歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Japans (brist på) örlogshistoria

1 kommentar

Solen gick aldrig ned över det brittiska imperiet, sades det. Storbritannien byggde sitt imperium på sin flotta. Det var naturligt för ett örike att utveckla en stark flotta, sannolikt baserat på erfarenheterna från Hastings 1066. Enda gången Storbritannien erövrades över havet, vikingarnas äventyr faller inte inom ramen för en invasion. Flottan skulle därför primärt förhindra invasioner, men i takt med att man utvecklade skeppsbyggnaden, utrustade fartygen med kanoner som fick längre och längre räckvidd blev det tydligt att flottan också kunde användas för offensiva ändamål.

Japan är också ett örike, precis som Storbritannien hade de otrevliga erfarenheter av utländska invasionsförsök under slutet av 1200-talet. Det hade varit rimligt om även de satsade på att bygga ut en flotta för att försvara sin kustlinje. Skillnaden var att de, trots relationerna med Kina, inte hade tillgång till explosionsvapen. Samurajtraditionen som växte fram under 1100-talet framhävde det estetiskt sköna i kamp man mot man. Skjutvapen påkallar inte samma martiala förmåga. Dessutom föll det första shogunatet några få decennier efter mongolernas misslyckade invasionsförsök. Det nya shogunatet som tog över hade inte samma starka ställning och tvingades fokusera mycket av sin kraft på interna problem. Japan valde därför istället att bygga ut sitt kustförsvar. Det flyttades ut stenbumlingar i havet så att en eventuell invasionsflotta skulle gå på grund. Få kunde simma, de som eventuellt klarade sig i land skulle vara för utmattade och sannolikt sakna vapen. Därför beslöt man heller aldrig att satsa resurser på fartygskonstruktion. Deras båtar förblev just båtar, transporter för varor och gods, lämpade för grunda vatten som floder och sjöar. Det längsta man åkte var mellan de olika japanska öarna, resor till länder långt borta lockade inte.

Undantaget var Ryukyu, ett eget oberoende kungarike vid den här tiden, men lingvistiskt och kulturellt nära knutet till Japan. Här frodades sjöfarten, det fanns djuphavshamnar i både Naha och Tomari (det senare nu en del av Naha) som skickade fartyg till Korea, Kina, Indonesien, Thailand och Malaysien. Det har hittats mynt från Romarriket i närheten av en borg på ön. Därmed inte sagt att de seglat till Medelhavet, men deras köpmän har träffat på andra köpmän som träffat på romerska köpmän längs Sidenvägen. De förstod således att bygga djuphavsgående fartyg och att navigera allehanda vatten. Japan ignorerade deras kunskaper eftersom de betraktades som lägre stående barbarer av japanerna. Det var först år 1600 som Japan skulle komma i kontakt med västerländska fartyg som kunde korsa de sju haven. Holländska De Liefde råkade ur kurs under en tyfon och hamnade i Bungo, dagens OitaKyushus östkust.

Tokugawa Ieyasu begärde att besättningen och fartyget skulle föras till Osaka där de nyfiket undersökte dess konstruktion. Tidigare hade portugisiska köpmän och missionärer anlänt till Japan, men de kom huvudsakligen på kinesiska djonker som trafikerade Goa, Macao och Hong Kong. Ieyasu blev nyfiken på dessa fartyg, han insåg att de kunde utgöra ett invasionshot om de var tillräckligt många och besättningen frågades ut om kapacitet, antal fartyg, beväpning och annat. Det stod snabbt klart för honom att Japan kraftigt släpade efter och han startade då ett program för att utbilda japanska skeppsbyggare under ledning av fartygets lots, Will Adams. Utvecklingen gick snabbt och Japan sjösatte flera stora fartyg och handel med Thailand, Khmererna och andra asiatiska folkslag inleddes.

Men i takt med att Ieyasus efterföljare upplevde de katolska missionärerna som arroganta och makthungriga beslöt man också lägga om taktik. Samtliga portugiser och spanjorer utvisades, många konverterade japaner flydde då, främst till Filippinerna, där katolikerna hade kontrollen. Det här var en tidig form av ”brain drain” som nationen inte hade råd med. Därför införde Tokugawa Iemitsu förbud mot fartyg över en viss storlek, i princip alla som kunde korsa havet till Asien, med undantag för dem som gick i Tsushima sundet mellan Korea och Japan.

Därmed kom fartygsutvecklingen att stå stilla och Japan fick aldrig byggt upp en riktig flotta. Den bristfälliga klokheten i det beslutet blev uppenbart sist under 1700-talet och inledningen av 1800-talet när europeiska fartyg åter dök upp i de japanska farvattnen. Japan kunde inte skicka ut fartyg som kunde mota bort dem. Deras enda förebild var de holländska handelsskeppen som gick mellan Batavia och Nagasaki, men de var förhållandevis små i jämförelse med de oceangående fartyg som anlände direkt från Europa.

När Tokugawa shogunatet föll och Japan under Meiji öppnade sig mot väst var något av det första de gjorde att beställa krigsfartyg från Europa. Både holländare och fransmän var glada leverantörer och Japan skuldsatte sig upp över öronen. Första gången de hade möjlighet att testa sin örlogsförmåga var i Rysk–Japanska kriget 1904-05. Det gick alldeles utmärkt, för första gången i historien hade ett asiatiskt land besegrat en europeisk stormakt. Det här gick japanerna lite på huvudet, och man insåg aldrig att tsarens örlogsbefäl emellanåt tog sina beslut från botten av en vodkaflaska. Istället såg Japan framför sig en framtid som efterträdare till Storbritannien som havens herre i Asien.

Det byggdes korvetter, jagare och slagskepp i en aldrig sinande ström. Japan blev övertygade om sin egen storhet och trodde de skulle kunna förhindra USAs inträde i kriget genom en överraskningsattack på Pearl Harbor. Efter slaget vid Midway stod det emellertid klart att Japan inte längre hade slagkapacitet till havs. Ö efter ö närmade sig den amerikanska flottan Japan. När de kom tillräckligt nära för att göra bombräder mot de japanska anläggningarna och städerna var det en tidsfråga innan kriget skulle ta slut.

Japan tvingades avstå samtliga kvarvarande örlogsfartyg i krigsreparationer och den nya grundlagen innebar att man avsade sig krig som lösning på utrikes problem. Men sedan dess har man byggt upp det som eufemistiskt kallas ”havsgående självförsvarsstyrkor”, här ingår även två flytande ”helikopter plattformar” även det en omskrivning, nu för hangarfartyg. Japans örlogshistoria är således fylld av besvikelser, en stor framgång som fortfarande präglas av mytbildning, och en nuvarande styrka som aldrig provats i skarpt läge. Trots de uppenbara likheterna och förutsättningarna mellan dominerande öriken som Storbritannien och Japan, kan historiska faktorer bidra till helt olika utvecklingslinjer.

En tanke på “Japans (brist på) örlogshistoria

  1. Ping: När Korea gav Japan storsmisk | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.