歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Nordegren & Epstein på villovägar i Tokyo

1 kommentar

Sverige har de senaste dagarna firat 150 års jubileum av våra diplomatiska relationer med Japan. Kungaparet har besökt Tokyo och regeringen representerats av EU och handelsminister Ann Linde samt samordnings och energiminister Ibrahim Baylan. Med dem har även media följt med, en av dem är Thomas Nordegren från P1, tidigare utrikeskorrespondent i USA, numera i programmet Nordegren & Epstein. Han har således gedigen utlandserfarenhet och begriper, åtminstone intuitivt, att det florerar okunskap om vår omvärld. Trots det var det med viss bävan jag knäppte på programmet. Medveten om att detta ger oss ett utmärkt tillfälle att bättre förstå varför missuppfattningar om Japan flödar och varför Sverige har en överdriven uppfattning om sin egen existens.

Nordegren, som befinner sig i Tokyo, inleder med att fråga sin programledarkollega i Stockholms studion vad hon tror är dagens stora nyhet i Japan, hennes svar; Avicii. Ett uppenbart uttryck för undermålig insikt i hur seriösa tidningar tar ansvar för sitt journalistiska uppdrag. Aviccis bortgång må vara tragisk för ungdomar och musikälskare, men i det stora nyhetsflödet utanför myopiska Stockholmsmedia är det på sin höjd värt en notis. Det märks också på Nordegren, som ju har internationell erfarenhet, att han först blir överrumplad och svarslös inför sin kollegas naivitet. Istället försöker han hämta sig genom att säga att han av japanska journalistkollegor fått frågan om hur en så ung man kan gå bort. Svarslös som han är hänvisar han dem till SvT Play och dokumentären Avicii: True Stories. Man häpnar. Är karln fullständigt okunnig om SvT:s begränsningar i vad de strömmar till utlandet?

Därefter går Nordegren in och pratar om kungaparets besök och att de inledde dagen med att besöka en utställning om Carl Peter Thunberg som han kallar den japanska floran fader. Om det är ren och skär okunskap eller sedvanligt svenskt storhetsvansinne låter jag vara osagt, men Thunberg föregicks av Engelbert Kaempfer vars Amoenitatum exoticarum som publicerades 1712 och således föregick Thunbergs ankomst till Nagasaki med 63 år, var det första verket om Japans flora. Förvisso existerade inte Linnés taxonomi när Kaempfer publicerade sitt verk, så att Thunberg må ha varit först med gällande taxonomi hade varit en mer korrekt beskrivning, men är även det perifert då hans Flora aldrig översattes till japanska förrän efter Siebolds motsvarande Flora Japonica. Däremot översattes hans Resa uti Europa, Africa, Asia, förrättad åren 1770–1779 till japanska av en av hans lärjungar.

Därefter går han och Louise Epstein över till att intervjua handelsminister Ann Linde som entusiastiskt hyllar Hans Majestäts insatser för de svenska företagens exportsatsningar till Japan och den glans han sprider över kommersen och hur stort det slås upp i media. Bloggen misstänker att den enda media någon av dessa personer har tillgång till i Tokyo är Japan Times, landets största engelskspråkiga dagstidning med en upplaga på strax under 44 000 exemplar. I ett land med drygt 126 miljoner invånare, där de tre största japanskspråkiga tidningarna har en sammanlagd upplag på 28 miljoner exemplar. Av Japan Times 44 000 exemplar läses ungefär 42 000 av utlänningar, alltså inte japaner. För att försäkra mig att jag inte missat något kontrollerade jag tidningarna, och deras internationella nyheter handlade om Nordkorea, brittisk prins, kanadensisk bilattack, fransk statsbesök i USA samt lite smått och gott från andra asiatiska länder. Inte ett pip om svensk kung och drottning.

Efter det avsnittet börjar de en diskussion om skillnaderna mellan det svenska kungahuset och den japanska kejsarsläkten. Som expert har de inkallat halvjapanskan Yukiko Duke som framhäver kejsarfamiljens drygt 2 600 år långa tradition. Detta kräver att man godtar ett stort antal mytiska kejsare, men den diskussionen är ändå irrelevant. Istället framhäver hon kejsarens samlande kraft som en symbol för nationen. Det är korrekt för efterkrigskonstitutionen, delvis stämmer det för tiden från Meiji och framåt, men för alla föregångarna, med undantag för Go-Daigo och ett antal under Nara perioden är det nys. Japanerna visste inget om sin kejsare, han lämnade aldrig sitt palats i Heiankyo eller Kyoto som vi numera kallar det. Istället var det shogun som var den enande kraften, kejsaren var brutalt uttryckt knappt en sidofigur.

Yukiko Duke framhäver att de styrande – hon syftar rimligen på shogunaten – använde kejsaren som en symbol för att rättfärdiga sitt styre. Inte alls. Tokugawa Ieyasu var mycket noga med att införa ett regelsystem som begränsade kejsarens roll till att vara renodlat ceremoniell och på intet sätt kunde han användas för att framställa sig själv eller sitt styre som om det vore utav himmelsk nåd, tvärtom var de noga med att de byggde sin ställning på militär kraft, och inget annat. Därefter försöker de rekommendera böcker för den intresserade och Louise Epstein beklagar att det inte verkar finnas titlar på svenska, något som Yukiko Duke instämmer i. Tydligen sitter de fast i den förgångna värld där man tvingades mörda träd för att få fram en bok, numera går det utmärkt att publicera elektroniskt exempelvis den här. Men man får väl inte begära av journalister att de skall anstränga sig och undersöka verkligheten, den kan ju rubba deras självbild.

Därefter var det dags för LiLiCo och Yohio att medverka hos Nordegren i Tokyo. Yohio berättar då att han börjat intressera sig för enka (演歌) en traditionell form av sorgesamma visor i något som påminner om en fransk chanson. Nordegren frågar då vad enka är och Yohio är oförmögen att svara på det medan LiLiCo trasslar in sig en helt felaktig etymologisk utläggning, hon säger att en (演 det första tecknet) betyder spela, det betyder snarare framföra. Och begreppet enka har egentligen sin rot i enzetu (演説) som är ett tal, oftast ett politiskt framförande. Sådana tal hade aldrig förekommit i Japan tidigare, men i samband med införandet av parlamentarism började kandidater att hålla tal till allmänheten. För att locka åhörare framfördes dessa i sjungande form eftersom det var traditionen från poesiuppläsning. Den sortens uta (歌) som är det andra tecknet, blev därför en del av den politiska traditionen och ur dessa politiska framföranden växte en mera musikalisk form fram som mestadels handlar om obesvarad eller olycklig kärlek.

På de 40 minuter som finns tillgängliga på webben lyckas Nordegren & Epstein med konststycket att lägga fram sju stycken felaktigheter och missuppfattningar om Japan. Det mest vettiga i programmet var LiLiCo som framförde att det fortfarande inte finns någon direkt förbindelse mellan Stockholm och Tokyo, utan när hon skall hem går resan över Helsingfors eller Köpenhamn. Handelsministern avslöjade då att de ligger i förhandlingar om att få landningstillstånd på Haneda. Det var åtminstone ett positivt besked från de 40 minuter som aldrig återkommer.

En tanke på “Nordegren & Epstein på villovägar i Tokyo

  1. Ping: Den japanska trädgårdens historiska utveckling | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.