Shoen är de tidiga japanska säterierna

2018-11-18 av rekishikan 29 kommentarer

I avdelningen Om Historiehallen uppmanar bloggen läsarna att ta kontakt ifall det är något i Japans historia som intresserar dem eller som de inte riktigt förstår. Det vore en överdrift påstå att bloggens Inbox översvämmas av förfrågningar. Men häromdagen hörde ”Dogge” av sig och det trots att hans föräldrar tydligen inte ansett honom värdig att bära deras efternamn. Men det skall kanske inte Dogge lastas för. Han hade tragglat sig igenom Ivan Morris översättning av Genji Monogatari (源氏物語), på engelska med titeln The Shining Prince. Författad av Murasaki Shikibu (紫式部), vars namn förklaras mer ingående här. Det historiska verket finns i tre engelska översättningar, av Edward Seidensticker, Ivan Morris och Royall Tyler, men utan Yosano Akiko och hennes insatser är det tveksamt om översättningarna kommit till stånd. Dogge hade konkret två spörsmål, det första om ”land estate system” som vi på svenska kan benämna säteri, eller ifall man önskar vara mer akademisk; godsprincipen. Den andra frågan gällde vad prins ”Ganji” – med vilket bloggen förmodar att Dogge menar Genji – sysslade med i Kyoto och hur makt utövades där. Så låt oss bena ut dessa frågeställningar genom att dyka ner i något så trivialt som jordreformer.

När huvudstaden fortfarande var förlagd till Nara, i mitten på 700-talet, var Japan som nationalstat etablerad men ännu inte stabiliserad. Kejsaren var beroende av stöd från mäktiga klaner samtidigt som buddismen spreds och gradvis antog rollen som statsreligion. För att administrera riket var kejsaren beroende av prästerskapet som besatt skrivförmåga och administrativ erfarenhet. Expansion av rikets kontroll skedde genom att tempel, men även Shinto helgedomar, anlades ute i riket. Eftersom kejsaren ansåg att all mark i Japan tillhörde solgudinnan Amaterasu Omikami (天照大御神), således honom själv i egenskap av hennes avkomma, avsatte han mark för templen. Men de kan icke leva av böner allenast, de behövde också föda, därför avsatte kejsaren även mark till det som på japanska kallas shoen (荘園) och som vi då kan benämna säteri eller gods, men vid den här tiden hade de ännu inte tekniken för att bygga ståtliga herrgårdar i sten eller tegel, utan det var träbyggnader, även om de också för sin tid var storslagna. Det är dessa som åsyftas med ”land estate system” i Morris översättning. Ungefär 100 år tidigare genomfördes Taika reformerna, Stora Reformer ordagrant. Ritsuryo systemet infördes och Japan delades in i provinser, med den tidens benämningar länder, dagens Tokyo återfanns i Musashi no kuni (武蔵の国) och där, liksom i de andra provinserna byggdes det tempel och gods. Kejsaren skickade ut godsadministratörer kallade kokushi (国司) ett slags landsfiskal för att upprätthålla ordningen, driva dessa gods åt prästerskapet som i sin tur hjälpte honom med administrationen. Denna form av gods har av historikerna benämnts shoki shoen (初期荘園) som betyder ”tidiga gods”, dessa återfanns primärt i Kinai (機内) regionen, eller centrala Japan, ungefär ifrån dagens Hiroshima bort till Nagoya. Det är inte dessa som återkommer i Ivan Morris ”land estate system”, men för att förstå dem måste vi först förstå deras bakgrund och vid tiden för prins Genji mer än 250 år långa historia.

När prins Genjis levnadsteckning fördes av pensel till washi (和紙), japanskt papper, hade huvudstaden legat i Kyoto lite mer än 200 år. Ungefär samtidigt med att våra förfäder härjade i Svitjod och seglade mellan Birka och Ribe. Japan hade redan infört ett taxeringssystem, folket betalade skatt i två former, dagsverken och andel av risskörd (i vissa fall omräknat), den senare uppgick i genomsnitt till tre procent. Områden med sämre skördar kom undan billigare, medan de med hög avkastning fick avstå mer. Dagsverken som benämndes Ohoyakegoto (公事) varierade mellan godsen, men det var inte ovanligt att de som inte befann sig allt för avlägset från Kyoto fick bege sig dit för att utföra, åtminstone delar, av sina dagsverken.

Sedan de börjat anläggas 250 år tidigare hade godsen växt i omfattning, skog fälldes och risfält anlades, kanaler grävdes och en självägande bondeklass växte fram. Oftast i nära anslutning till godsen för att utnyttja de tunga anläggningsarbeten som bäst nyttjades gemensamt. Det var dessa bönder som beskattades och även om skattebördan, åtminstone när man lever med en moms på 25 % och kommunalskatter på 30 %, på tre procent kan tyckas både anständig och överkomlig, noterade bönderna att godsen inte behövde avstå något från sina skördar. Inte heller reste de till Kyoto för att utföra dagsverken. Mellan stråvägg och kanpai (乾杯), den torra koppen som är den japanska skålen, resonerade de om möjligheten inte fanns även för dem att undkomma de kejserliga bördorna. Och den lika enkla som geniala lösningen var att man anslöt sin mark till godsets, i princip avsade de sig således sin roll som självägande bönder och blev landbönder.

