歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Kabel kabel i luften där, säg mig vem som fulast i världen är

Lämna en kommentar

Den bästa bloggen om dagens Japan är Japanbloggen som presenterat en intressant och glädjande nyhet. Alla som kommer till Japan från länder med i-landsproblem förvånas snabbt över den gräsliga gatubilden. Den är ett resultat av japansk konservatism och byråkratisk stelbenthet. Varje analytiskt lagd västerlänning har någon gång frågat sig varför i all fridens namn det ser ut som det gör och varför i helvete ingen gör någonting åt det. Idag tar bloggen en titt på elkablarna och deras historia.

När Japan elektrifierades gjordes det av två olika bolag, Siemens och General Electric. Det innebar att Japan fick två olika elektriska system, 110 V på 50 MHz i väst och 110 V på 60 MHz i öst. Numera görs alla elektrisk utrustning så det klarar bägge frekvenserna, men en gång i tiden gick sakerna i väst inte att använda i öst och tvärtom, eller åtminstone inte utan allvarliga effektproblem. Klockor var länge ett besvärligt kapitel. Detta i sin tur fick konsekvensen att företag som levererade elkablar kom att agera antingen i väster eller öster, i realiteten kom marknaden att bestå av två olika oligopol. Istället för att anpassa sig till en standard har varje marknad för sig slagit vakt om sitt.

Som hos de flesta andra länder började Japan med att anlägga kablarna i luften. Japanerna upplevde detta som ett väldigt starkt bevis för sin omställning till en modern stat och det var inte ovanligt att grannskapet samlades och satte sig under elstolparna och beundrade dem som om de befann sig på hanami. Att betrakta körsbärsblommorna är en gammal fin tradition där nationalismen bejakas stillsamt och värdigt, nu tog elstolparna platsen för bejakelse av framstegen och japanerna runt sekelskiftet fick en stark emotionell bindning till elektriciteten. Ungefär samtidigt började Europa och USA att gräva ner sina elkablar av såväl estetiska som rationella skäl. Japan började diskutera om man inte borde göra likadant, särskilt i samband med den Stora Kantojordbävningen 1923. Tokyo låg upprivet, husen var nerrasade eller nerbrända, det var ett ypperligt tillfälle att vidta en infrastrukturomvandling.

El och kabelbolagen fruktade att det skulle innebära att Japan på nytt skulle importera västerländsk kompetens då de själva saknade erfarenhet av underjordskablage. De satte därför igång en intensiv reparationsverksamhet och återställde elförsörjningen snabbt och smidigt. Deras snilledrag var att de samtidigt hävdade att reparationerna hade tagit fyra gånger så lång tid och blivit minst dubbelt så dyrt ifall det varit underjordskablage. Det påståendet har för japanen blivit sanning. För inte alltför avlägset sedan hade bloggen en konversation med en äldre japansk herre om elledningarna och han hävdade då att de var det synliga tecknet på Japans framgång. Bloggen visade fram sin smartphone och sade att här fanns TV, bio, stereo, bibliotek, skrivmaskin, kamera, videokamera, underhållning, spel, lexikon, uppslagsverk och allt möjligt annat. Det måste väl ändå vara mer framgång än elledningarna. Mannen pekade då upp mot skyn där ett virrvarr av elledningar korsade varandra; ”utan dem ingen sådan”, sade han och pekade på telefonen. Onekligen svårt att argumentera emot.

En annan orsak till elledningarnas långa livslängd är att utomhusledningarna kräver mer underhåll och när det inte läggs lika mycket nytt kablage är underhållet en viktig inkomstkälla för tillverkarna av elkablar. De säljs nämligen efter Tetra Pak receptet, vi garanterar dem endast så länge vi själva sköter underhåll och reparationer. Intressant nog innebär det också att det normala argumentet till underjordkablarnas fördel att de ligger säkrade för vind och vatten i Japan vänds på huvudet. Det är skadorna vid en jordbävning som framhålls som så dyrbara att reparera, men de stora skadorna på elledningar uppstår i samband med tyfoner när elstolparna blåser omkull. Således skador som kräver många olika reparationsinsatser medan ett eventuellt kabelbrott vid en jordbävning endast skulle uppkomma där hål i marken verkligen uppstår och därför inte borde vara nämnvärt besvärligare ur reparationssynspunkt, men, och det är det viktiga, de skulle vara betydligt färre. Det faktum att underhållskostnaderna är lägre är på grund av den valda affärsmodellen således en nackdel.

En mindre känd fördel med luftkablar ända fram till konsumenten är att japanska hus faktiskt har en livslängd. Japanerna bygger ett hus och sedan får det stå där utan något underhåll tills det förfallit och ingen vill bo i det längre. Det köps upp till markvärdet och den nye ägaren sätter igång att riva huset. Det är då en fördel att det inte finns kablar nedlagda och i princip är det bara att koppla bort huset från nätet genom att haka av ledningen från stamkabeln som går in till fastigheten.

Det, åtminstone i västerländska ögon, tyngsta argumentet mot luftkablar är att de är en estetisk styggelse. Problemet är att japansk stadsmiljö ofta i sig själv är en styggelse, stadsplanering värt namnet finns knappt. Så för japanen är det svårt förnimma att en redan tämligen ful gatumiljö försämras av att det löper en labyrint av elkablar över skallen på en.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.