Det japanska årets traditioner – andra halvåret

2020-04-21 av rekishikan 1 kommentar

I ett tidigare inlägg presenterade bloggen första halvårets japanska traditioner; sociala och religiösa. För att beskrivningen skall bli komplett behöver vi även gå igenom det andra halvårets traditioner, ceremonier och ritualer. Som nämndes i det inlägget är den japanska sommaren het och fuktig, av den anledningen undviker de gärna evenemang under dagtid. Således är det inte underligt att julis första evenemang är en hoshimatsuri (星祭り) eller stjärnfestival den 7 juli. Tanabata (七夕) betyder ordagrant ”sjunde aftonen” och noggranna läsare har säkert märkt ett mönster. Nyårsdagen (1/1), flickornas dag den tredje mars (3/3), barnens dag den 5 maj (5/5) och nu sjunde juli (7/7). Dessa benämns gosekku (五節句), de fem ”årstidsfraserna” och härstammar från fem separata ceremonier vid hovet i Nara under 600-talet. De framförde poetiska hälsningsfraser – som delvis fortfarande används idag i formella brev – som representerade årstiden. Profetior baserade på astrologi var en viktig faktor i kejsarens beslutsfattande, den sjunde juli möts stjärnorna Vega, från stjärnbilden lyran, och Altair, från stjärnbilden örnen. Bägge är de starkast lysande stjärnorna i respektive stjärnbild och de representerar Ame no wakahiko (天若日子) och Ajisukitakahikone (阿遅鉏高日子根), två mytiska gudar som älskade varandra men endast kunde träffas en gång om året. Precis som Vega och Altair när de den 7 juli möts på himlavalvet, men resten av året hålls åtskilda av Vintergatan. Det är därför ett tillfälle att få romantiska önskningar förverkligade. Japanerna, särskilt unga kvinnor, skriver ner sina önskningar, gärna i formen av ett poem, på en tanzaku (短冊), de hängs upp på en bambupåle som sedan får flyta iväg på närmsta flod.

I juli har vi också yamabiraki (山開き) och umibiraki (山開き), som ordagrant är ”bergsöppning” och ”havsöppning”. När det blir fritt att klättra i bergen och simma i havet. Vi kan uppfatta detta som restriktivt över våra fria val, men det beror på att Östersjön inte är tillnärmelsevis lika strömt och farlig som Stilla Havet, likaså är de flesta berg i Japan både högre och mer farliga än något den svenska fjällvärlden erbjuder. Och även i Sverige finns det perioder då man kanske inte bör bestiga Kebnekaise. Numera när folk är simkunniga och bergsklättring är en hobby efterlevs inte heller detta lika strikt som förr i tiden bland japanerna. Bland dem som känner sig osäkra är det emellertid ett bra svepskäl för att undvika deltagande. Det är också vid den här tiden som tyfoner börjar stiga i land längs den japanska kusten, så det händer ofta att såväl berg som stränder stängs av, för att sedan öppnas igen när faran passerat.

Den verkligt stora traditionen, som ibland infaller i slutet av juli, och ibland i inledningen av augusti, är obon (お盆) som ordagrant är ”bricka”, men egentligen är det en kortform av urabon-e (盂蘭盆会) som är ett arkaiskt ord för att hänga upp och ner, något som symboliserade stort lidande. Traditionen firas på olika tidpunkter, mellan den 15 juli och 15 augusti är det normala, på olika platser. Obon har firats i mer än 500 år och är en kombinerad konfuciansk och buddistisk sedvänja som utvecklats i Japan separat från hur länder som Kina och Korea hyllar sina avlidna släktingar. Alla japaner har ett jikka (実家) som ordagrant är det ”faktiska hemmet” och representerar släktens ursprung, och där samlas de under dagarna tre för att besöka familjegravar som rengörs, mat och sakéoffer som presenteras (A-lagets julafton) och ofta är det enda tillfället på året som hela släkten samlas. Obon har inga helgdagar, men skolorna är lediga och det är brukligt att arbetsgivarna ger sina anställda ledigt i tre dagar då det infaller i deras region, men det brukar inte vara problem att få ledigt vid en annan tidpunkt ifall släkten samlas på en plats där det infaller annorlunda.

