Hur blir jag bra på japanska? Del 1

Det finns en slags missuppfattning, särskilt bland millennieungarna, att den som klarat av JLPT N1 är ”flytande” i japanska och därmed något slags expert på språket. Jovisst, en N1:a är självfallet kunnigare än en N2:a eller N3:a, men de är långt ifrån experter och i sina bästa självkritiska stunder erkänner de också att de fortfarande har mycket att lära, även på det rent praktiska planet. Det tar nämligen upp emot ett decennium av organisk språkutveckling innan man når insikt i allt det som aldrig förekommer på lektionerna i japanska, eller tas upp i läroböckerna. Det som gör att man intuitivt förstår nya uttryck för att man passerat en osynlig gräns av kritisk massa i en salig blandning av sociolekter, idiolekter, dialekter, kronolekter, gynolekter och sinolekter som aldrig ingått – och heller aldrig kommer att ingå – i undervisningen av japanska. Den kommer, och kommer alltid, att handla om hyojungo (標準語), eller standardjapanska. Så vad är det egentligen som krävs för att man skall kunna påstå sig ”behärska japanska”? Bloggen gav sig i kast med språket på en studiecirkel, 1981 tror jag det var. Så detta inlägg är ett försök att komprimera nästan 40 års erfarenhet av hur japanska fungerar. Alltså det som inte ingår i Genki eller vilken usel lärobok de nu försöker trycka ned i halsen på dagens elever.