歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

En blattes bekännelser

1 kommentar

Bloggen har emellanåt grubblat på varifrån det monumentala intresset för Japan kommer. Jag är medveten om ett par specifika händelser som bidrog, men de kunde lika gärna avslutats lika plötsligt som de uppstod. Det måste ligga något djupare bakom som gör att jag varit beredd att lämna Sverige i backspegeln och slå mig ner i en helt främmande kultur. Det har blivit dags för en blattes bekännelser. Som alla bekännelser är den långrandig, klickar du vidare så spänn fast säkerhetsbältet.

Jag föddes i en förort till Köpenhamn, en del av ett framväxande miljonprogram innan begreppet existerade. Danmark var skapligt skonat från kriget men investeringar i infrastruktur låg nere under den tyska ockupationen. Skattebetalarnas pengar gick åt till att bygga Hitlers Atlantvägg på Jyllands västkust, eller som de säger på Fanø; Onkel Adols ferieby. Unga danskar hade ingenstans att flytta när de ville bilda familj. Den danska regeringen byggde ut förorterna för att skapa billiga hyreslägenheter till de som ville flytta hemifrån. På den här tiden fanns det inget som hette sambo eller lösa förbindelser. Den som ville ha sex fick vara så god att ingå äktenskap. Bloggens utgivare var inga undantag. Det innebar att bloggens första utgåva kom när utgivarparet endast var 23 och 24 år gamla.

Men det var också en tid med en ekonomi som växte i bambutakt, möjligheterna var oändliga, chanserna radades upp som bowlingkäglor. Bloggens faderskap erbjöds möjligheten att etablera företagets verksamhet i Sverige. Strax innan två årsdagen skickades flyttgodset från Rødovre till Limhamn. Inte direkt världens längsta emigrationsresa, men i ingången till 60-talet var det två skilda världar. Det var just den tiden i ett barns utveckling när språket utvecklas, de första stapplande orden yttras till föräldrars oförställda förtjusning. Men plötsligt befann sig bloggen, som ännu inte ens var att betrakta som ett försök till anfang, i Ingenmansland. Föräldrar var begripliga, men alla andra ägnade sig åt en ofattbar rotvälska. Bloggen blev stum i ännu ett år. Frågan är om den språkliga chocken gjort mig mer mottaglig för språkliga och kulturella krascher? Eftersom jag både överlevde och tog till mig det nya språket med både diftonger, prosodi och mjuka konsonanter, vid og ente vit exempelvis, så fungerade uppenbarligen assimileringen.

Dock upplevde inte omgivningen det på samma sätt. Förvisso talade jag samma skånska som mina klasskamrater och hade samma lintottaktiga uppsyn, men när de kom på besök för att leka stelnade de till när moderskapet försynt undrade om de ville ha ”hindbærsaft og en lille kage eller måske en is, eller hvorfor ikke lidt chokolade”. De beskådade bloggen med helt nya ögon. Hade de likt Alice fallit genom ett hål i marken och hamnat i Underlandet? Dagen efter var det ute i skolan att bloggen var en danskjävel, mobbarna samlade sig, okvädingsorden flög. Bloggen lärde sig snabbt att knytnävar mot öron eller hals, innan motståndarna samlat sig, var det effektivaste motmedlet. En stackare fick en spade i bakhuvudet och fick sys på MaS, som det hette då. Som tidsdokument är det intressant för det visar på två saker, Sverige var isolerat och toleransen var begränsad. Nu skall små barn naturligtvis inte dömas, men alla de kreativa pejorativa omdömen de hade om danskar kom ju någonstans från. Även gentemot ett land som är så nära språkligt, geografiskt och kulturellt besläktat som Danmark låg fördomarna begravda, min närvaro drog dem till ytan. Berättar bloggen detta för dagens invandrare eller unga svenskar tror de att jag hittar på alltihop.

