歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Vad menas med bakumatsu?

1 kommentar

Ordagrant betyder bakumatsu (幕末) ”fortfarande shogunat” och är helt enkelt en förklarande beskrivning av shogunatets sista årtionde. Skall vi applicera ett svenskt ord får det bli något i stil med ”shogunatets sönderfall” eller ”kollaps”. Japanska historiker sätter upp två rejält snäva gränser, något som historiker normal försöker undvika. Den påbörjas med ankomsten av Perrys ”svarta skepp” 1853 och varar till Boshin kriget 1869. Därmed var shogunatets saga all och kejsaren var återställd som utövare av den politiska centralmakten. Ur det perspektivet är således begreppet bakumatsu oantastligt. Verkligheten är emellertid inget teaterstycke där draperiet öppnas och händelserna påbörjas, lika lite som verkligheten slutar när draperiet sänks.

Det hade gjorts flera försök före Perry att övertyga Japan att de borde öppna sina hamnar, från rysk, fransk och engelsk sida, men även amerikansk. Japan var således väl medvetet om västvärldens önskemål att upprätta handelsförbindelser. Men Japan hade stått på sig och insisterat på att alla fartyg skulle angöra hamn i Nagasaki. Särskilt för ryssarna var det ett tungt bakslag då det förlängde resan påtagligt, de hade hoppats få tillgång till Japan via Matsumae klanens enklav på södra Hokkaido vid Hakodate. Perry hade dessutom bunkrat i Kina och lagt till på Okinawa, allt för att försäkra sig om att japanerna skulle vara förberedda på hans ankomst. Men de upplevde rapporterna från öborna i söder som upphetsade och osannolika. Därför togs de inte heller på det allvar de förtjänade.

Perrys uppgift var att understödja den pågående guldruschen i Kalifornien och hade därför ett starkt mandat från president Fillmore att vidta ”de åtgärder han ansåg nödvändiga för ett lyckat resultat”, med tanke på att Japan var en okänd enhet och hade dubbelt så stor befolkning som USA vid denna tidpunkt var det tveklöst ett vågat äventyr. Så när han i enlighet med tidigare prejudikat ombads sätta om kursen till Nagasaki vägrade han och underströk sin beslutsamhet med kanonsalvor som japanerna ditintills aldrig upplevt. De kunde inte nå skeppen med sina gammalmodiga vapen medan Perry inte hade problem att förstöra deras kustskydd. När utomstående inte finner sig i japanernas prejudicerande beslut utan tvärtom insisterar på att det är deras vilja som skall genomdrivas blir det snabbt kaos. Hur utdragna blir konsekvenserna? Om kraven accepteras, vilka krav kommer senare? Finns det en dold agenda? (De nämnde aldrig guldfynden för japanerna.) Om vi ger efter för USA kommer inte européerna då att kräva samma sak? (Det gjorde de.) Ingen japan i beslutande ställning vill sitta med Svarte Petter, deras initiala reaktion är därför alltid att köpa sig tid för att utarbeta mest möjligt effektiva respons. De sista 30 årens ekonomiska stagnation är ett typexempel på oförmågan att hantera nyuppkomna situationer. Efter 250 år av utormoförträfflig isolering förväntade de sig helt enkelt att det skulle kunna fortgå linjärt.

Inom shogunatet uppstod snabbt tre fraktioner, en som ansåg att västmakternas teknologiska försprång gjorde att man borde acceptera deras krav och försöka lära sig och anpassa Japan efter de nya styrkeförhållandena. En som ansåg att långnästa barbarer aldrig fick besudla gudarnas rike med sina vidriga läderskor, och en som ansåg att det behövdes tid för att lära sig mer och utarbeta ett nytt förhållningssätt. Man kunde ju börja så smått med att öppna en hamn och avgränsa antalet utlänningar till en mindre grupp lika långt borta från Edo som Nagasaki, fast åt andra hållet. I Sendai eller uppe hos Matsumae? Fraktionerna var ungefär lika stora och då det inte gick att vaska fram enighet gjorde shogunatet sitt, rent maktpolitiskt, största misstag när de kallade in alla daimyo från stora provinser som skulle behövas ifall Japan skulle försvaras militärt.

