Vårt sätt att mäta vår omgivning blev först vetenskaplig i modern tid. Ursprungligen använde vi våra kroppar; tum, aln, fot var utgångspunkten. Den med en stor tumme fick mer för pengarna, och den med stora fötter erhöll mer mark. Till viss del lever det kvar, vi köper en 65 tums tv, inte en 165 centimeters. Oftast vet vi inte mer än att den är stor, få bemödar sig om att räkna om värdet då vi sällan är intresserade av exakta dimensioner såvida den inte skall placeras på ett ställe där ytan kanske är otillräcklig. Likaså använder flyget fot istället för meter i höjdangivelser. Från statens sida fanns det tidigt ett intresse av att standardisera måttenheterna, exempelvis nämns aln redan i landskapslagarna, och det fastställdes så småningom att en aln skulle vara två fot, eller knappt 60 cm. I realiteten förekom det påtagliga regionala skillnader, kortare på Gotland, längre i Västergötland. Japan var härvidlag inget undantag, men de standardiserades redan 702 som doryoko (度量衡) just för skatteuppbörd. I Sverige dröjde det till 1604 innan Rydaholmsalnen blev rikslikare.
Måttsystemet var en del av ritsuryo lagarna och de verkar ha tillkommit för att lösa konflikter, en närmast universell utvecklingstangent. Utgångspunkten för avstånd var en shaku (尺) som är exakt 30,303 cm och det är onekligen frestande att översätta måttet till en japansk fot, men då skall betänkas att de på 700-talet var både kortare och hade mindre fötter. Istället syftar det på avståndet mellan tummens spets och pekfingrets när de hålls helt utspärrade. 10 shaku motsvarade en jo (丈), alltså lite över tre meter. Dessa två enheter användes för att mäta föremål, främst textilier, men även exempelvis vapen. Tar man sex shaku får man istället en ken (間) som då är 1,8181 meter och då handlar det istället om att mäta avstånd, närmare specifikt avståndet mellan pelare och reglar i ett hus och det skulle motsvara två utdragna steg. Ovanför den enheten fanns cho (町) som motsvarade 60 ken eller 360 shaku, således 109,109 meter och dess primära användningsområde var att mäta ut risfält. Idag syftar cho på ett kvarterskluster och är en del av en japansk adress. Förvisso har geografin påverkat indelningen, men granskar man äldre kartor märker man snabbt att de oftast bestod av sex kvarter i ett kluster. En slutsats blir att senära talsystem, utan att de för den delen var definierade som ett sådant, spelade en viktig roll och har säkert underlättat matematiken för dem eftersom de då kunde räkna på en hand, fem fingrar och så handen. Den högsta enheten var ri (里) som var 36 cho eller 3297,272 meter som då angav avstånd mellan byar och olika platser.
Grundenheten för ytor är tsubo (坪) som motsvarar 3,305 m² och används än idag för såväl tomtmark som bostadsyta. I grunden var en tsubo två tatamimattor, eller nijo (二畳), sedermera har dessa utvecklats åt lika olika håll på var i landet man befinner sig, tatami i Tokyo är mindre än de i Kyoto som i sin tur är mindre än de i Fukuoka, helt enkelt beroende på en tilltagande platsbrist. En tsubo är däremot numera klart definierad på nationell basis. Anledningen till att den lever kvar så starkt i medvetandet för de flesta japaner, exempelvis är det enheten som används vid fastighetsförsäljningar, är just att två tatamimattor ger en så tydlig visuell referens för dem. 30 tsubo utgör en se (畝) således 99,1735 m² där det för en västerlänning är enklast att tänka på det som 100 m². Men i daglig japanska används det sällan bland andra än jordbrukare, en alternativ läsning av tecknet är nämligen une och det är en ”plantrad ris” som således är dess ursprungliga betydelse. Ovanför detta återfinner vi en tan (skrivs både 段 och 反) som är 10 se eller 300 tsubo, motsvarande 991, 735 m². Detta ligger väldigt nära 10 ar, eller en tiondels hektar, och används därför vid uppmätningen av jordbruksmark. Högst upp hittar vi cho som skrivs med samma tecken som det för längd, och därför kan göra det lite förvirrande. En cho i det här sammanhanget är 10 tan eller 9 917, 35 m² och det förklarar varför det används för att representera ett kluster av bostadskvarter som ofta numreras och blir då chome (exempelvis 安里4丁目). Varje sådant kvarterskluster är naturligtvis inte exakt 9 917 m² stort utan kommer ifrån ett risfält som innehöll tio rader med risplantor.
