歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

När Japan blödde

Lämna en kommentar

De som finner östra Asien intressant frustreras ofta över svenska gammelmediers styvmoderliga behandling av den här delen av världen. DN och Ekot har korrespondenter i Kina, men de förväntas att täcka hela Asien. De är som att ha en journalist i Paris som skall täcka allt från Moskva till Los Angeles. En omöjlig uppgift och sannerligen känner ingen det bättre än utrikeskorrespondenterna själva. Därför blir rapporteringen ytlig och kännetecknas främst av exotism. En som är mer frustrerad över detta än de flesta är Dag Klingstedt som driver Japanbloggen.com och JapanGourmetGuide.com där han emellanåt beskriver hur tokfel det blir i svenska medier. Det kan du få bekräftat här, eller här, och här. Även bloggen har tagit upp problemet några gånger, exempelvis det här inlägget

Dag har för bloggen en gång berättat att han agerat assistent till en känd svensk TV reporter i samband med jättejordbävningen och påföljande tsunami i Tohoku för sex år sedan. Han passade då på att fråga reportern varför bevakningen av Japan, som trots allt är en av Sveriges starkaste konkurrenter och som vi gentemot har en pinsam förlustserie, är så sporadisk och ytlig. Reporterns svar blev att det är för lite blod i Japan. Det där är en känd amerikansk medieaforism; ”If it bleeds it leads”, så det var inte precis en originell tanke som reportern presterade. Det har fått bloggen att grubbla lite på hur katastrofalt fel han har. Få länder blöder lika ofta och mycket som Japan, men dessa händelser når aldrig fram till svenska tidnings eller TV redaktioner. Därmed förblir också rapporteringen undermålig för att inte säga torftig.

Minnesmärke över jordbävningen 1605. Stenen fick ligga kvar som en påminnelse om förödelse men också tur.

Under de 250 år Edo perioden varade finns det nedtecknat mer än 60 stora naturkatastrofer. Faktum är att den andre shogunen, Tokugawa Hidetada, började sin ämbetsperiod med att städa upp efter en stor jordbävning som sträckte sig från dagens Chiba till Tokushima nere på Shikoku. En sammanräkning av dödstalen från de olika provinserna pekar på 5 000 män avlidna, rimligen innebär det att det verkliga dödstalet låg närmare 10 000 då kvinnor och barn inte bokfördes. Jordbävningen inträffade i början av februari så sannerligen har hibachi, de kolkaminer som värmde upp husen sannerligen bidragit till det höga dödstalet.

Den stora Tohoku jordbävningen i mars 2011, som föranledde TV reporterns besök, hade en exakt föregångare precis 400 år tidigare. 1611 noterades en jordbävning i samma region med en beräknad styrka på nio enligt Richterskalan. Det är en ofattbar kraftig jordbävning, tillräcklig för att flytta Japans landmassa en meter närmare USAs västkust. Styrkan var således densamma som för sex år sedan, men epicentrum låg närmare land. Däremot var regionen inte lika utbyggd som idag så dödstalen stannade på strax under 10 000. Date klanens förluster uppgick till ungefär hälften och det fick till följd att deras politiska kraft reducerades över en 50 års period då de blev kraftigt skuldsatta till shogunatet.

Den verkliga katastrofen kallas Genroku jordbävningen som inträffade nyårsafton 1703. Japan förberedde sig på sin stora nyårshelg då man kostade på sig lite extra av det mesta. Det innebar att istället för två kolbitar i en hibachi så stoppade de in både tre och fyra bitar för att hålla kylan ute. Jordbävningen strax öster om Edo slog till klockan två på natten när alla låg och sov. Sömndrucken panik grep befolkningen krampaktigt om halsen, bränder uppstod över hela staden, folk grep närmsta kimono och rusade ut ur sina hus utan att kontrollera om små kolbitar trillat in i ärmen. Grannar som vidtagit försiktighetsåtgärder genom att placera sin hibachi i en sandlåda fick nu in folk i huset som ovetandes fjuttade på tatamimattor. Ungefär 9 000 dog i jordbävningen, men 211 713 strök med i de påföljande bränderna (japaner har samma detaljerade bokföring som tyskar) och mer än 260 000 skadades. Katastrofen var så total att det skulle ta shogunatet närmare 70 år innan de ekonomiskt återhämtade sig. Även denna jordbävning har sin moderna motsvarighet i Stora Kantojordbävningen 1923.

Fyra år senare var det dags igen, denna gång söder om Osaka i det japanerna kallar en söderhavs jordbävning, de syftar då inte på regionen mellan Fiji och Tahiti, utan på Innanhavet mellan Wakayama och Shikoku. Denna region är relativt befriad från jordbävningar, i östra Japan sker de dagligen, men de flesta är för obetydliga för att de skall märkas. i västra Japan är det lugnt och stilla tills det inte är det längre. Jordbävningarna kompenserar sin låga frekvens med att vara desto mer förödande. Epicentrum är oftast mycket närmare land, och även inne på fast mark ibland. Jordbävningen 1707 krävde därför 20 000 dödsoffer men inga brandoffer då den skedde på dagen när kolbrännarna inte användes. 60 000 skadades och 1995 återkom den som Stora Kansai Jordbävningen, i väst oftare kallad Kobejordbävningen, då staden drabbades hårt.

Jordbävningen gav upphov till ett jordskred som resulterade i att 120 miljoner m³ jord flyttades en volym som det krävts 11 909 000 lastbilar att förflytta. Jordskredet krävde runt 15 000 människoliv, så den 28 oktober 1707, på dagen 410 år sedan detta inlägg författas omkom 35 000 japaner, 60 000 skadades och ungefär 150 000 blev hemlösa. Lyckligtvis för shogunatet var de nästa 60 åren nästan händelselösa, 1751 inträffade en jordbävning som krävde 1 500 liv, i dessa sammanhang småpotatis. Yaejima eller Ishigaki som den ofta kallas efter sin stad, är Japans västliga utpost. Strikt talat ligger Yonagunijima något lite längre västerut men då den sorterar under Yaejima används oftast begreppet Yaejima. Det ligger inte riktigt tillräckligt nära Taiwan för att man skall kunna simma över men man ser den nationalistkinesiska ön därifrån och fiskarna på ön har alltid kompletterat sina inkomster med lite hederlig smuggling. Pärlbandet av öar mellan Kyushu och Taiwan är i stort befriat från jordbävningar, i gengäld får de stå ut med mycket kraftiga tyfoner.

Stenbumlingar från Yaejima jordbävningen 1771 som spreds ut i havet när 14 byar slets loss.

Den 24 april 1771 small det. Jordbävningen som drabbade Yaejima var så kraftig att inte mindre än 14 byar drogs ut i havet och försvann (till viss förtjusning för moderna sportdykare) tillsammans med 12 000 personer. 9 400 döda bekräftades och registrerades, räknar vi in de skadade tappade ön ⅔ av sin befolkning. I relativa termer, således räknat per capita är det sannolikt den mest förödande naturkatastrofen i mänsklighetens nedtecknade historia. Så nog blöder Japan emellanåt, men nog är det trist att blod skall vara den avgörande faktorn för huruvida svenska medier orkar bry sig att rapportera? Glädjen att upplysa och folkbilda försvann väl när journalister var avdankade akademiska kufar eller ABF utbildade idealister och ersattes med journalisthögskolornas sommarvikarier villiga att acceptera sexuella trakasserier för att erhålla fast tjänst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.