Det blev en stor konferens där splittringen kom i öppen dager och daimyo slets mellan sin lojalitet, respektive antagonism, mot shogunatet och frågan om den nya situationen kunde utnyttjas för att stärka den egna regionen. Situationen förbättrades inte av att de sista fyra innehavare av shogun titeln var svaga ledare. Tokugawa Ieyoshi var sjuklig redan när Perry anlände och rådgivarna var livrädda att för amerikanerna visa upp sin ledare. Turligt nog hade västvärlden fortfarande inte ordning på nomenklaturen, shogun i Edo var i skrifterna ofta den ”världsliga kejsaren” och det gav de japanska förhandlarna möjlighet att lägga ut dimridåer. Hans efterträdare, Tokugawa Iesada, skulle visa sig ha mentala problem. USAs första konsul, Townsend Harris, har beskrivit sin första audiens med honom detaljerat. Det var inte Japans finaste stund. Iesada avled efter endast fem år i ämbetet men han och hustrun, Atsuhime, adopterade Tokugawa Narikatsus ett år gamle son tidigt i deras relation. Han var 12 år när adoptivfadern avled och valdes, under stort motstånd, till ny shogun med namnet Tokugawa Iemochi. I realiteten skulle det innebära att Ii Naosuke, från en klan som varit lojal mot Tokugawa sedan före Sekigahara, höll i den politiska makten. Därmed fanns det ingen över de olika fraktionerna som kunde gjuta olja på vågorna. Naosuke kom allt mer i fokus för kritiken mot shogunatet och han avrättades i attacken vid Sakuradamon, en av portalerna till shogunpalatset, redan 1860 när Iemochi hade uppnått den anständiga åldern av 14 år.

Så här i efterhand framstår kobu gattai (公武合体), ”sammanslagningen krigare hov” eller giftermålet mellan Iemochi och kejsare Komeis yngre syster Kazunomiya som ett sista halmstrå i påverkan av daimyo att underordna sig shogunatet då det ingick union med kejsarklanen. Men när det inträffade sågs det säkert som ett genomtänkt drag som skulle förhindra att antagonistiska daimyo skulle åberopa starkare lojalitet till kejsaren än shogun. Men lillsyrran var aldrig komfortabel i sin nya roll, hon vägrade exempelvis att bli titulerad midaidokoro (御台所) den titel som hölls av shoguns primärhustru utan insisterade på att hon skulle tituleras miya efter kejsarklanen. För de daimyo som hyste anti-shogunala tendenser var det beviset att giftermålet var en chimär (det var det inte, hon hade stor respekt för Iemochi men inte sin egen roll). Krigsropet sonno joi (尊王攘夷), ”respektera kejsaren, fördriv barbarerna” stötte därför aldrig på något motstånd och Komei själv uppmuntrade användningen.

Under tiden organiserade sig unga samurajer som fått nog av shogunatets ”vanstyre” i speciellt Satsuma, Choshu och Tosa domäner, de två första på Kyushu och den senare på Shikoku. Observerar man Japans historiska utveckling följer det här ett, om inte etablerat så åtminstone, igenkännligt mönster. Domänerna i utkanterna har stått friare och varit svårare att kontrollera för centralmakten, de har tålmodigt inväntat tillfällen då de markerat sitt relativa oberoende. I Choshu hade man en årligt återkommande nyårsritual då vasallerna frågade sin daimyo ”om det var dags i år”? En fråga som syftade på om året då de skulle kasta av sig oket av shogunatet hade anlänt. Standardsvaret var mada, ”inte ännu” men 1863 hade han svarat det en gång för mycket enligt en grupp av hans yngre vasaller. Däremot var Mori Tachika, domänens daimyo inbiten motståndare till shogunatets öppna dörrars politik. I juni gav han sina styrkor besked att beskjuta allt utländska fartyg som försökte ta sig igenom Shimonoseki sundet, ordern åtlyddes och de fyra stora västmakterna, USA, Frankrike, Storbritannien och Nederländerna gick samman med en allierad flotta och attackerade Moris befästningar som närmast var chanslösa med sina ålderstigna kanoner, de använde fortfarande kanonkulor av bly, mot västerländska exploderande granater. Som ett resultat ledde Takasugi Shinsaku ett uppror mot sin egen daimyo. Därefter tvingades han fly när shogunatet skickade en straffexpedition. Men det stod klart att Choshu övergått till ett nytt garde som inte tänkte finna sig i den etablerade konservativa omvärldssynen.

