歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Japans syn på invandring återpeglad i statistiken

Lämna en kommentar

För några dagar sedan redovisade japanska justitieministeriet att antalet utlänningar i Japan uppgår till 2,56 miljoner vid utgången av 2017. Det är en ökning på 7,5 % från året innan, eller 1,18 % av den totala befolkningen. Kineserna utgör drygt 28 % med sina 780 000, sydkoreaner uppgår till 450 661 eller 17,6 % och den starkast växande gruppen är vietnameser med 262 000, lite drygt 10 %. Antalet svenskar är så få att de inte redovisas separat utan faller i gruppen övriga européer, men sannolikt kretsar de kring 1 000 personer, eller mindre än en halv promille av antalet utlänningar, en tämligen bra spegling av svenskt ointresse för landet.

Av de 2,56 miljoner utlänningarna befinner sig drygt 66 000 här illegalt, dvs deras uppehållstillstånd är utgångna. Denna grupp domineras av sydkoreaner, kineser och thailändare, de sistnämnda med åtta fler än vietnameserna, i den ordningen. Ministeriet genomförde 13 686 utvisningar under 2017, de allra flesta gällde byggnadsarbetare som ”brutit mot visumvillkoren”. Citattecknen beror på att i realiteten ser myndigheterna mellan fingrarna med att billig arbetskraft överskrider sina uppehållstillstånd, byggsektorn skulle helt enkelt gå i stå utan arbetskraftsimport. Istället är det här ett praktfullt exempel som illustrerar vad japanerna menar med tatemae och honnne. Tatemae är fasaden som skall upprätthållas gentemot omgivningen, i den ingår då att uppehållstillstånd skall efterlevas. Medan honne är den reella situationen, dvs att utan arbetskraft från utlandet vore det svårt att genomföra stora infrastrukturinvesteringar, politikernas dagliga bröd. Således ser myndigheterna genom fingrarna så länge de sköter sig, utför sitt arbete och inte ställer till med meiwaku, eller besvär för omgivningen. En kvalificerad gissning är att de utvisade varit involverade i fyllebråk, stulit på sin arbetsplats, bråkat med kolleger eller värre, chefer. Myndigheterna har kontaktats och informerats om att Chen eller Ngyen har ett utgånget visum och nu ställer han till problem för omgivningen. Han plockas in av polisen och migrationsverket beslutar om utvisning, två veckor senare sitter han på ett fraktfartyg till Haiphong eller Fukien.

Under 250 år var Japan ett slutet rike, av historiker döpt till sakoku och sedan dess har de endast öppnat sig motvilligt. De ser helst utlänningar som ”ärade besökare” eller okyakusan, en exotisk förgyllare av en grå vardag. Redan Engelbert Kaempfer noterade detta vid sin årliga audiens i shogun Tsunayoshis Edopalats. Efter Opperhoofds formella audiens, som klarades av på mindre än femton minuter, fördes de tre holländarna vidare till de ”100 mattornas rum”, den stora audienshallen där en stor del av shoguns hustrur och döttrar befann sig bakom ett jalusi, med pappersbitar instuckna mellan lamellerna så att de skulle kunna se bättre. De ombads att sitta och stå om vartannat, vandra omkring, dansa och sjunga sånger. Kaempfer skriver ”vi fick utföra allehanda apspel”. Det är mer än 300 år sedan och ingen utlänning behöver längre utföra ”apspel”, men varje utlänning som lärt sig behärska några japanska sånger vet att de inte kan undkomma dem på en karaokebar. Det gäller att hålla stämbanden vältrimmade.

Premiärmnister Abe ser dock gärna ett mer öppet Japan, inte minst vill han att landet skall ta emot fler kvalificerade personer. Permanent uppehållstillstånd brukade vara en rejäl uppförsbacke, en gång i tiden krävdes det att man varit bosatt i Japan i minst tio år och hade en årsinkomst som översteg tre miljoner yen om året. Gradvis har kraven lättats, men för något år sedan infördes ett nytt poängsystem där exempelvis den som doktorerat genom sin examen plockar hem 70 % av nödvändiga poäng. Likaså väger språkkunskaper högt. Den som når upp i de 100 poäng som krävs kan erhålla permanent uppehållstillstånd redan efter ett år. Policyn verkar ha gett resultat, utlänningar som erhöll uppehållstillstånd med dessa kvalifikationer uppgick till 7 668 för totalt 338 950 personer. Siffran framstår kanske inte som imponerande, men det är en ökning med 105 % på årsbasis.

Ett försök till uttolkning av statistiken indikerar en viss polarisering i myndigheternas hantering av gaijin, de som står längst ned på stegen löper en allt större risk för godtycklig hantering. Genom att dra fötterna efter sig när det gäller att leta upp de som stannat längre än sina uppehållstillstånd står de fria att genomdriva utvisningar utan rättslig prövning när behovet blir akut. Samtidigt skapas en gräddfil för kvalificerade utlänningar med efterfrågad kompetens, sannolikt ett första steg mot att kunna utöka den definitionen till exempelvis vårdpersonal inom äldrevården. De som lär komma i kläm är sannolikt de som befinner sig däremellan, med längre tidsbestämda uppehållstillstånd där kraven på förlängning kommer att skärpas till sådant som bättre kunskaper i japanska (här sitter sannolikt sydkoreanerna tryggt) och ökande skatteinbetalningar.

Det är knappast så att smärtgränsen för antalet utlänningar i landet har uppnåtts, bland annat är man ytterst restriktiv när det gäller flyktingmottagning, en av få grupper som understiger antalet svenskar. Däremot är japanen i gemen känslig för att den lokala harmonin rubbas, att som i Sverige påtvinga kommuner att ta emot flyktingar vore otänkbart i Japan. Det betyder inte att de är xenofobiska men de vill försäkra sig om att en inflyttad utlänning förstår och respekterar de normer och värderingar som råder i det lokala samhället. Det är också en anledning till att det stora antalet utlänningar i Japan primärt återfinns i storstadsområden. De är liberalare, har större överseende med avvikare och mer rotation på de boende. För en utlänning är det helt enkelt enklare att anpassa sig i en urban miljö än det är ute på landsbygden. Där kan det exempelvis vara kutym att man deltar i likvakan för någon som avlidit inom ens eget postnummerområde för att hjälpa de efterlämnade med begravningskostnaderna. För de som invandrat från det asiatiska fastlandet är detta sällan problem då sedvänjorna är likartade, men för en sekulariserad västerlänning kan det snabbt övergå i principfast motstånd och vaktslående om de egna värderingarna. Och det bör påpekas att det på intet sätt enbart är utlänningar som kan ha problem med lokala sedvänjor. Tokyobor som vid pensioneringen söker sig ut på landet, långt bort från överfulla pendeltåg, övergångsställen designade av sardinburkstillverkare och prisnivåer ämnade att skapa tidningsrubriker finner ofta att de får anpassningsproblem och har svårt att smälta in i den lokala miljön.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.