Det andra jag lärde mig av detta var att jag måste vara beredd att slåss för min heder och kämpa för min sak. Även om andra såg mig som avvikare kunde jag av naturliga skäl inte själv se det; såg likadan ut, pratade likadant och hade likartade intressen och värderingar, i den utsträckning ett litet barn har värderingar. På ett personligt plan kan jag som vuxen inse att vara avvikande är ett problem för de andra, inte den som betraktas som avvikare. Tvärtom såg jag det som en tillgång. När vi på våren gjorde en klassresa för att gå på Tivoli var bloggen plötsligt klassens idol, såg till att de fick rätt växel när något kostade fem og firs och rätt sylt på glassen. Att behärska något som omgivningen inte gjorde innebar att de, och inte jag, var beroende. Det var, när jag idag tänker tillbaka på det, oerhört befriande. Och det har sannolikt bidragit till ett starkt behov av att befästa mitt oberoende. Säkerligen har det också bidragit till att jag känner mig bekväm i en annan kultur och språk, min tid i Sverige var redan då fyra gånger så lång som den i Danmark.

Morfar var aktiv i den danska motståndsrörelsen. När jag var tio år gammal och på besök i Köpenhamn bad han mig följa med honom på jobbet. Han var pensionerad sjöbuse och drygade ut sin knapra sjömanspension genom att jobba som verkmästare i två hyresfastigheter i grannskapet. Lägenheternas centralvärme sköttes av två koksugnar i källaren, det var hans uppgift att fylla på dem på morgonen och sena eftermiddagen. När vi kom in i källaren drog han med mig till hörnet längst bort från ugnarna och började skyffla undan kolet, efter någon minut fick han fram en stor vaxduk. Han virade upp den och där fanns ett par gevär, en k-pist, två lådor med ammunition och en låda med handgranater. ”Kom nu ihåg var de ligger till nästa gång tysken kommer”, sade han. Detta är naturligtvis en erfarenhet som bränner sig fast i en tioårings irisar. Ingen eldar med koks längre och jag undrar ibland vad som hände med hans lilla vapengömma. Han själv dog i god tro att dottersonen nu hade ansvaret att försvara Danmark mot elaka tyskar. Lyckligtvis har bloggen sluppit axla detta ansvar, men till skillnad från de allra flesta svenskar är jag sannolikt mer misstrogen, åtminstone skeptisk tills motsatsen bevisats, gentemot utlänningar och deras intentioner. Just den skepticismen innebär sannolikt också en större mottaglighet för fullständig acceptans av främmande kulturer. De hålls på armbågs avstånd och undersöks, petas på och avsmakas, innan de godkänns, men då accepteras de också fullt ut eftersom granskningen varit stringent.

Som kontrast kan jag då tycka att svensken generellt har en tendens att på sin höjd bli tillfälliga besökare i främmande kulturer, undantag finns självfallet. Kulturerna är intressanta som smakprov på något främmande, ett kittlande besök som en tillfällig upplevelse. Men sedan vill de hem till tryggheten i landstingsvård, fredagsmys och lördagsgodis. För svensken är det ett axiom att det främmande är otryggt och därmed indirekt också opålitligt. Svensken framstår inte som äventyrare och vi har heller aldrig fött fram några stora upptäcktsresande, bara i Sverige talas det om Sven Hedin som upptäckare, Nordenskiöld känns som undantaget nödvändigt för regelns bekräftande. Ett uttryck som ”borta bra, men hemma bäst” är nog det svenskaste som finns. Men för en dansk blatte representerar naturligtvis inte Sverige den tryggheten, utan är enbart en kultur, ett språkområde; bland många. Den sankrosankta landstingsvården verkar alltid stå vid randen av en kollaps under sommarmånaderna, stora bonusbetalningar utlovas sjuksköterskor som är villiga att kompromissa om sommarsemestern. Grannländerna Norge, Finland och Danmark verkar befriade från samma problem. Om svensken blundar inför sådana problem undgår min bedömning från detta avstånd, men jag kan notera att svenska medier konsekvent undviker att ta upp kritik riktad mot Sverige som kommer från utlandet. Helst skall det tigas ihjäl, men när det framställs på engelska eller danska/norska som mediekonsumenter kan ta till sig via andra kanaler plockas det upp, men ytterst sällan med eftertänksamhet, oftast med motkritik eller ifrågasättande av motiv.

