歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Vad Die Hard kan lära oss om Japans förmedeltid

1 kommentar

Den som gillade Die Hard filmerna och Bruce Willis som polisen John McClane mot Alan Rickmans Hans Grüber kommer säkert också ihåg att julfesten skedde i huvudkontoret för Nakatomi Corp. Filmen gjorde 1988, en period när japanska företag köpte upp halva Hawaii och USAs dyraste fastighetskomplex, Rockefeller Plaza i New York City. Byggnaden som används är Fox Plaza som ännu inte var färdigställd. Att manusförfattarna de Sousa och Stuart valde namnet Nakatomi är ingen tillfällighet. De kunde inte gärna använda namn som Mitsui, Mitsubishi, Sumitomo eller Yasuda de fyra stora zaibatsu som är föremål för den indirekta kritiken i 80-talets filmer. Risken är uppenbar att de stämts för allt från förtal till användning av registrerade varumärken. Valet av Nakatomi som namn är därför genialt på flera olika plan.

Nakatomi är nämligen Japans förmodligen äldsta, mest inflytelserika och på många sätt mäktigaste klan, de existerar fortfarande i stort antal, men det är hart när omöjligt att hitta någon med namnet idag. Den siste som hette Nakatomi med stort inflytande på det kejserliga hovet var Nakatomi no Kamatari (中臣鎌足) och han låg bakom Taika reformerna på 600-talet. Som belöning för sina insatser gav kejsaren honom ett nytt efternamn, Fujiwara (藤原) således är Fujiwara no Kamatari (藤原鎌足) precis samma person som Nakatomi no Kamatari. Fujiwara klanen och alla dess kadettklaner har sedan dess varit de som i själva verket styrt Japan bakom kulisserna. Valet av namnet Nakatomi är således en dold kritik av det som i USA ofta benämndes Japan Inc., d.v.s. att japansk industri var en enhetlig monolit.

När buddismen gjorde sitt intåg i Japan under Asuka perioden var Nakatomi klanen motståndare och stod upp för Japans traditionella religion, Shinto vars trossatser låg till grund för kejserlig maktutövning. Nakatomi var således nationalister och traditionalister med modernt språkbruk. De kan ses som konservativa försvarare av det bestående, inte helt olikt hur japanska storföretag under 80-talet agerade på världsmarknaderna.

Efter att Nakatomi lyckats avrätta Soga klanens ledare och den främste förespråkaren för buddismen inledde han arbetet att genom Taika reformerna stärka kejsarens ställning och hovet som klanen över alla andra klaner. Dessa reformer kan ses som beviset på att Japan därmed utgjorde en enhetlig nation snarare än en sammanslutning av olika klaner som försökte bekämpa varandra. Inte nog med att kejsaren lät Nakatomi no Kamatari etablera en egen ny klan, han tillsatte också Kamataris brorson Nakatomi no Omimaro som överstepräst för Ise helgedomen som är den mest prestigefyllda inom religionen. Det är också här som vi fortfarande finner folk med namnet Nakatomi och under mer än tusen år var det kutym att någon av kejsarens döttrar gifte sig med översteprästen Nakatomi i Ise och blev överste prästinna, och därmed jämbördig, ibland även mäktigare. Den senaste är Nori no Miya, eller nuvarande kejsarens dotter.

Så även om filmen på ytan handlar om hur John McClane lyckas förhindra århundradets stöld, så finns det ett dolt budskap till de japanska storföretagen. Inte minst eftersom Sony övertog Columbia Pictures och etablerade sig i Hollywood. Vid denna tid skapade det stor osäkerhet bland alla verksamma i filmindustrin. Och det budskapet var: ”Yippy kay yeah motherfucker!”

En tanke på “Vad Die Hard kan lära oss om Japans förmedeltid

  1. Ping: Japanska tideräkningens historia | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.