歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Från Tsushimas horisont

4 kommentarer

Bloggen har tidigare beskrivet ögruppen Tsushima (対馬) som ligger mitt emellan FukuokaKyushu och Pusan (부산) i Korea. I den här artikeln är tanken att se på omvärlden ur Tsushimas perspektiv, hur livet ter sig när man skall gå balansgång mellan sina politiska herrar och ekonomiska stöttepelare. I ett proto-koreanskt rike kallat Mahan (마한) och Bakan (馬韓) på japanska omnämns ön redan på 100-talet f.Kr., som då var en sammanhängande ö, och Izuhara (厳原) omtalas som den största byn. Fram tills 2004 det största samhället, numera sammanslaget med flera andra byar till det gemensamma Tsushima stad. Idag finns det nästan 40 000 bosättare på öarna (det har grävts kanaler och byggts broar) mot kanske drygt 1 000 invånare då. Redan vid den här tiden står det således klart att Tsushima var ”japanskt”, även om det inte direkt fanns någon japansk statsbildning då, mer än att det existerade ett Korea.

I de tidigaste japanska texterna nämns det att Dazaifu som var kejsarens regionala administration för västra Japan, även inkluderade ön Iki (壱岐の島) som ligger närmre Nagasaki och Tsushima inom sin domän. När den första kvinnliga kejsaren, Suiko, skickade trupper mot Silla (신라) på japanska Shiragi (新羅), stannade de till på Tsushima för att samla krafter före ankomsten till Korea. Således har ön redan från början spelat en viktig strategisk roll, huvudsakligen som skydd mot eventuella anfall från fastlandet, men även när Japan har get sig ut på äventyrligheter mot sina grannar. Suikos strategi skulle upprepas av Toyotomi Hideyoshi nästan 1 000 år senare. Det får nog anses lyckosamt för öborna. Tsushima är nämligen inte direkt gästvänligt.

Knappt 90 % av ytan ligger över 200 meters höjd, branta skogbevuxna slänter lämpar sig föga för odling och det lilla slättland som existerar är stenigt med jordmån som mest påminner om Bohus län. Tillgången är havet med strömmar som ön delar upp och därmed får rika fiskevatten med varierat innehåll. Särskilt fångsterna av Teuthida, populärt kallad tioarmad bläckfisk, på japanska ika (烏賊 men normalt イカ), gav dem goda inkomster då japanerna anser dem vara en delikatess. Särskilt då som tilltugg till sin saké då de erbjuder visst tuggmotstånd. Inledningsvis fick de således bäst avsättning för sina produkter på den japanska sidan av Tsushima sundet och därmed knöts de också starkare till sina japanska bröder. Eftersom Korea dessutom var splittrat mellan tre olika riken där de ständigt påkallade kinesiskt stöd när krigslyckan vände försvårades närmanden om handel och kommersiellt utbyte.

När Koryo (고려) på japanska Korai (高麗), anledningen till att vi benämner länderna Korea, etablerade en enad nation 918, i mitten av Heian perioden, blev det mer stabilt och utbytet mellan Tsushima och den koreanska halvön går in i en mer intensiv fas. Som lydrike till Kina har Koryo tillgång till en rik tributhandel och den vägen kommer Tsushima över enastående sidentyger av en kvalité som japanerna inte förmådde tillverka. Heianhovet var besatt av skönhet i alla dess former och vackrare tyger än kinesiskt siden existerade inte. Därmed kom provinsen, den blev det redan med ritsuryo (律令制) systemets införande, i ovanligt god dager hos de styrande i Kyoto. Det fanns närmast en omättlig törst efter kinesiskt siden, men dåligt med resurser. Ambassaderna till Kina var sedan länge nedlagda, kejsaren hade delat ut för många skattebefriade shoen (荘園) till framträdande hovbyråkrater, inkomsterna sinade, så Tsushima som stod under Shoni (少弐) klanens kontroll, men då de huserade i Dazaifu var den praktiska hanteringen delegerad till So (宗) klanen som befann sig på ön, fick hitta egna kreativa lösningar för att stärka handelsrelationerna.

