歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Den siste kejsaren – av den gamla stammen

7 kommentarer

Kejsare Komei var den siste kejsaren av den gamla stammen, nuvarande kejsarens farfars farfars far. Han var den siste kejsaren som satt i Kyoto palatset och skulle se den politiska makten återlämnad till kejsaren personligen under sin levnad. Det gör honom till en av de mest intressanta kejsarna i Japans historia, bland annat skulle han få uppleva styret av inte mindre än fyra olika shoguner. Han föddes den 22 juli 1831 som fjärde son till kejsare Ninko och vid nio års ålder tillträdde han som kronprins för att 1846 efterträda sin far på Krysantemumtronen och han avled, under oklara omständigheter, den 30 januari 1867, ännu inte 36 år fyllda. I detta inlägg tar bloggen en titt på den siste kejsaren under Japans historiska styrelseskick.

Redan ett halvår efter sitt trontillträde visade han att, till skillnad från sina företrädare, hade han inte för avsikt att hålla sig passiv i politiken, särskilt inte i de utrikes affärerna. I ett missiv daterat den 29 dagen i åttonde månaden begärde han att shogunatet skulle stärka rikets kustförsvar och rapportera om inkommande fartyg från ”de Fyra Haven”. Shogunatet tog emot beskedet under stor förståelse och upphöjt lugn då de delade kejsarens oro. Trontillträdesceremonin hölls sju månader efter att han efterträdde sin far, ett normalt förfarande i dåtidens Japan, men redan fyra dagar efter detta besökte shogun Tokugawa Ieyoshi (12:e shogun) och hans son Iesada (13:e shogun) honom i Kyoto för att betyga sin respekt och lojalitet, något som aldrig tidigare förekommit. Normalt var det kejsaren, eller om han var oförmögen, en nära släkting, som begav sig till Edo när en shogun tillträdde för att visa sina ärebetygelser. Shoguns resa till Kyoto var en tydlig signal till folket att Japan befann sig i ett helt nytt läge och skulle behovet av nationell samling uppstå var kejsaren en mer samlande symbol än shogun.

I april 1850 kringgick han på ett smart sätt shogunatet genom att till de sju största buddisttemplen och de sju största Shintohelgedomarna begära att de håller bön för folkets överlevnad och väl. Därmed gick budskapet ut till folket att han oroade sig för sina undersåtar men utan shogunatets benägna bistånd var hans händer bakbundna till bön och välönskningar. Problemet för shogunatet var inte viljan att göra något utan bristande förmåga. 250 år av relativ isolering och inhemsk fred innebar att krigsförmågan var starkt begränsad och tillgängliga vapen stod sig slätt mot de allt kraftigare vapen som de upplevde när europeiska fartyg gjorde hamn.

Siste mars 1854 tvingades Japan skriva under det som i väst kallas Kanagawa traktatet, och på japanska Nichibei Washin Joyaku eller freds- och vänskapstraktat mellan Japan och USA. I princip innebar det ett slut på isoleringspolitiken, det stod nu amerikanska fartyg fritt att angöra hamn varhelst de behövde i Japan. En månad senare, samtidigt med att Frankrike, England och Ryssland propsade på liknande avtal, brann kejsarpalatsets huvudbyggnad ned. Japanerna, som vid den här tiden fortfarande var vidskepliga, såg händelsen som ett illavarslande omen och även om det inte föreligger forensiska bevis, är det inte osannolikt att en grupp av kejsarens rådgivare, kanske rent av med kejsarens goda minne, låg bakom branden väl medvetna om hur folket skulle tolka det hela.

1858 författade han ett shinkan eller ett personligt brev från kejsarens pensel (ytterst ovanligt) där han förklarade att han skulle få skämmas inför alla sina företrädare (han var den 121:e kejsaren) från urminnes tider ifall riket öppnades och under alla förutsättningar var det uteslutet att hamnar i Kinai (exempelvis Osaka, Kobe och Sakai) skulle öppnas. Shogunatet skickade sina mest seniora rådgivare till Kyoto i ett försök att övertyga kejsaren om det nödvändiga och oundvikliga i en öppen politik gentemot västmakterna. Men kejsaren var fullblodsxenofob och obeveklig.