Förändringarna innebar således att de som ansvarade för skötseln av de, i formell mening, kejserligt ägda shoen slapp beskattning. Historikerna benämner dessa Menden yoryudo shoen (免田寄人荘園) som ungefär betyder ”skattebefriade människosamlande gods”, en koncis och korrekt, om än lingvistiskt otymplig, beskrivning av fenomenet. Dåtidens dokument beskriver dem som Denso no fuyu (田祖の不輸) ungefär ”befrielse från risfältsskatt” och inledningsvis beviljades detta de gods som administrerades av kuge (公家), hovaristokratin, som således blev ett skattefrälse och dessa gods benämndes Kanshofusho (官省府荘). De gods som drevs av kejsarens utnämnda landsfiskaler, kokushi, kom då att kräva samma behandling. Det fick de inte, utan de fick nöja sig med anstånd så länge tjänstgörande landsfiskal innehade sin tjänst. Det blev efterträdarens jobb att samla in de ackumulerade skatterna. Benämningen på dessa gods var Kokumen no sho (国免荘).

Dessa gods är av något senare datum, men började uppstå under den period som Ljusets Prins uppehåller sig i. När Ivan Morris således uppehåller sig kring ”land estate system” är det problemen kring godsens beskattning och de framväxande konflikterna dem emellan han åsyftar. Godsen hade varit hovets främsta inkomstkälla, men då de var rädda att mista kontrollen ute i landet gav de eftergifter som gick ut över deras egen livsstil. Men då många av administratörerna, både de som tillhörde hovaristokratin och de som var meritokratiskt tillsatta landsfiskaler, föredrog den mer hedonistiska livsstilen i Kyoto, istället för att sitta på godsen och räkna rissäckar, kom den formella skatten att ersättas av gåvor.

Därmed återstår Dogges andra fråga om vad prinsens huvudaktiviteter var. Vi vet inte hans riktiga namn, Murasaki håller inne med det och det försvårar tolkningen av hans aktiviteter. Här bör man ha i åminne att hon primärt skrev en psykologisk roman om kärlek och känslor. I romanen har han i princip tre namn, Genji, som är den sino-japanska läsningen av Minamoto, som 200 år senare skulle gripa den politiska makten och etablera det första shogunatet i Kamakura. Det antyder att han är son till en sekundärhustru och således inte har ingått i den närmsta kejsarfamiljen. Kejsaren i romanen benämns Kiritsubo, någon sådan har aldrig existerat, hans mor har namnet Kiritsubo no Koi och det skall sannolikt tolkas som att hon var något slags halvsyster till kejsaren (incest var närmast normen vid den här tiden), men hon dör när vår protagonist endast är tre år gammal. Hans andra namn är Hikaru, som betyder ljus och därför benämns han ofta Ljusets Prins. En av Japans mest populära popgrupper har tagit sitt namn efter honom och går under namnet Hikaru Genji, så i något slags betydelse lever han kvar tusen år efter att Murasaki skapade honom.

Hans tredje namn, som han får någon gång i 40-års åldern är Rokujo no in (六条院) som betyder ”sjätte distriktets kloster” och befann sig således en bra bit söder om kejsarpalatset. Vid denna tid var det norm att folk tilltalades med den plats de tillhörde. Dagens titel för kejsaren är Tenno heika (天皇陛下) ungefär ”Hans Majestät Himlens Son”, men dåtidens japaner talade om Dairi (内裏) efter den palatsbyggnad inom kejsarpalatsets kvarter där han huserade. Såvitt bloggen kan dra sig till minnes, det är några årtionden sedan den analyserades, sägs det aldrig konkret att Genji skulle ha tagit tonsuren och blivit en buddistmunk. Men för dåtidens läsare framstår det närmast som en självklarhet, dels för att det förekom frekvent och dels med tanke på hans nya namn. Det namn som egentligen var hans smeknamn, nämligen Hikaru, således ljuset, är nyckeln till att förstå hans huvudaktivitet. Men innan vi går in på den måste vi förstå kejsarfamiljens ställning i dåvarande Japan.

De är enkelt uttryckt en del av den japanska skapelsemyten, och precis som med vikingar, romare eller gamla greker så var gudarna inga omnipotenta perfekta varelser. De japanska gudarna var som människor mest, fulla av fel och brister, ofta med goda intentioner, men inte alltid. Det som skiljer dem från människorna är att de är delaktiga i astralvärlden. Kejsarfamiljen är därför japanernas sambandscentral mellan det jordiska och det himmelska. Deras roll är att genomföra ceremonier och ritualer som håller gudarna vid gott mod. Vid hovet fanns två lika stora ministerier, det ena för värdslig politik, det andra för ritualer och ceremonier. Och eftersom det endast var kejsaren och hans avkomma som kunde förmedla budskap till och från gudarna var det av rena överlevnadsskäl essentiellt att klanen hela tiden fick fram ny avkomma, specifikt manlig sådan. Så brutalt uttryckt var Genjis huvudsysselsättning att kopulera.

Han är något av en expert på det. Sedan huvudstaden flyttades till Kyoto var hovet närmast besatt av mono no aware (物の哀れ) som det skulle benämnas av senare generationer. Det var sökandet efter skönhet i alla dess former och försöken att förstå dess efemära existens. Murasaki återkommer flera gånger till hur perfekt Genji är, hans bländande skönhet, därav smeknamnet Ljusets Prins, hans eminenta poesi och hans postcoitala beteende. Hans livsuppgift är helt enkelt att personifiera den manliga skönheten som alla kvinnor strävar efter att få behaga.