Ett mäkta populärt inslag är bon-odori (盆踊り) då japanerna, iklädda yukata, en tunn bomullskimono, dansar som galningar. De gör det för att välkomna de avlidnas andar som kommer hem på besök. Musiken och dansen varierar mellan regionerna. På Okinawa är det dock vanligare med eisaa (エイサー) som ackompanjeras av sanshin och handburna trummor i tre olika storlekar. Musikerna kommer ifrån byns ungdomsband och dirigenten är utsmyckad och har ett långt hårspjut, inte olik en narvals bete. Saké, på Okinawa awamori, flödar och de annars så strikta och formella japanerna släpper loss och struntar för en stund i vad andra eventuellt har för åsikter om dem. Obon skiljer sig således från många andra traditioner genom att den uppvisar regionala skillnader, men till sin essens ändå är nationell.

September månad har två röda dagar, den tredje måndagen i månaden. 1993, eller möjligen 94, skulle jag ut och möta ett utskott från Riksdagen som genomförde ett studiebesök i Japan. Vill minnas det var Lagutskottet, socialdemokraten Maj-Lis Lööw var i alla fall dess ordförande. På kvällen efter den gemensamma middagen påpekade hon att japanernas mottagande ute på Narita var storslaget och att hon blev överraskad och imponerad. Jag svarade att det förmodligen berodde på att dagen var en helgdag. Hon undrade då vad det var för helgdag. Den heter keiro no hi (敬老の日), svarade jag, det betyder ”respekt för de äldres dag”. Hon var inte lika road längre och undrade hur jag hamnat på UD. Det skulle dock visa sig att hennes buttra svar också var ett uttryck, som f.d. minister är man förmodligen väl tränad i att hantera oväntade situationer, för genuin och varm humor.

På den dagen skickar regeringen en sakazuki (盃) en sakékopp (tecknet betyder bildligen ”inte tallrik”) av silver till alla som fyllt 100 år under det föregående året. Det skedde första gången 1963 då 153 100-åringar erhöll en, 2014 var det 29 357 som skulle ha en kopp, nu betydligt mindre av kostnadsskäl och de förs diskussioner om man kanske borde nöja sig med ett vackert brev istället. Men det är också en dag då media hyllar äldre människor, särskilt de som fortfarande aktivt bidrar med exempelvis uppfinningar eller ställer upp som frivilliga ”reservmormor” till ensamstående mödrars barn. Likaså är det utdelning av presenter till gamla trotjänare i företagen och pensionärerna över 75 (åldern kan variera mellan företag) samlas för en buffé och gemenskap.

Shinto helgedomar som heter något med ”hachimangu” är tillägnade krigsguden. Två sådana är Tsurugaoka Hachimangu (鶴岡八幡宮) i Kamakura och Iwashimizu Hachimangu (石清水八幡宮) i Kyoto. Bägge håller stora festivaler den 15 september till ära för Hachiman, där ges då tillfälle att beskåda yabusame och kasagake. Annars är höstdagjämningen, som infaller den 23 eller 24 september också helgdag. De flesta använde dagen till att enbart slappa.

Under oktober ges tillfälle att lyssna till de olika buddistsekternas chefsabbotar som håller föreläsningar, s.k hoyo (法要) där de förklarar Buddhas läror. Dessa hålls ofta i samband med requiem för de avlidna och blir därför retrospektiva till sin natur. Shinto helgedomarna har en likartad tradition kallad Ebisuko (えびす講) men den är mer festivalbetonad. På senare år har även japanerna börjat anamma amerikanernas halloween och klär ut sig. Men då inga småbarn skulle våga gå och ringa på hos främmande människor och tigga godis blir det ofta hela skolklasser eller dagisgrupper under ledning av sin fröken (få manliga lärare i den miljön) som kommer och ringer på. Generellt har de en tendens att främst besöka butiker i grannskapet och de har vant sig och har numera välfyllda godisskålar till alla små monster som kommer och skrämmer dem.

7-5-3, så heter faktiskt den stora begivenheten under november månad. Shichi go san (七五三) på japanska, och det är en referens till barnens ålder. Traditionen dateras tillbaka till den 15 november 1681 då Tokugawa Tokumatsu, son till Tokugawa Tsunayoshi firades av sin far. Han var omåttligt nöjd med att äntligen begåvats med en son och arvinge, och önskade honom därför ett långt liv (han blev fyra år). Trots den något avslagna effekten tog folk efter och såg det som ett utmärkt tillfälle att visa gudarna sin uppskattning för hälsosamma barn. Idag är det flickor på tre och sju år som kläs upp i traditionell kimono, oftast inhyrd för dagen, tas med till tempel där en bön bes för eras välgång. Pojkar på fem år (men ibland även treåringar) kläs upp i traditionell hakama (袴). Efter templet tas de ofta till fotografen (årets intensivaste period för dem) för att avporträtteras. Efter det belönas de som regel med chitose-ame (千歳飴) som är ”tusenårs godis” och låter som något en arkeolog överlämnat. Men det skall symbolisera ett långt liv.

