歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Prominenta kvinnor i medeltidens Japan

Lämna en kommentar

I en tidigare serie har bloggen tagit upp de kvinnor som varit regerande kejsare i Japans historia. Det har aldrig funnits någon kvinnlig shogun, men tre kvinnor har erhållit det som kallas andra hovrankens nedre status, och ett antal kvinnor har varit klanöverhuvuden och borgfurstar. De har med andra ord haft en utomordentligt hög status i det hierarkiska japanska samhället och deras åsikter och tankar togs på största allvar, även i de rådande patriarkala strukturerna. Den förste att klättra så högt på stegen var Taira no Tokiko (1126 – 1185) som var hustru till den dominerade Taira klanens överhuvud Taira no Kiyomori. För många japaner är hon mer känd som Nii no ama (二位尼) eller ”andra rankens nunna” eftersom hon på ålderns höst tog tonsuren och blev buddistnunna.

Hon var dotter till Taira no Tokinobu och detta kan intuitivt verka förvillande, men det innebär egentligen endast att hon från början tillhörde den jättelika klanen Taira, men enligt genealogiska tabeller var hon endast ytterst avlägset besläktad med Kiyomori. Hennes klangren var lägre stående hovbyråkrater. Hon utnämndes till amma för prins Morihito som senare blev kejsare Nijo, det bidrog till att hon upphöjdes till tredje hovrankens juniora status och därmed tilläts umgänge med det övre skiktet av hovbyråkrater. Därmed kom hon också i blickfånget för Taira klanens överhuvud eftersom han var den unge prinsens nyufu (入父), ett slags motsvarighet till gudfader.

Hennes bestående insats i de japanska annalerna kom efter makens död när han installerat sitt och hennes barnbarn Antoku som barnkejsare och kriget mot Minamoto klanen. I slaget vid Dan no ura som ligger i Shimonoseki sundet mellan Honshu och Kyushu tog hon sitt barnbarn, alltså Japans kejsare, och hans svärd Ame no murakumo no tsurugi (天叢雲剣) ibland även kallat Kusanagi no tsurugi (草薙剣), den förra benämningen för att det skänktes av gudarna till den första kejsaren Jinmu den andra för att det var skarpt nog att skära gräs med, och hoppade till sin död i sundet. Svärdet är oumbärligt som en av de tre föremål som symboliserar kejsarmakten. Senast allmänheten kunde beskåda dem var i samband med nuvarande kejsarens kröning för en månad sedan. Legenden förtäljer att svärdet flöt i land, rimligen bör det då ha varit paketerat i en cederlåda eller liknande. Mer sannolikt är att historieskrivarna, 200 år efter händelsen, placerat svärdet hos henne som en symbol för hennes mod och legitimitet för den lille barnkejsaren.

Nästan samtida var Hojo Masako (1156 – 1225) som var hustru till den förste hegemonen, shogun Minamoto no Yoritomo. Hon var dotter till Hojo Tokimasa, den första shikken (執権) eller regent i det nya Kamakura shogunatet. Därmed var hon också mor till Minamoto no Yoriie och Minamoto no Sanetomo, den andre och tredje shogun i första dynastin. På ett sätt kan hon sägas vara urmodern till alla Japans efterkommande mödrar då hon utövade en närmast enastående kontroll över sina söner. Fortfarande ett vanligt förekommande karaktärsdrag och en av de bidragande orsakerna till att japanerna inte ingår äktenskap i samma utsträckning som tidigare. Yngre kvinnor undviker gärna en man som är allt för hårt kontrollerad av modern.

Eftersom vi primärt associerar shogunat med Tokugawa dynastin och dess envälde är det lätt antaga att det fungerade likadant på Minamotos tid. Det gjorde det inte, hovet i Kyoto besatt fortfarande en betydande maktposition. Masakos bidrag var hennes förhandlingsskicklighet med hovbyråkraterna, något som inte minst hennes man var tacksam för. Under hans styre befann hon sig ofta i Kyoto för att förhandla fram lösningar med hovet. Kejsaren, särskilt inte när han abdikerat och gått i kloster, själv var naturligtvis inte begeistrad i en utveckling som gradvis överförde politisk makt till Kamakura. Särskilt hårt tog de beslutet att införa shugo och jito posterna på landets shoen och därigenom runda kejsarens utnämningsmakt. Dessa stod nu i ett beroendeförhållande till shogun och uppvisade därmed lojalitet mot honom istället för kejsaren.

När hennes tredje son, Sanetomo, blev shogun vid elva års ålder, försökte fadern Tokimasa från sin position som regent, att flytta Sanetomo bort från hennes inflytande. Hon blev då så rasande att hon tog sin bror till hjälp för att avrätta fadern och installera brodern som shikken. När Yoritomo avled 1199 tog hon tonsuren, vanligt bland dåtidens änkor i övre samhällsskikt, men flyttade inte till något kloster. Hennes hårda hand fortsatte att kontrollera shogunatet och hon fick smeknamnet Amashogun (尼将軍) eller ”nunneshogunen” och faktum är att i Kamakura nendaiki, en krönika över Kamakura shogunatet, listas hon som shogun mellan 1219 – 1225.

Den tredje att uppnå andra ranken kallas Kasuga no tsubone, där tsubone närmast skulle motsvara kammarfru. Hennes egentliga namn var Saito Fuku och hon levde 1579 – 1643 och uppnådde sin maktposition genom att ha varit amma åt Tokugawa Iemitsu, den tredje shogun i Tokugawa dynastin. Hennes far hade varit vasall åt Akechi Mitsuhide, förrädaren som attackerade Oda Nobunaga, något som inte tycks ha legat henne i fatet. Som amma blev hon något av ett moderssubstitut till den framtida shogun och han skulle under hela livet lita på henne komplett.

