歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

När bloggen höll på att bli yakuza

4 kommentarer

Om det var senvintern 1984 eller inledningen av 1985 minns jag inte riktigt, men det var den mörka årstiden. En station från Ikebukuro låg Kanamecho och när man kom upp ur underjorden gick jag direkt till höger, 75 meter bort ungefär låg en lägenhet på bottenvåningen som var relativt ny. Den delade jag med en amerikan som hette Kevin. Han hade precis skaffat en japansk fjälla, en läkare som bodde i Fujisawa söder om Yokohama. Han lämnade därför hux flux och därmed ansvaret för hela hyran. Årstiden i kombination med det dubblerade fiskala ansvaret var som bomull för en svensk melankoliker. Det kunde knappast bli dystrare ens i Sverige. 25 meter bort från bostaden låg en liten akashochin, en minimal krog som drevs av två systrar i övre medelåldern. Det var där jag träffade min första yakuza.

Dysterheten gjorde att jag inte hade lust att laga mat, inte hade jag mycket aptit heller för den delen. Men det luktade gott från luftutsläppet. De placeras gärna nära ingången för att locka kunder. Japaner äter lika mycket med näsan som munnen. Jag trädde in bakom deras noren, den korta gardin som hängs upp vid entrén för att tydliggöra att det är öppet. Det fanns sex bord och ett par stolar vid en upphöjd disk där de två systrarna (eller om de var väninnor, särskilt lika varandra var de inte) huserade bland grytor, stekpannor och fatölstunnor. Menyn låg på bordet och jag beställde en yakiniku teishoku, stekt fläskkött med diverse tillbehör, utburit på en bricka. Jag noterade endast två andra kunder i lokalen, en man i 50 års åldern och längst bort en yngre man, kanske 30, i kruspermanent.

Maten var smakrik, även lite kreativ, så jag ropade ut till damerna ”oishii ne”, de log uppskattande. 50 åringen som dåsat av vaknade plötsligt till liv. Tittade sig yrvaket omkring, tittade barskt på väninnorna (eller om de var systrar) och vrålade ”manko chodai”, ro hit med fitta! Jag ryggade till, osäker på ifall jag hört rätt. Japaner är belevade, artiga och fram för allt ovilliga att ställa till besvär för omgivningen. Jag måste ha missuppfattat vad han ropade, tänkte jag. Jag kollade kruspermanenten som satt upptagen med något. Eftersom det inte kom någon reaktion från det hållet flyttade jag blicken till damerna som stirrade ner i vasken bakom disken. Eftersom ingen reagerade blev jag övertygad om att min japanska ännu inte var tillräckligt bra för att avgöra vad det var jag hört.

Istället plockade jag upp en bit kött och stoppade i munnen. Då vrålade mannen, nu med hög och tydlig röst ”kiite nee no ka, manko kure to iutanda”, hörde ni mig inte, sno hit med fitta sade jag ju. Den här gången var jag fast övertygad om att jag hört rätt. Så jag lade ner mina pinnar, reste mig från stolen och gick bort till mannen. ”Be genast kvinnorna om ursäkt för ditt vulgära språkbruk” var vad jag ville säga till honom, men språkkunskaperna räckte inte till. Istället valde jag att ta honom i nacken, rycka honom upp ur stolen, ledsaga honom ut ur krogen och slängde ut honom på gatan. ”Ie ni kaere” fick jag ur mig, gå hem med dig. Han var allt för vinglig för att göra någon form av motstånd. En liten bit av den rationella hjärnan fungerade tydligen fortfarande. Han började hasa sig iväg bort från krogen, så jag gick tillbaka in. Frågade hur mycket han var skyldig, betalade hans nota och bad om ursäkt för att jag ställt till besvär, ”meiwaku wo kakete gomen nasai”. Sedan satte jag mig och fortsatte äta.

Damerna bakom disken tittade lite undrande på mig men gemensamt bugade de sig djupt och bad själva om ursäkt för att de varit anledning till att jag kände mig tvingad att ställa till besvär. Japanska ursäkter kan man skriva doktorsavhandlingar kring. När jag började äta igen noterade jag ur ögonvrån att kruspermanenten satt och studerade mig bakom sina solglasögon, ett ovanligt tillbehör på en krog med tämligen dämpad belysning. När jag var i stort sett färdig hörde jag hur han sade ”gaijin-san chotto kochi ni”, herr utlänning, kom hit ett tag. Nu blev jag orolig att den äldre mannen var någon han ansvarade för och att jag satt riktigt i klistret. Men borde de inte ha suttit intill varandra då, tänkte jag. Men det kan ju vara så att han skulle hålla koll på ”diskret avstånd”. Hur nu två, tre meter kunde räknas dit? Lätt skärrad förflyttade jag mig till hans bord samtidigt som jag fluktade in ifall damerna såg oroliga ut, det gjorde de inte så det lättade en aning känslan av att något obehagligt stod i farstun.