Den koreanske polyglotten och sedermera premiärministern Sin Suk-ju (신숙주 på hanja 申淑舟) bekräftade i sin Reseberättelser från österhavet (東海諸国記) från 1471 att inte särskilt mycket hänt på Tsushima. Han beskriver den usla jordmånen, oförmågan att bryta ny mark (de ville inte störa bergs- och skogsgudarna) och det faktum att fisk inte utgjorde en övertygande handelsvara för dem. Vad han däremot inte nämner är att ön fick se halva sin befolkning decimerad ungefär 200 år tidigare då mongolerna kom farande i sina försök att invadera Japan. De stannade till på Tsushima för att samla styrkorna och planera själva invasionen. Självfallet kunde de inte ta risken att någon seglade iväg över till Hakata för att förvarna sina landsmän. De som undkom mongolernas härjningar var i stort de som lyckades smita upp och gömma sig i bergen eller i otillgängliga grottor. Tsushimabor under 1400-talets senare hälft ansåg därför att de var i livet eftersom bergens och skogens gudar hade skyddat dem mot mongolernas härjningar. Men även Sin Suk-ju framhäver Tsushimas strategiska läge och dess funktion som relästation mellan Korea och Japan och i sin bok uppmanar han Korea att utveckla goda relationer till Tsushima som en kanal in till Japan.

Olyckligt nog för öborna var det också just vid denna tid som wako (倭寇), japanska piratligor med stort inslag av kineser och taiwaneser, började hemsöka de koreanska kuststräckorna. Efter sina räder drog de sig tillbaka till Tsushima där det fanns gott om skyddande vikar och naturliga hamnar. Lokalbefolkningen var rädda för dem och hade inga förutsättningar att jaga bort dem från ön. Efter en smärre vila, drog de sig tillbaka till Taiwan varifrån de utgick, för att återkomma någon månad senare när de fått avkastning från sitt byte. För koreanerna innebar det här kontinuerligt återkommande problem och de skrev till shogun att ifall han inte klarade av att hantera problemet såg de sig nödsakade att saken i egna händer. I Kyoto förstod de att Tsushimas grundläggande problem var en allt för svag ekonomi, eftersom Tsushima välsignats med naturliga hamnar föreslog de därför att förlägga en framväxande varvsindustri till ön och det byggdes ett flertal dockor för att bygga skepp. Följden blev då också att de började hugga ned delar av sin skog. Men dessa är tidskrävande åtgärder och det dröjer innan de positiva effekterna syns. Piraterna skulle hinna med många räder innan Tsushima hade verktygen att motarbeta och trogna sitt löfte skickade den koreanske kungen ut sin flotta för att jaga pirater när de genomfört en räd. Därmed blev Tsushima också skådeplats för flottslag mellan pirater och kungliga koreanska flottan.

Tsushimas stora vattendelare inföll 1419. Då hade koreanerna fått nog av de japanska piraternas härjningar och organiserade en regelrätt invasion av ön. Amiralen Yi Jong-mu ledde en invasionsflotta på knappt 18 000 man, So klanen kunde knappt uppbringa 800 man att försvara sin lilla ö. Trots det lyckades de ha ihjäl 196 koreaner mot 123 egna förluster, men koreanerna lyckades också ta 119 krigsfångar och därmed var de japanska styrkorna inte kapabla att strida och kapitulerade. Det blev en militär seger för koreanerna, men slutade i en diplomatisk seger för japanerna. Invasionen som på japanska kallas Oei no gaiko (応永の外寇), invasionen under Oei perioden och på koreanska Temado chongbol (대마도 정벌) eller straffexpedition till Tsushima, mot att de stoppade piraterna i Tsushima innebar det att de fick etablera en fast ambassad, Wakan (倭館) på japanska och Waegwan (왜관) på koreanska som egentligen är ”dvärghall” så japanerna föredrog att använda tecknen 和館 som är harmonihall och det wa som de ersatte kinesers och koreaners nedlåtande 倭 med. Ambassaden låg i utkanten av Pusan men i takt med att staden växte, inte minst tack vare handeln mellan Korea och Japan fann den sig centralt placerad efter några decennier. Det är också ett bevis på något som skulle bli genomgående i Japans diplomatiska förbindelser fram till Meiji, de hade inga problem att delegera hanteringen av bilaterala relationer till lokala provinser när de ansågs besitta nödvändiga specialkunskaper. I realiteten kom So klanen därför att dominera de japanska förbindelserna med Korea, och än idag hittar man många från släkten på utrikesministeriets avdelning för Koreaförbindelserna.