Bloggen trädde in i vuxenåldern under mitten av 70-talet, en tidsepok som kännetecknades av svensk tillbakagång. Det devalverades friskt, ett desperat försök att rädda svensk export genom att sänka deras relativa kostnader. Som att plåstra om en skottskada, temporärt hålls blödningen tillbaka, men tas inte kulan ut och såret sys igen, riskerar man både blyförgiftning och sepsis. Nationalklenoder som Astrid Lindgren och Ingemar Bergman jagades av otyglade skattmasar. Varvsindustri och elektronikföretag slog igen verksamheten. Energipolitiken stod och föll med Fälldin, Sovjetunionen penetrerade våra farvatten. Glädjeämnet var ABBA, men även de fick utstå hård kritik inom landet. Utlänningar skakade på huvudet och undrade vad vi sysslade med. Jag fann mig sympatisera med dem.

Noterade att Luxor, Aga, Dux och Sonus ersattes av Sony, National, Sharp och Akai samtidigt med att Japan byggde fler och större fartyg än Sverige som byggde färre och färre. Företagen skrek om kostnadsläge, regeringen trodde på dem okritiskt. Ingen, inte ens media, intresserade sig för varför Japan övertog dessa industrisektorer. Bloggen kände sig mycket ensam i sitt grubblande och förvånades över att den svenska reaktionen till problemet var så introvert, och detta helt oberoende av vilken sida på den ideologiska skiljedelaren de befann sig. Långt senare i livet lärde jag mig att vid denna tid bemannades den svenska ambassaden i Tokyo av tio utskickade. Av dessa var en arkivarie, tre skrivbiträden, en informationsansvarig, en konsul och en japanolog. Ambassadören kan väl också räknas ifrån eftersom hans uppdrag främst faller inom ramen för det protokollära, således fanns det två diplomater kvar som kunde ta sig an frågan om varför svensk industri var oförmögen att konkurrera med japansk produktion, men en av dem förväntades säkert främst rapportera om den politiska utvecklingen (det bråkas mellan olika fraktioner inom LDP, där, så var det klart). Än idag kan jag fascineras av detta monumentala ointresse för en så viktig fråga för Sveriges industriella utveckling.

Decennier senare skulle jag finna mig på insidan av samma ambassad. En sommar tog vi emot en delegation från Riksdagens näringsutskott och jag förväntades upprätta ett program för deras besök. Jag noterade att i näringsutskottet satt en socialdemokratisk kvinna med förflutet från Volvos Torslanda fabrik. Då kunde det vara lämpligt med ett besök hos en japansk biltillverkare och vad kunde då vara bättre än Toyota. Vid tillfället hade de släppt sin Lexus serie och skulle nu konkurrera på lyxsegmentet. Vi fick besöka deras nya anläggning i Tawara utanför Nagoya. Damen med bakgrund inom Volvo var självfallet mycket intresserad och helt klart kunnigare än sina kollegor. Hon noterade snabbt att bilbyggarna undantagslöst var unga män. På några monteringsstationer där det var lättare att komma åt med små händer fanns det kvinnor. Detta upprörde henne påtagligt. Det var bristande jämställdhet och åldersdiskriminering och det uttrycktes som om jag personligen var ansvarig för Toyotas personalpolitik. Jag försökte förklara att Toyota såg det som optimerad produktionsteknik, och de verkade ha lyckats med det eftersom de kunde färdigställa en Lexus på 17 timmar, Volvo behövde en arbetsvecka på sig för motsvarande fordon. Därför kunde Toyota också betala sina anställda dubbelt så mycket som Volvo gjorde eftersom produktiviteten var så mycket bättre.

