歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

En blatte om assimilering och integration – den japanska erfarenheten

1 kommentar

Bloggen har tidigare beskrivit uppväxten som blatte i Sverige, men det är väl egentligen först som vuxen här i Japan som blatteerfarenheten blev fullständig. Här är utseende, ljust hår, gröna ögon, blekfis hy, ”hög” näsa (japanerna kallar den det) och 20 – 30 cm överskottslängd som det vid enbart en snabb blick blir tydligt att man avviker från folkmajoriteten. Här blir också språk, avvikande kultur och historia en del av erfarenheten och svårigheterna som blatte, eller gaijin som vi kallas här, att assimileras och integreras. Bloggens erfarenhet i Japan påminner således om den som invandrare i Sverige utsätts för och därför kan det kanske också finnas anledning att dela med sig av den. I förhoppningen att läsaren kanske får lite bättre förståelse för varför våra invandrare är som de är och varför de agerar som de gör. Självfallet kan bloggens personliga erfarenheter inte appliceras på varenda invandrare, men det finns förhoppningsvis vissa generella erfarenheter som är universellt applicerbara.

Anledningen till bloggens intresse för problemet väcktes av en tråd på Twitter av en utbildare av, om bloggen förstått det rätt, afghanistanskt ursprung, som förmodligen heter Hamid och twittrar under ID som @rektorhamid. Detta således sagt med reservationen att det i själva verket kanske är en 17 årig tjej från Säffle, men baserat på inläggens kvalité är det nog tveksamt, så därför väljer bloggen utgå från att han är en pashtuntalande medelålders man som varit rektor för en av Göteborgs mest internationella skolor och nu är utbildningschef i samma stad. Han skriver att vi måste våga möta, och ställer frågan om vi krånglar till det. Eftersom jag har möjlighet att jämföra med hur det är att vara invandrare i Japan, är jag beredd att ge honom rätt. Men kanske inte riktigt som han tänker sig.

Japan kommer framöver att bli ett invandrarland, men har hitintills inte varit det. Deras asylmottagning ligger på nivå med Islands, men nu behöver de importera arbetskraft. Detta betyder, till skillnad mot Sverige, att i Japan finns det egentligen endast en typ av invandrare, nämligen den som sökt sig hit frivilligt. Men inom denna kategori finns det en undergrupp som ”tvingats” hit. Deras arbetsgivare har övertygat dem att det är bra för deras karriär att under en begränsad tid arbeta i Tokyo. Som exempelvis Hans-Olov Olsson som var chef för Volvo Cars Japan under de första sex åren på 90-talet och gick vidare och blev VD för personvagnar och numera är styrelsens vice-ordförande. Deras situation kan, åtminstone rent socialt, men definitivt inte ekonomiskt, jämföras med första generationens asylsökare i Sverige. De kan inte språket, förstår inte landets kultur eller historia, lever i kringskurna ”getton” och vill gärna komma bort så fort tillfälle ges.

Till skillnad från Rinkeby eller Rosengård så är deras ”getton” ruggigt dyra lägenheter med amerikanska kök och stora altaner, men de återfinns i en liten sektor som avgränsas av Ebisu, Hiroo, Akasaka och Roppongi i centrala Tokyo. De skulle aldrig få för sig att ge sig iväg till Adachi, Nippori, Machiya, Mukojima eller Takinogawa eftersom garanterat ingen där förstår engelska. De söker sig till sina egna kluster där det bor andra svenskar i samma utsatta situation så de har någon att dela klagandet med. Det är inte ett dugg annorlunda från hur invandrare från Irak, Syrien, Palestina, Sudan eller Tunisien söker sig till egna klusters där de på arabiska, om än lite skilda dialekter, kan beklaga sig över svenskarna och deras inskränkta reserverade hållning till folk från andra kulturer. Den som deltagit på en mottagning hos Sveriges ambassad i Roppongi har hört precis likadant resonemang om japanerna. Bägge är egentligen uttryck för samma strävan att bli accepterade som människor i den miljö man vistas. Problemet är att antalet arabtalande svenskar är ungefär på samma nivå som svensktalande japaner. Det största hindret för svensken i Hiroo och irakiern i Biskopsgården är deras bristande kunskap i det lokala språket. Men den som behärskar språket kan ge ut böcker på landets språk som Theodor Kallifatides eller Dag Klingstedt. Bägge kan sägas vara fullt ut integrerade i det samhälle de själva valt att leva i eftersom det blir en naturlig ambition.