Japanerna, särskilt inom hov och högre byråkrati var speciellt förtjusta i koreansk bomull, den var lätt och mjuk mot huden och därför populär att sy sommarplagg av. Eftersom Japan inte hade tillräcklig med produktion att mätta den inhemska efterfrågan fick man importera den. Det finns inga konkreta siffror, men att döma av det japanska produktionsunderskottet har närmare 15 – 20 % av konsumtionen importerats från Korea. I gengäld exporterades metaller som koppar, zink och bly men också medicinalväxter som peppar, alun och sappan. På 1530-talet upptäcktes nya silverfynd i Japan, brytning inleddes och plötsligt hade de råd till mer och dyrare import. Och då hade de återhämtat sig från ett tidigare baksalg som kunde fått grava konsekvenser.

Koreanska bönder som odlade bomull ville ta ut en särskild tariff för den som skulle säljas till japanerna, men kungen ansåg att goda relationer med Japan var väsentligare än de egna bönderna så de såldes utan påslag. Den ökande bomullsexporten medförde att ett flertal hamnar i syd öppnats för handel med Japan. Förutom Pusan kunde japanska fartyg nu nå hamnar i Naei och Yeom. Men när kung Jung Yong efterträddes av sin halvbror Yeon Sang-un upphörde skattefriheten. Antalet japaner involverade i handeln som stationerats i Korea uppgick till mer än 2 000 personer och de inledde ett uppror 1510 mot beskattningen känt som Revolten i tre hamnar, Sanpo no ran (三浦の乱). Närmare 300 personer på bägge sidor dog, och ett stort antal japanska skepp sattes i brand. Kejsaren tog det drastiska steget att offentligen straffa So Yoshimori, daimyo över Tsushima, sedan repatrierades samtliga koreanska krigsfångar. Detta ledde till Imjin traktatet, Jinshin yakujo (壬申約条) på japanska, där antalet skepp halverades från 50 till 25 och japaner förbjöds vara stationerade utom i den enda öppna hamnen, Joeto (제포) och tributris från Korea till So halverades från 200 koku till 100. Det hade utbetalats som ersättning för att de tog på sig ansvaret att hålla piraterna borta från koreanska farvatten. En begränsning som skulle gälla tills Toyotomi Hideyoshis invasion.

Tsushima blev språngbräda när Hideyoshi beslöt sig för att erövra Mings Kina, han var då tvungen att först gå genom Korea för att nå dit. Invasionsflottan bunkrade på Tsushima under överfarten och So slets mellan sin lojalitet till hegemonen och konsekvenserna för handeln, men Hideyoshi hade lovat dem provinserna från Pusan till Ulsan och därmed skulle de behärska den koreanska sydkusten, istället för utrikeshandel med tullinspektioner skulle det bli inrikeshandel under deras fullständiga kontroll. Då de även var medvetna om att den koreanska stridsmakten var i närmast katastrofal upplösning ställde sig helhjärtat bakom invasionen. Vad de inte räknade med var att amiral Yi Sun-si var skickligare än sin anfader. Försörjningslinjerna bröts och de japanska invasionsstyrkorna tvingades brandskatta koreanerna med följden att de organiserade sig i gerillastyrkor.