På liknande, om än inte lika dramatiska, sätt kom Saigo Takamori och Sakamoto Ryoma, att bli framträdande ledare för samurajerna i Satsuma och Tosa. Takasugi avled i tuberkulos 1867 och hans ledande roll skulle övertas av Yamagata Aritomo och Ito Hirobumi. Av dessa herrar var kanske Saigo den militärt mest traditionella, men han insåg också att deras gemensamma styrkor var för svaga gentemot shogunatets, inte minst eftersom Edo fick hjälp att beväpna sig genom västmakterna. De föredrog därför att likt koreanerna strida genom gerillakrigföring. Shogunatet saknade erfarenhet av den sortens taktik och gick därför in och stöttade Shinsengumi (新選組) som var en liga av roshi (浪士) eller ”vandrande krigare”, vi skulle kalla dem legosoldater. De spelade en avgörande roll i att förhindra rebellrörelsen att ta över och behärska kejsarhovet och deras hovallierade Iwakura Tomomi. Men de agerade också hårt och brutalt utan shogunatets godkännande och det bidrog till ett ebbande folkligt stöd. I mitten av 1800-talet var stora delar av befolkningen både läs- och skrivkunniga, så det finns en uppsjö av dagboksanteckningar om folkets upplevelser av sin samtid. Det generella intrycket är att rebellerna från de tre yttre provinserna ofta uppfattades som stökiga bråkmakare, medan shogunatet gjorde sitt bästa för att säkra Japans framtid. Men Shinsengumis härjningar bidrog till att dr ned shogunatets anseende i en hel del kretsar.

Den 13 respektive 14 oktober 1867 ger kejsaren först Satsuma och sedan Choshu order att krossa shogunatet. Samma dag Choshu får beskedet anser Tokugawa Yoshinobu, den siste av Tokugawa shogunerna som tillträtt endast tio månader tidigare, att det är lönlöst fortsätta motståndet. Han deklarerar sin avsikt att returnera den politiska makten till kejsaren, vilket sker vid en ceremoni i Kyoto knappt två månader senare. Men det innebär inte att samtliga shogunlojala daimyo är redo att lägga ned sina vapen. I norr fortsätter de göra motstånd och två veckor efter ceremonin bränns Satsumas herrgård i Edo ned till grunden. För att visa lojalisterna sitt ärliga uppsåt tar Yoshinobu på sig ett kinshin (謹慎) som var en självpåtagen husarrest, genom att bege sig till familjetemplet Kanei-ji (寛永寺) i Ueno och låsa sig inne där.

Den siste shogunlojalisten får nog Enomoto Takeaki sägas vara, han drog med sina trupper upp till Hakodate borg där han utropade shogunatets fortlevnad, men de nya Meiji oligarkerna vägrade acceptera en delning av Japan så istället utropade han republiken Ezo med sig själv som president. Meijistyrkorna tvingades genomföra en regelrätt invasion och ockupation av Hokkaido för att slutligen få honom avsatt och tagen till fånga. Men han satt inte ens ett år innan han togs till nåder då de nya ledarna ansåg hans kunskaper inom örlogskrigföring som så viktiga att de inte kunde undvaras. Senare skulle han få poster som kommunikations- och utbildnings- och även utrikesminister i nya regeringar.

Bakumatsu var således en period av ond bråd död som resultatet av shogunatets oförmåga att hantera en ny diplomatisk situation som förvärrades av bristfällig kunskap i kombination med vanmakt över den uppkomna situationen. Men det var också ett skifte till en ny generation ledare som sedan i praktiken kom att, ironiskt nog (ett koncept som är svårt att förstå för japanerna), kom att genomföra allt det de från början motsatte sig. Dessutom ledde det till förlåtelse och nya konstellationer där tidigare svurna dödsfiender möttes i samma regeringar för att efter bästa förmåga försöka tillvarata Japans intressen i en allt mer svårnavigerad värld.

En tanke på “Vad menas med bakumatsu?

  1. Ping: Maeda klanens herrgård i Edo | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.