Hon uppfattas allmänt som grundaren av Ooku (大奥) eller kvinnornas byggnad i Edo borg där vi återfinner allt från tjänstepigor, kokerskor, tvätterskor till sekundärhustrur och konkubiner. Tveklöst är att hon besatt en stark organisationsförmåga och hennes lojalitet gentemot Iemitsu kan dateras tillbaka till den tid han var litet barn och fadern Hidetada verkade föredra att Iemitsus lillebror, Tadanaga, var lämpligare att ta över efter honom. På eget bevåg reste hon till Sunpu för överläggningar med dynastins grundare, Tokugawa Ieyasu, som tog sin son i öronen och fastställde att storebror var den med de hårdare nyporna som behövdes i positionen som hegemon.

Ett av hennes största bekymmer var den unge mannens ointresse för kvinnor och i en tid då stamtavlan betydde allt fanns det en påtaglig risk att shogunatet skulle övertas av någon bror eller farbror. Det skulle få direkta konsekvenser för alla de som stod nära Iemitsu. Hon lade ner sin själ och hjärta i att få in lämpliga, tämligen manhaftiga kvinnor, i Ooku som skulle kunna tänkas locka Iemitsu till avsteg från sina manliga älskare. Hon lyckades till slut att få fram åtta hustrur till honom som resulterade i sex barn vi känner till, varav fem var gossar. Detta bidrog till att hon förärades andra ranken. Intuitivt kan man tycka att hovet kanske hade ett egenintresse i att shogunatet försvagades, men Iemitsus systerdotter blev den näst siste regerande kvinnliga kejsaren så banden mellan kejsaren i Kyoto och shogun i Edo var osedvanligt starka vid den här tiden.

En av Tokugawa klanens mest lojala vasallklaner var Ii, och den som förde dem samman var Ii Naotora (井伊直虎) som vid en omedelbar blick antyder att det var en man, men hon är också känd som Onna jito (女地頭) eller ”landsfiskalinnan”. Vi vet att hon dog 1582, samma år som Oda Nobunaga, och därför antas det att hon var född någon gång mellan 1532 – 1535, men några säkra datumangivelser existerar inte. Hon var enda barnet till Ii Naomori och Yu Chinni som var en vasall hos Imagawa klanen. Vid tio års ålder blev hon präst under namnet Jiro Hoshi, även det ett manligt namn. Hon gifte sig aldrig, men skall ha varit trolovad med sin farbror Ii Naochika. I slaget vid Okehazama avled fadern och Naochika etablerade sig under motstånd som klanöverhuvud. Genom förlusten hamnade Imagawa klanen i flux och hon såg sig därför sannolikt skyldig att försöka rädda släkten genom att motarbeta Naochika som försökte sig på uppror mot den försvagade Imagawa klanen.

Lojaliteten gentemot de försvagade Imagawa uppmärksammades av Ieyasu, som fortfarande gick under klanens ursprungliga efternamn Matsudaira. Han delade denna lojalitet då Imagawa hade räddat honom från tillvaron som gisslan hos Oda klanen. Hon inledde därför ett ingående samarbete med Matsudaira klanen och blev instrumentell i Ieyasus inledande framgångar, något som klanen skulle ha glädje av ända tills shogunatet kollapsade i mitten av 1800-talet. Som tack för hennes lojalitet gjorde Ieyasu henne till borgfurste över Iinoya borg, men den verkligt storslagna belöning fick hennes adopterade son, Ii Naomasa som tilldelades Hikone domän.

En annan kvinnlig slottsfurste från den här tiden är Otazu no kata (お田鶴の方) som troligen föddes 1550 och dog redan 1568, hennes familjenamn var Tsubaki-hime som betyder Kameliaprinsessan. Hon var fru till Iio Tsurutatsu som var borgfurste på Hikuma borg och därmed vasaller hos Imagawa. Tsurutatsu far, Iio Noritsura, var en av de som fick sätta livet till i slaget vid Okehazama och Tsurutatsu ansåg att Imagawa klanens valhänta hantering av slaget var den direkta anledningen till faderns död. Imagawa Ujizane som övertagit klanansvaret kallade Tsurutatsu till sig 1565 och Tsurutatsu antog att han på något sätt hade för avsikt att gottgöra honom för förlusten av fadern. Istället lät han lönnmörda den unge borgfursten, och därmed ärvde hustrun borgen då de inte hade några barn. Imagawa beordrade henne att lämna borgen 1568, men hon vägrade. Då begärde han att Ieyasu, Matsudaira var fortfarande en vasallklan till Imagawa, skulle inte Hikuma borg. Han attackerade den i tre dagar utan att röna någon större framgång, sedan fick han tag i kanoner och lyckades träffa kastellet och ta med större delen av hennes manskap.

Dagen efter öppnade hon porten till palissaden och kom ut med 18 andra onna bugeisha, beväpnade med naginata svärdet längst ut på en påle. Efter segern sade Ieyasu; ”ingen man hade kunnat försvara borgen med större mod eller vilja”. I Hamamatsu återfinns en liten helgedom till hennes minne som folk passerar dagligen utan att reflektera över vad hon stod för. Den vanligaste vägen för borgfruar var att deras make dött i ett slag och ingen son är tillräckligt gammal för att överta ledarskapet. Vasallerna svär då trohet till hustrun fram till någon av pojkarna är gammal nog att ta över, som regel runt 15 års ålder. Men vissa, som exempelvis Myorin i dagens Oita prefektur, eller Akamatsu Toshoin i Harima var så skickliga och drivna att vasallerna anmodade dem att stanna kvar i rollen som klanöverhuvud tills sönerna mognat till sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.