och Mushakojisenke. De är numera inne på både 14:e och 15:e generationens iemoto (家元) som är termen för skolans ”överste rektor”.

De som i dagens Japan ägnar sig åt théceremonier gör det nästan uteslutande som ett slags hobby, även om det bland unga kvinnor i överklassen fortfarande anses som en del av deras utbildning i sociala gracer och de därför får lära sig hur olika ceremonier skall gå till redan innan de når tonåren. För de flesta andra är det något de inleder i begynnande medelålder, när barnen blivit tillräckligt stora för att inte ständigt propsa på moderns uppmärksamhet. Är de seriösa ansluter de sig till någon av skolorna och går igenom olika utbildningar där de erhåller certifikat på sina kunskaper och förmågor. Har de inte tid och ekonomi för den sortens engagemang så erbjuder kommunens kulturcentrum ofta enklare kurser som ungefär motsvarar en studiecirkel hos oss.

Att thé fortfarande intar en central roll, även om det inte alltid är kringgärdat av ritualer och ceremonier märks inte minst i alla dryckesautomater. Förutom vatten, läsk och olika sorters kaffe innehåller de nästan undantagslöst också ett större utbud av thésorter. Ulon som kan finnas i både normal och svart variant (ett kraftigare Ulonthé), Rokucha, Sanpincha, Ujicha och Mugicha. Såväl Lipton som Twinings har sedan några decennier tillbaka arbetat hårt på att sälja in thépåsar och sina smaksatta varianter, men för japanska théentusiaster är thé på påse lite som att dricka Nescafé för en kaffeälskare. I brist på bättre kan det fungera om suget är överväldigande, men när den riktiga produkten nästan alltid väntar bortom hörnet krävs det inga större portioner tålamod för att få tag i äkta vara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.