Hon undrade vad som händer med de unga männen när de inte längre klarar ”ackordet” (ingen av dem har ackord). Toyota förklarade att när de närmade sig 30 så flyttades de till försäljning, marknadsföring, design, konstruktionsutveckling och andra delar av organisationen. Toyota tyckte det var praktiskt med folk som hade konkret erfarenhet av att sammanställa bilarna när de skulle ägna sig åt sina nya arbetsuppgifter. LO-kvinnan höll på att flyga i taket, ”De blir TCO:are” var kontentan av hennes reaktion. För mig var det tillfället då fjällen föll från ögonlocken. För en svensk bilbyggare var den fackliga tillhörigheten viktigare än att företaget kunde möta internationell konkurrens. Hennes perspektiv var att Toyota skulle anpassa sig till svenska förhållanden, placera äldre och fler kvinnor i produktionen. Tanken att Sverige och Volvo kanske hade något att lära av Toyota föresvävade henne aldrig. Vid tillfället i fråga var Toyota världens näst störste biltillverkare efter GM. Ett faktum som uppenbarligen var helt oväsentligt ur svenskt fackligt perspektiv.

Här är det mycket möjligt att min danska bakgrund spelar in, danskarna tvekar aldrig att säga Danmark er ett lille land och det innebär en medvetenhet om att man har mycket att lära sig av omvärlden. Det finns en naturlig ödmjukhet och kunskapstörst som jag ofta saknar hos svenskar. Att vara störst i Norden är tämligen oväsentligt så fort man rör sig utanför den kretsen. Uppenbarligen är det en inställning som inte automatiskt delas av alla. Detta trots att den svenska kräftgången fortskrider obehindrat. Som dansk var jag speciellt känslig för värdet på den danska kronan. När jag var liten fick man 115 danska kronor för en svensk hundralapp, nu får du betala 140 svenska kronor för en dansk hundralapp. En svensk villa för 2,8 miljoner kan en dansk således komma över för mycket rimliga två danska miljoner. Det är en kraftig omsvängning i relativa förmögenheter. Nu föreligger det ingen risk att danskarna skulle köpa upp Skåne och återta Östdanmark med ekonomiska medel, men ur min personliga horisont är det påtagligt hur lite påverkan verkligheten har på det svenska kynnet. Ignorerar vi verkligheten så existerar den inte heller.

Aldrig blev den kontrasten starkare än när jag anlände som student i Japan 1983. Jag hade börjat läsa japanska i Lund,

men ämnet erbjöds endast på halvfart. Det gick snabbt upp för mig att med den takten skulle jag möjligen klara av att hantera en tidningsnotis när jag nådde pensionsåldern. Jag sökte och fick ett stipendium att studera japanska vid ett japanskt universitet utanför Tokyo. Men det inkluderade inte uppehälle, det fick jag klara på egen hand, CNN skrattade rått när jag frågade om möjligheten till studiemedel (idag ges det vid utlandsstudier). Då jag hade erfarenhet som journalist kontaktade jag Veckans Affärer och de var intresserade av en frilansmedarbetare. Jag fick betalt per levererad artikel. Sexton år senare åt jag lunch med familjen på Trydegården utanför Tomelilla, under måltiden inkommer Bertil Torekull med damsällskap. När vi ätit färdigt går jag fram till hans bord, ber om ursäkt att jag stör, men vill framföra mitt djupa tack för att jag inte haft denna familj om det inte var för hans insatser. Av naturliga skäl såg han högst konfunderad ut, beredd att frånsvära sig allt ansvar. Men jag förklarade att jag haft möjlighet att verka som frilansande korrespondent för Veckans Affärer i Tokyo och därmed haft möjlighet att träffa den kvinna som blev min fru och mor till våra barn. Utan hans insatser att göra VA till en välbärgad affärstidning hade jag aldrig fått den möjligheten.