Men frågar man Dag Klingstedt, och bloggen kan skriva under på riktigheten i påståendet, så hade han aldrig blivit så integrerad i samhället utan en stark lever. Hur sant detta är för Theodor Kallifatides undgår dock bloggens bedömning. Grundförutsättningen för integration är umgänge, den om inte har något umgänge står alltid – definitionsmässigt – utanför, och precis som svenskarna tar japanerna inga initiativ till umgänge. Men till skillnad från svenskarna går de ofta på lokal. Människan uppfann alkohol, oavsett om det var saké i Japan eller mjöd i Birka, för att lösa ett antal problem. Lätta på trycket, dränka sorgen, filosofera djupt och fram för allt, skapa nya kontakter. Det finns en anledning till att alkohol ofta ingår i representation, den underlättar att bryta ny mark. Självfallet kan man ha synpunkter på att man kan ha roligt utan alkohol, men det är svårt förneka att umgänget underlättas och snabbas upp bland reserverade introverter som svenskar och japaner.

Men medan Japan flödar av små hak, opretentiösa, billiga, enkla och nästan alltid fullsatta, så är socialt liv på lokal förödande dyrt och otillgängligt i Sverige. Den naturligaste skärningspunkten mellan medborgare och utlänning är otymplig och komplicerad i Sverige, men lätt och omedelbar i Japan. I nästan varje kvarter finns det åtminstone två eller tre hak där man är garanterad att träffa sina grannar eller närboende. Därmed fyller de två funktioner, som utlänning får du tillfälle att praktiskt finslipa dina bristfälliga språkfärdigheter, och det finns självklara och gemensamma samtalsämnen. Dessutom bidrar alkoholintaget till visst överseende med grammatiska förvillelser, syntaktisk idiosynkrasi och morfologisk dissonans; hos båda parter. Till och med en utmärkande idiolekt blir mer begriplig.

Nu skall detta inte tolkas som att bloggen förordar allmän skörlevnad, bloggens moder var alkoholist så jag är fullt medveten om alkoholens baksidor, men medan man i Japan dels accepterat att det kan bli en av följderna och dels försöker komma till rätta med problematiken på det individuella planet har vi i Sverige gjort det till ett kollektivt ansvar, vårt kristna arv tynger ner oss med krav om späkning och hyllningar till livets asketer. Vi är redo att offra alla på altaret i den fromma förhoppningen att ett fåtal kan räddas. Därför låser vi oss själva inne och det följer med oss oavsett var vi befinner oss. Ingen annan än svenskar, möjligen norrmän och finländare undantagna, konsumerar tax free på sina hotellrum istället för att gå ut och träffa de lokala talangerna, skapa nya bekantskaper. I länder med en liberalare alkoholkultur existerar inte dessa tankar, för dem är det en självklarhet att bege sig ut på lokal och insupa inte bara de lokala brygderna men också atmosfären. Och det fungerar på samma sätt åt det motsatta hållet.

På puben i Storbritannien sitter inte endast rödbrusiga engelsmän utan även pliriga pakistanier, indolenta indier och nigerianska nikotinister och umgås över en bitter eller Pimm’s och är lika engagerade i om Arsenal, Manchester United eller Tottenham Hotspurs är bästa laget. Om Brexit eller Brixit är att föredra och ibland om varför Gandhis mörka sida aldrig kom fram i ljuset. Tyskland har förvisso sina problem med segregation, men samtidigt vimlar det av gasthaus där man kan skåda bayrare och berlinare i samspråk med turkar, greker eller libaneser över en Diebels Altbier eller Franziskaner Bock. Även om det förekommer bilbränder i franska banlieue så sitter det algerier, tunisier och marockaner med en Ricard, vin rouge eller glas Adrien Camut och diskuterar Chagall, Diderot eller Zlatan Ibrahimovic med de lokala baskerbärarna. För att integration skall uppstå behövs det konversationer. Detta är inget som ens de mest välvilliga statliga myndigheter kan åstadkomma via utredningar, organisationsstöd eller klämkäcka hashtags.

Enligt Allt om Stockholm är det följande som gäller: ” Slår man snittet av alla 100 krogarnas öl så får man fram den genomsnittliga Stockholmsölen. Den är 41,64 cl stor, 5,04 % vol stark – och 61 kronor och 61 öre.” Det är ungefär tre kronor billigare än min öl på det lokala haket, å andra sidan rymmer den en hel liter. Stockholmspilsnern kostar således 2,4 gånger mer än dess japanska kusin. Det är således dyrt att försöka umgås över nationsgränserna i Sverige, och det drabbar främst invandrarna för det är de som saknar fast pensionsgrundande inkomst. Svensk tjänsteman med 55 000 i månadslön och förvärvsarbetande hustru kan säkert kosta på sig att halsa en pilsner eller fem. Men Ibrahim som lever på försörjningsstöd får hålla sig till att tugga khat. Med sina khattuggande arabisktalande klanbröder. Ute i sina getton. Segregerade.

En tanke på “En blatte om assimilering och integration – den japanska erfarenheten

  1. Jaaaa!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.