Bättre än andra insåg So att äventyret var dömt att misslyckas, med Mingambassadörens hjälp hjälpte de förfalska dokument för att övertyga Hideyoshi att han fått igenom sina krav och när han förstod att han blivit snuvad var det på vippen att So klanen utplånats, men rådgivarna övertygade honom att deras expertis var ovärderlig och de skonades. Den andra invasionen blev kortlivad då Hideyoshi gick bort inom ett år och härförarna valde att återvända till Japan. So lade ner all sin energi på att reparera relationerna till Korea och det gick förhållandevis fort att övertyga dem om behovet av en ambassad för att gratulera Tokugawa Ieyasu för utnämningen till shogun. Efter det skickade de en gratulationsambassad inte mindre än elva gånger en ny shogun utnämndes.

Under Tokugawa shogunernas styre stryptes utrikeshandeln, men den mellan Tsushima och Korea fortsatte i stort obehindrat. När shogunatet exempelvis reglerade storleken på fartyg som fick byggas togs hänsyn till den storlek som So ansåg sig behöva för handeln med Korea. Redan 1599 hade Ieyasu, således innan han tagit över som shogun, försökt få till stånd en normalisering med Korea. 1608 skickade han Keitetsu Genzo med en delegation till Korea för att framföra kondoleanser vid kung Seonjos begravning. Men de kom aldrig längre än till Pusan där de möttes av det koreanska hovets utrikeskommissionär. Såren från Hideyoshis invasion satt för djupt och de fick återvända med oförrättat ärende, men de fick också med sig ett löfte att Korea var mottaglig för ett fredstraktat. 1609 slöts det som benämns Kiyu yakujo (己酉約条), uppkallat efter årtalet enligt den kinesiska astralkalendern. En av konsekvenserna var att Tsushima nu blev en erkänd provins under So klanens styre och Pusan blev åter en öppen hamn för Tsushima där de även kunde återbemanna sin ambassad som byggdes ut till ungefär 25 gånger storleken av Dejima där holländarna skulle komma att husera. Sammanlagt placerades det ut 1 000 personer där mot tidigare runt 500. I västerländsk historieskrivning framstår ofta holländarnas relation med Japan som landets enda utrikes relation, men som framgår här prioriterades förhållandet till Korea betydligt högre.

Under Edo perioden fick Tsushima följa shogunatets ekonomiska upp och nedgångar när det gällde handeln, men de hade ett behagligt undantag, de behövde endast delta i den växelvisa tjänstgöringen var tredje år. Visserligen var So klanen tozama och ansågs därmed inte fullständigt pålitliga, men deras isolerade sits medförde också att de var osannolika som organisatörer att ett uppror mot shogunatet. I gengäld hade till uppgift att ledsaga koreanska ambassader och förse shogunatet med tolkar i koreanska när det behövdes. När ekonomin drabbades av problem, exempelvis efter naturkatastrofer eller torka, så drog centralmakten åt svångremmen och det innebar också neddragning av handeln. Detta öppnade upp för olika former av smuggling mellan Tsushima och Korea och det blev så småningom något av en specialitet bland öborna.

När shogunatet väl föll och Japans hamnar öppnades förlorade också Tsushima sin särställning och monopol på handeln med Korea. Koreanerna själva åsåg med skräck utvecklingen i Japan och stängde alla sina hamnar i ett försök att isolera sig. Därmed var Tsushima tillbaka till att försöka livnära sig på fiske. Så småningom skulle Japan ockupera Korea och behandla det som ett eget lydrike, detta hade emellertid föga påverkan på Tsushima då de styrande kom från andra delar av landet. På senare år har Tsushima, efter att de etablerat en direkt snabbåtsförbindelse till Pusan blivit Sydkoreas primära turistmål för utrikesresor eftersom det är möjligt att göra en dagsresa som inte tar längre tid än flygbåtarna mellan Skeppsbron och Nyhavn gjorde på sin tid.

4 tankar om “Från Tsushimas horisont

  1. Ping: Japans och Koreas komplicerade relation – del 2 | 歴史館

  2. Ping: Japans och Koreas komplicerade relation – del 3 | 歴史館

  3. Ping: Japanska demokratins historia | 歴史館

  4. Ping: Japanska svältkatastrofers historia | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.