Det intressanta med att arbeta som korrespondent för Veckans Affärer var att det bekräftade de tankar och tveksamheter som redan tidigare åkte slalom i hjärnan på bloggen. När jag ville skriva om japanska företag eller Japans ekonomi fick jag slåss hårt för idéerna, men när förslagen handlade om Tetra Pak, Gadelius eller besökande finansministrar fanns det både gott om plats och budget att hyra in fotograf. Gällde det Sverige eller svenska intressen var redaktionen nyfikna och intresserade, gällde det att försöka utbilda läsekretsen om hur japanska företag fungerar och företagsledningar agerar var det begränsat. Det gällde att hålla sig framme de veckor nyhetstorkan slog till. I skrivbordslådan låg alltid en fyra, fem färdigskrivna artiklar jag kunde plocka fram och putsa till de få gånger redaktionssekreteraren hörde av sig och undrade om ”jag hade nått”. Oerfaren som jag var levererade jag manus nästa dag, då förhandlades ersättningen ned eftersom det ”uppenbarligen inte krävdes så mycket jobb”. Jag blev med tiden klokare och försökte dämpa min ungdomliga entusiasm.

Så småningom återvände jag till Lund och gjorde färdigt mina studier, en Fil. kand. som bestod av nationalekonomi och japanska. Det var tillräckligt för att erhålla japanska statens stipendier för högre studier och jag fann mig efter ett år tillbaka i Japan, närmare bestämt Yokohama National University där jag nu tog en Masters inom ekonomi. Därmed hade jag en avhandling, författad på akademisk japanska, i bagaget och glatt skickade jag mitt CV till svenska företag verksamma i Japan, eller bolag som jag tyckte borde vara närvarande. Svaren från personalavdelningarna var odelat positiva, det fanns ingen ände på tacksamheten över att jag hade valt ut dem för en kontakt. De skulle återkomma så fort det behandlats internt. Intern behandling var kod för att de skulle skicka det till deras man i Tokyo för yttrande. För mig var det obegripligt. Det var en självklarhet att han inte ville ha in en ung man som behärskade japanska, hade bättre kontakter hos myndigheterna än han hade och som snabbt kunde bena ut alla kulturella faux pas han begick på en daglig basis. Svaret var genomgående att det för tillfället inte fanns någon öppning, men att de tänkte behålla mitt CV om behov uppstod. Naturligtvis hörde ingen av sig. För mig var det en indikation att mediokratins tyranni hade svenskarna i ett fast strypgrepp.

Sanningen är att det djupt i själen huserar en oregerlig folkbildare som vill att svenskarna skall förmås att se Japan med mina ögon och förstå Sverige och dess roll i världen. Att det behövs proportioner och vördnad i synen på oss själva och våra relationer till omvärlden. Men efter att ha drivit den här bloggen i snart fyra hela år måste jag erkänna att mina redaktionella chefers bedömning var den korrekta. Svenskens intresse för att lära sig om andra kulturer verkar osökt vara begränsat. De inlägg som läses flitigast handlar om japanska damer, huvudstäder eller är personliga betraktelser (som detta), medan de som tar upp historiska händelser eller språkliga skillnader har betydligt färre läsare. Fördelen med en blogg som denna är att inga redaktionssekreterare har synpunkter på vad som skall och inte skall publiceras. Som bloggare än man både skribent och publicist i samma person.

Jag har således tre hemländer, men jag har inte genomgått någon utbildning i Danmark, det skulle ibland innebära praktiska svårigheter att bosätta mig där. Bristande kunskaper om regler, landets historia, seder och bruk innebär att man efter en tid sticker ut som en infekterad tumme. Men jag kan tveklöst känna samhörighet med deras livsinställning till hygge, en god cigarr och deras kritik av att svenskar tar sig själva och livet på allt för stort allvar och saknar distans till sig själva. Livet är alldeles för kort, lika bra att ägna sig åt lite skœg og ballade, den millimeterrättvisa som svensken kan totalfokusera på är obegriplig för danskar, inklusive denne svensk.