Istället började han och hans rådgivare, alliera sig med Shimazu och Mori klanerna från Satsuma respektive Nagato och Suo populärt kallat Choshu, även om han personligen hade svårt för Choshus företrädare. Därmed var konfrontationen mot shogunatet ute i det öppna. Shogunatet hade inte resurser att både driva ett aktivt försvar mot ankommande utlänningar och samtidigt delta i ett inbördeskrig mot de två största klanerna. Komei var övertygad att de västliga klanerna skulle driva en utlänningsfientlig politik, men även om de två klanerna i retoriken sade sig vilja kasta ut västerlänningarna var de allt för pragmatiska och samtidigt medvetna om att utan de vapen som engelsmännen sålt till dem skulle de aldrig ha besegrat shogunatet.

Därför blev han allt mer besviken på dem när han uppdagade att retoriken och praktiken inte sammanföll. Han gifte bort sin lillasyster med den näst siste shogunen, Tokugawa Iemochi, i ett sista desperat försök från shogunatets sida att stärka sin ställning gentemot daimyo och särskilt då tozama, de som befann sig i periferin och var mest anti-shogunala till sin läggning. Försöket var bra och inledningsvis uppvisade daimyo sin respekt gentemot shogunatet eftersom motsatsen hade kunnat tolkas som bristande respekt mot kejsarhuset.

Enligt hans läkares anteckningar skall han ha lidit av medfödd analprolaps (analtarmen sträcker sig utanför anus och är därmed mottaglig för allehanda bakterieangrepp) och den officiella dödsattesten anger smittkoppor som dödsorsak. Den 16 januari 1867 bad hans livmedicus att kejsaren skulle avstå från alla ceremonier, dagen efter hade han feber och två dagar senare menade läkarna att Komei drabbats av smittkoppor. Då de saknade erfarenhet av behandling konsulterade de en barnläkare som ordinerade mediciner, sammanlagt hade han 15 läkare som övervakade hans tillstånd. Enligt journalerna så uppvisade han den normala processen för en smittkoppspatient som tillfrisknar. Men den 30 januari på morgonen fick han ett hostanfall som bara blev värre och tilltog under dagen, han avled vid elvatiden på natten samma dag.

Trots att tillståndet förvärrades var de officiella kommunikéerna samma dag att kejsaren mådde bättre och det var först den 3 februari som hans död tillkännagavs. Den här hanteringen innebar att konspirationsteoretiker vädrade morgonluft. En av hans behandlande läkare anförde i sina anteckningar att smittkoppor var ”högst oväntat med tanke på kejsarens allmäntillstånd”, bortsett från de rektala problemen fattades han sålunda inget. Misstankarna att han därför måste ha förgiftats växte sig därför starka.

En bidragande orsak är att flera av de hovaristokrater som var lojalt inställda till Choshu avskedades eller förflyttades av kejsaren på grund av hans personliga animositet mot klanen. Men efter kejsarens bortgång återkom samtliga i stor stil och återtog sina tidigare poster. Under inledningen av Meiji perioden då Japan var helt fokuserat på att komma ikapp västländerna teknologiskt undertrycktes alla former av skandaler eftersom fokus då skulle flyttas från det väsentliga, Men 1909 då Ito Hirobumi, Japans förste premiärminister, mördades uppgav mördaren att det var en hämnd för att Ito hade låtit mörda kejsare Komei.

7 tankar om “Den siste kejsaren – av den gamla stammen

  1. Ping: Japans utlänningsrasism historiskt betingad | 歴史館

  2. Ping: Den ofrivillige shogunen | 歴史館

  3. Ping: Kejsarmord eller naturlig död – frågan lever efter 150 år | 歴史館

  4. Ping: Katastrofshogunen | 歴史館

  5. Ping: Ynglinsshogunen | 歴史館

  6. Ping: Iwakura Tomomi revolutionens fader | 歴史館

  7. Ping: Shinsengumi – Tokugawa styrets sista utpost | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.