Han klappade stolen bredvid sig lätt, sätt dig här menade han väl. Så det gjorde jag. ”Nihongo daijobu”, funkar japanska? ”Saki no ga wakatta kedo”, jag förstod vad som sades tidigare, svarade jag. Kanske lite för sturskt om jag idag skall utvärdera mina kunskaper i japanska vid den tiden, men blyga violer ser sällan solen. Han log lite överseende, det där lilla no kunde jag klarat mig utan, en indikation på att japanskan hade utvecklingspotential men ändå tillräckligt funktionell för att han insåg att jag kunde förstå honom. Han tog av sig solbrillorna, vek ihop dem nogsamt, allt för att jag skulle hinna notera att han saknade tre fingertoppar. Vänster lillfinger, ringfinger och höger lillfinger slutade efter två leder. Mina pupiller avslöjade att jag förstod innebörden. För säkerhets skull höll han upp fingrarna, och sade ”imi ga wakaru”, förstår du innebörden. ”Un, yaya warui yakuza-san” svarade jag lite tafatt. Det fann han hysteriskt roligt, men jag hann också uppfatta att damerna bakom disken fick något oroligt i blicken. Men kruspermanenten nickade intensivt medan han fortsatte skratta, ”tashika ni iroiro atta naa”, det har ju hänt ett och annat, spottade han ur sig frustande av skratt.

Skratt är bra, tänkte jag. Den som skrattar börjar inte slå folk på flabben. Därefter följde den sedvanliga litanian om var jag var ifrån, varför jag kunder japanska osv. Plötsligt gav han mig en inbiten blick igen, och så sade han ”gomen na”, du får förlåta mig. Jag lade huvudet lite på sned, ögonbrynen kröp närmare varandra och lite förvånande svarade jag ”ehh, nande” varför det? ”Ninkyo dantai daro” jag tillhör ju en chevaleresk organisation eller hur, svarade han. Då visste jag inte att yakuza refererade till sig själva som ”chevaleresk organisation”, men i det ögonblicket var det bara att nicka förstående och säga ”iya iya”, det var inget. Men han fortsatte förklara att han borde reagerat snabbare och att han imponerades över hur fort och resolut jag agerade. Jag försökte på tämligen stapplande japanska förklara att jag bara ville njuta min kvällsmåltid utan att folk ropade på fitta. Det tyckte han var minst sagt lika hysteriskt roligt. På något underligt sätt kände jag mig ganska nöjd med mitt underhållningsvärde, även om det inte riktigt varit avsikten.

Plötsligt lutade han sig lite åt sidan och rotade med en liten väska han hade bakom sig. Ur den plockade han en pistol. Lade den varsamt på bordet och sade ”ii hajiki daro, dozo”, fin puffra, eller hur? Varsågod”. Här gäller det att snabbt förstå att en gangster inte utan vidare plockar fram sitt vapen för att få det beundrat. Han gör det som en gest av förtroende. Jag plockade försiktigt upp den och sade ”gurokku junana ne, atarashii deshou” det är en Glock 17, den måste vara ny, inte sant? Han tittade förundrat på mig (tack I 21 för gedigen skjututbildning) och sade ”kuwashii na, satsu ka” du var insatt, är du snut? Nu var det min tur att le, jag skakade på huvudet och allt jag kunde få fram var ”gunjin” eftersom jag inte visste vad värnplikt hette drog jag till med soldat och efter någon sekunds paus lade jag till ”datta” så det skulle bli imperfekt av det. Han nickade uppskattande och försökte ha en ingående vapendiskussion med mig, men det var ett hopplöst företag, läroböckerna i japanska gick inte direkt in på vapen och dess hantering.

Han beställde in mer pilsner, undrade om jag ville ha saké och om jag fortfarande var hungrig. Eftersom jag hade ett unikt tillfälle att få lära mig lite mer om yakuza och deras liv tackade jag och tog emot, även om maten höll sig mera på snacksnivån, karaage och liknande smårätter. Klockan närmade sig midnatt och han undrade vilka mina planer var. Jag sade som det var att så dags hade jag inte längre några planer och mitt jobb som frilansöversättare innebar att jag kunde komma och gå lite som det passade mig. Han skulle strax börja sitt ”jobb” och föreslog att jag skulle haka på. Så det gjorde jag. Strax före klockan ett kom en Cadillac Eldorado glidande in på den trånga vägen där japanska fordon tvingades stanna, hitta en bredare plats för att kunna passera varandra, men så sent på natten fanns det naturligtvis ingen annan trafik. Han betalade, bägge räkningar, och vi gick ut till bilen. Ur förarsätet kom en tjej som knappast kunde vara över 25, i ben som var nästan lika långa som mina, i ett par bruna läderstövlar med hög klack och som gick strax över knäna på henne, kjolen täckte med nöd hennes rumpa och chaufförsmössan var dekorerad med både broderier och guldemblem. Detta var en helt ny värld och jag ljuger om jag inte säger att det var fascinerande.