Sverige har jag växt upp i, genomgått större delen av min utbildning där, varit bosatt längst och alla genuina vänner är svenskar. Ändå avstår jag gärna att bo där. Klimatet bidrar säkerligen, men det skiljer sig inte direkt från Danmark, så det kan rimligen inte vara avgörande. Men tvingades jag välja hade det hellre blivit Danmark. När jag för mig själv försöker rada upp orsakerna handlar det mesta om hur en normal dag skulle se ut. Sverige kan jag uppleva som väldigt likriktat. Det spelar ingen roll vilket köpcenter jag beger mig till, de är nästan identiska. En ICA, Coop eller möjligen Willys, HM och Dressman, Lindex och Kapp-Ahl, kanske en MQ. Stadium och Intersport, Scorett eller Din Sko, en Akademibokhandel, Clas Ohlson, OnOff eller Siba. Och det värsta, enligt mitt synsätt, är att det egentligen inte spelar någon större roll vilken av butikerna som är representerad. De säljer mer eller mindre exakt samma varor. För mig representerar det svenskens fantasilöshet, oviljan att avvika, fegheten att gå sin egen väg. För att ha världens mest individualiserade samhällssystem så finner vi onekligen tryggheten i kollektivet.

Varför då Japan? Det är på många sätt lika likriktat som Sverige, om än inte när det gäller varuutbudet. Där är variationen nästan skrämmande oändlig. Ett litet exempel; min lokala sockerbagare erbjuder ett basutbud som ligger fast, medan 20 % av bakverken byts ut en gång i månaden. Att cykla dit, beställa in en kopp kaffe med tilltugg för att sitta och skriva på denna blogg blir därför ett litet äventyr. Det finns garanterat något nytt och oprövat. Hos en svensk konditor utgörs variationerna av semlor i februari och lussekatter i december. Resten av tiden är det samma trista prinsessbakelser, borgmästarstång, wienerbröd, dammsugare eller finska pinnar. Det känns som om de är en del av transfereringssystemen.

Men självfallet väljer jag inte land baserat på utbudet av bakelser. Trots påståenden om motsatsen är jag inte fullt så ytlig. Det är en illustration av att en så basal daglig händelse som att fika på lokal i Japan kommer förpackad i en smula stimulans. Att utnämna det till ett litet äventyr i vardagen är säkerligen att dra ut på definitionen, men i jämförelse med förutsägbarheten i Sverige kommer det med förväntningar, kanske en smula överraskning. Garanterat någon minuts konversation med personalen om valet, även förslag till bagaren om att kanske prova med kardemumma och florsocker nästa gång. Tre dagar senare ligger de på hyllan och bagaren undrar spänt om man inte skall prova en, han är nyfiken på vad jag tycker. Istället för att enbart vara kund och inkomstkälla blir jag deltagare och rådgivare. Det blir ett socialt utbyte som aldrig uppstår i Sverige.

Men den mest avgörande faktorn är att Japan har blivit en del av min själ, efter så många år i en främmande kultur och att jag dagligen lever med ett främmande språk kan jag inte bara lägga åt sidan på hatthyllan. Om jag börjar prata om Japan med svenskar under 25 så är de antingen påtagligt intresserade eller helt likgiltiga. Men så fort de passerat 25 är de enbart likgiltiga när ämnet kommer upp, och tro mig det är inte jag som tar upp det. När jag inleder en förklaring får de något tomt i blicken. Det är uppenbart att de ångrar att de ens tog upp ämnet. De vet inget, kan inget och är helt ointresserade av att försöka lära sig något. Att leva med det brinnande intresset omgiven av komplett oförståelse och ointresse skulle medföra att min själ och entusiasm likt en sälunge dagligen skulle klubbas till döds.

En tanke på “En blattes bekännelser

  1. Ping: En blatte om assimilering och integration – den japanska erfarenheten | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.