Volymmåtten tillkom som ett resultat av risproduktion och saké tillverkning där en flaska, eller en sho (升) som är 1,8039 liter utgör grundenheten. Det är fortfarande normen för en flaska risvin som benämns isshobin (一升瓶) var storlek sägs grundas på vad åtta personer kunde tänkas inmundiga. Något som understryker dess sociala natur. Enheten under det är go (合) som det går tio på för en sho, precis som vin och sprit säljs i halvflaskor hos oss går det numera också att inhandla saké och exempelvis shochu (焼酎), den destillerade varianten, i gogobin (五合瓶), således drygt nio deciliter. En tokkuri (徳利), porslinsflaskan som används för att servera varm saké, eller atsukan (熱燗) kommer som regel i storlekar på en go för en person eller två go ifall man har sällskap, men de finns upp till fem go för större grupper. Då behovet att uppmäta ris uppkom av beskattningsskäl var dessa enheter för små. Istället mättes ris i en koku (石) som är tecknet för sten, enheten fanns i Kina, men där representerade den värde inte volym. Historiker har inte funnit anledningen till att man valde detta som enhet och det är först under 1600-talets senare hälft som definitioner på det återfinns. Sannolikt har någon sten använts som antingen motvikt eller varit 
urgröpt så att en viss mängd ris fått plats. På 1600-talet kommer det däremot att motsvara 100 sho eller 180,39 liter och det sägs ha motsvarat den mängd ris en vuxen man konsumerade under ett år. När det portionerades ut till familjerna kom det i en to (斗) som var en tiondels koku eller 18,039 liter, numera säljs ris i kiloförpackningar, fem upp till tio är de mest frekventa, men de finns även i enkilosförpackningar och uppåt.
Massa eller vikt utgick från kan (貫) som var vikten av 100 mynt eller ryo (両), varje mynt vägde 3,75 gr, så en kan således motsvarade 3,75 kg då en ryo var 37,5 gram. En ryo kunde i sin tur indelas i tio monme (匁) som således var 3,75 gr. Mellan kan och ryo fanns ytterligare en enhet, nämligen kin (斤) som motsvarade 16 ryo, således 600 gr och som i väst benämns catty efter den malaysiska benämningen. Enheten infördes då européerna som kom till Japan var vana vid enheten. Portugiserna som introducerade bröd till japanerna sålde exempelvis sina limpor i storlek på 3 catty, eller kin och än idag lever begreppet kvar hos bagarna.
Omräkningarna till det metriska systemets enheter indikerar att användningen av de japanska enheterna var stabila och konsekventa under sin levnad. Det var de inte, dessa fastslogs, om än inte i metriska termer, under Edo perioden och tidig Meiji för vissa av dem. I själva verket har de fluktuerat en del över århundradena, och det förekom även regionala skillnader beroende på traditioner. Men de var på intet sätt våldsamma utan var som regel en reaktion på verklighetens förändringar och då blev det helt enkelt nödvändigt at rita om kartan. Vid långvarig torka, eller översvämningar efter kraftiga regnperioder, gick det fortfarande att få ut en koku ris, den var bara mindre än tidigare. När tiderna sedan återhämtade sig återgick de till sina ursprungliga värden.
1885 anslöt sig Japan till meterkonventionen, de såg det som ett viktigt steg i moderniseringsambitionerna, men det skulle dröja till 1891 innan det infördes som en förordning och faktiskt var det först 1966 som det blev lag på det. Lagstiftningen har kompletterats med regler och definitioner kring de traditionella måtten eftersom de fortfarande används. Det innebär också att alla moderna enheter som aldrig ens var påtänkta på den ”gamla goda tiden” som hästkrafter, Newtonmeter, Ohm och liknande numera ingår i de rättsligt definierade definitionerna, som naturligtvis bygger på vetenskapligt framtagna beräkningar. Samtidigt finns det något oskuldsfullt charmigt i att man håller fast vid en del traditionella enheter, även om de kan framstå som otympliga och underliga för den tillfällige turisten.
歴史館 