Det visade sig att hans ”jobb” var att åka runt till olika toruko som den tidens bordeller kallades där han hämtade dagskassan och skällde ut chefen om den var för skral. Han undrade försynt om jag inte ville testa ”varorna”, han var nyfiken på vad en utlänning ansåg om servicen. Jag kunde inte gärna säga att servicedamerna nog var för trötta vid det laget och att sjunde besökaren kanske inte kunde dra maximal tillfredsställelse av den erbjudna servicen så jag nöjde mig med att förklara att jag var för trött. Lika trött var jag på andra och tredje stället. Han granskade mig då noggrant, gav sin chaufför några korta instruktioner som jag aldrig begrep. Nästa ställe saknade all den neon som kännetecknade de förra. När vi steg in satt det två unga män i Speedos med tvättkar och handdukar framför sig i dogeza positionen och hälsade oss välkomna. Jag betraktade honom förskräckt, han gav de två männen en lätt huvudryckning och så försvann de in bakom ett draperi. Så ryckte han på axlarna och sade han trodde att kvinnor kanske inte intresserade mig. Så tydligt jag kunde förklarade jag att det gjorde de, men ett extra bonusvarv kanske inte var till någon större glädje för någon av de inblandade. Han nickade förstående och sade något som jag tolkade som ”klokt tänkt”. Vi fortsatte till flera etablissemang, även ett stort antal barer och hans väska blev bara tyngre och tyngre.

Försynt undrade jag om han inte oroade sig för ett rånöverfall, men han skrattade bara och sade att det skulle ingen våga. Konsekvenserna skulle bli förödande. Jag höll upp händerna framför mig och förklarade att jag inte hade några sådana tankar över huvud taget, men om det kom fyra eller fem man skulle inte ens en Glock hjälpa mer än temporärt. Då lutade sig chaufförskan mot baksätet och höll upp en Uzi, ”shinpai wa yokei na sewa” sade hon, oroa dig inte i onödan. Kruspermanenten såg mitt förbluffade ansiktsuttryck och fick en ny skrattattack. Troligen har han aldrig haft ett lika roligt arbetspass, och jag har aldrig någonsin haft en mera upplevelserik resa in i det som brukar kallas ura no Nihon, eller Japans baksida.

Så här i efterhand har jag ibland grubblat på mannens intresse, hans förklaring att han borde tagit ansvaret klingade aldrig riktigt äkta, även om jag just i den stunden inte närmare spekulerade kring det. Mellan yakuza och gaijin finns det faktiskt en ganska naturlig samhörighet, vi lever båda lite på nåder i det japanska samhället. Japanen har närmast en medfödd instinkt att det som avviker skall hanteras med varsamhet och avståndstagande. Men de har behov av att ibland låna pengar med kort varsel (bankerna tar en evig tid), spela mahjong, införskaffa amfetamin, gå på horhus och allt sådant som ett anständigt samhälle ogärna kan visa upp som en del av sitt yttre. Likaså har de ibland behov av kunskap i annorlunda språk, svarta eller vita för att framstå som diversifierade, engelsklärare eller folk som på något sätt avviker från dem själva. Kom ihåg att holländarna, de enda européer som tilläts i Japan var bosatta på en avskild konstgjord ö. Även kineserna i Nagasaki hade sitt eget anvisade Chinatown, eller Chukagai (中華街) som det heter på japanska.

Att det fanns en naturlig samhörighetskänsla betvivlar jag således icke, men att han visade sitt vapen och tog med mig på bordellrundan, och han blev besviken när jag inte tog emot de erbjudna tjänsterna, berodde nog mer på att han ville etablera ett beroendeförhållande. Sannolikt hade jag förts till ett rum med dold videoutrustning, kanske som en souvenir, kanske för att utöva påtryckningar. Yakuzas akilleshäl är deras obefintliga kunskaper i främmande språk, de kan således inte expandera utomlands i den utsträckning de kanske skulle önska. Det är inte osannolikt, om än spekulativt, att han hoppades knyta tillräckligt starka band för att eventuellt rekrytera mig till hans boryokudan (暴力団) som betyder ”våldsorganisation” och som är lagens benämning på yakuzaligor. En medlem som exempelvis hade klarat att diskutera med vietnamesiska ligor på franska hade varit en styrketillgång, eventuellt att han nöjde sig med att det gick att hyra in mig som språkkonsult vid behov. En video hade varit garantin för att jag inte gått till polisen och avrapporterat samtalen. Men jag såg aldrig till honom igen, inte ens när jag besökte systrarnas krog (eller om de nu var väninnor) och efter bara några månader flyttade jag till Gotanda där helt andra ligor huserade. Tack vare min kruspermanentade vän hade jag lärt mig uttrycket ”chinpira nante kowakunee zo”, vem fan är rädd för smågangsters. I Gotanda höjdes ett och annat bortrakat ögonbryn.

4 tankar om “När bloggen höll på att bli yakuza

  1. En upplevelse att vara avundsjuk på men jag har aldrig behövt kasta ut fyllon heller.

    Gillad av 1 person

    • Den är nog onekligen ganska unik. Och jag har haft glädje av den flera gånger eftersom jag även fick lära mig att hälsa på deras speciella vis. Japanerna blir smått chockade när jag gör det (ytterst sällan skall medges).

      Gilla

  2. Ping: De japanska mutornas historia | 歴史館

  3. Ping: Osakas historia | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.