Jodoe (成道会) infaller den 8 december, den dag då Buddha uppnådde nirvana, zenbuddister kallar det Rohatsu (臘八) som är den poetiska benämningen på åttonde dagen i den tolfte månaden. I zentempel spenderar munkarna hela natten den sjunde med att meditera. December är också Marie Kondos våta dröm, det är månaden då japanerna förväntas storstäda, i hushåll med hemmafru sker det fortfarande, i mer välbärgade med dubbelarbetande makar låter man en byrå ta hand om det, men i singelhushåll håller traditionen på att tyna bort. Traditionen associeras till Tsuina (追儺) som utföres i Shinto helgedomarna, det är en ceremoni där de ”städar ut” oni (鬼) de lömska demonerna.

Julen har på sätt och vis också anlänt till Japan, men en japansk bostad har inte utrymme för en julgran. Numera delar de även ut (små) presenter till varandra, även bloggen ställer upp och agerar jultomte på dagis. De minsta barnen är ofta halvt skräckslagna, men de lite äldre kommer ihåg föregående års besök och ser fram emot en liten påse med en billig leksak och lite godis. Som bekant äter amerikaner kalkon på julafton, men japanska hem har sällan ugn, och har de en så är den inte stor nog för att pressa in en stor fågel. Kentucky Fried Chicken lärde sig utnyttja detta faktum till att sälja in stora portioner med kyckling, så nästan alla japanska familjer äter friterad kyckling på julafton. Husmor får en chans vara lite ledig, inte minst för att dagens dessert är en jultårta som maken haft med sig hem.

Det finns en annan anledning att de gärna vräker i sig och blir proppmätta, en vecka senare, inför nyårsafton, är det nämligen toshikoshi-soba ( 年越しそば) som gäller, eller ”årspassagens nudlar”. Anledningen till valet av sobanudlarna är att de är enkla att skära, så de symboliserar att årets mentala bagage klipps av. Traditionen härstammar från slutet av Edo perioden. Vi vet med säkerhet att begreppet existerade 1814 i Osaka, men sannolikt sträcker den sig längre bak i tiden. Även om traditionen inte är lastgammal är den vitt spridd, men i exempelvis Kagawa prefektur, där udon, kraftiga nudlar, är en specialitet föredrar de koshitoshi-udon på nyårsafton.

Japan har 18 nationella helgdagar, de enda som kan sägas ha religiös signifikans är den 29 april, som benämns Showa dagen, det är nuvarande kejsarens farfars födelsedag och den fick kvarstå som helgdag efter hans frånfälle eftersom den är inledningen till Golden Week. Den andra dagen är kejsarens födelsedag, under Akihitos tid var det den 23 december, nu under Naruhito är den flyttad till den 23 februari. Förvisso regerade kejsare Showa, eller Hirohito som vi kallar honom, länge. Men hans regenttid är även knuten till andra världskriget, det ter sig därför sannolikt att den 29 april i framtiden får en alternativ utformning. Som genomgången visar är övriga helgdagar minst sagt prosaiska, sådant som Barnens dag, Vår- och Höstdagjämning, Bergens dag, Havens dag, Gröna dagen, Sportsdagen m.m. fyller kalendern med 18 röda dagar under året. Antalet ökade under 90-talet i samband med att karoshi (過労死), eller ”död av övertidsarbete” blev ett erkänt problem. Som motåtgärd infördes ett antal nya helgdagar för att få japanerna ut från sina arbetsplatser.

Där våra helgdagar är intimist kopplade till vissa traditioner, eller åtminstone var (få har väl långtråkigt på Långfredagen numera?), så finns det få egentliga traditioner för de röda dagarna. Regeringen tycker det är positivt eftersom tanken är att de skall ge hårt arbetande (nåja, långa dagar med obekväm pendling då) japaner en chans till återhämtning, så ligger många av traditionerna på vanliga arbetsdagar, och utföres därför nästan undantagslöst på närliggande helg. Några väljer helgen före, andra den efter. I en nation med närmare 320 inv/km² är det något positivt och det betyder att tempel och helgedomar inte kollapsar under framvällande folkmassor.