歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv


Lämna en kommentar

Japans och Koreas komplicerade relation – del 4

Fem år efter Meiji restaurationen uppstår i Japan det som går under benämningen Seikanron (征韓論) som ordagrant betyder ”debatten om en Koreaattack”. Det är en komplicerad diskussion med ett stort antal olika perspektiv och djup, men för vår redogörelse av den komplicerade relationen mellan Japan och Korea tillåter vi oss att något förenkla redogörelsen till de delar som är specifika för denna relation. De unga samurajer som fällde Tokugawa shogunatet gjorde det under parollen sono joi (尊王攘夷), ”ära kejsaren, fördriv barbarerna”. Kejsaren hade onekligen ärats eftersom han installerades som personifieringen av den politiska makten. Men barbarerna, som var amerikaner och européer, fördrevs aldrig. Tvärtom, de nya oligarkerna förstod bara allt för väl hur beroende de var av västerländsk teknik, och därmed blev också många besvikna på att de inte bara fick vara kvar men också intog allt mer exalterade positioner i det japanska samhället som informella rådgivare till det nya styret.

Något brutalt uttryckt ansåg de sig således vara i behov av en syndabock för sitt misslyckade att kasta ut västerlänningarna, men då de själva bar ansvaret gällde det att flytta fokus, inget är enklare än att göra det på andra utlänningar. Inte minst då amiral Enomoto Takeaki lagt beslag på Japans främsta krigsfartyg och etablerade Republiken EzoHokkaido. Meiji oligarkerna hade helt enkelt inte de nödvändiga flottstyrkorna att besegra shogunlojalisten och fick begära hjälp av England och Frankrike. Med andra ord hade de fastnat med skägget i brevlådan.

Traditionellt sedan Edo periodens inledning hade relationerna med Korea hanterats av So klanen på Tsushima. De hade etablerat sin waegwan (倭館) i Pusan, men var aldrig tillåtna att lämna närområdet. Den nya statsledningen beordrade So att överlämna en skrivelse till koreanska kungen som gick ut på att de ville modernisera relationerna så att de reflekterade förhållandet stat till stat och inte statsledning till statsledning. Eftersom makten i Japan nu låg hos kejsaren använde de begreppet ko (皇) eller kejsare om sig själva, mot det tidigare taikun (大君) som representerade shogun. För koreanerna innebar det att Japan placerade sig själva på samma nivå som Kina, och Korea tog den konfucianska hierarkin på största allvar, inte minst då Japan därmed, i skrift åtminstone, antydde att de var överlägsna Korea. Möjligen kan det uppfattas som klumpigt av japanerna, men för dem var det en viktig poäng. Opiumkrigen i Kina hade lärt dem att det inte krävdes mycket för en stor introspektiv kultur skulle kollapsa. De ville till varje pris undvika Kinas öde, och ansåg sig därför göra Korea en tjänst genom att bli deras Kinasubstitut.

Dessutom innebar avvecklingen av provinserna, haihan chiken (廃藩置県) på japanska, att So klanen förlorade sin position och herravälde över Tsushima. Rent praktiskt gick det helt enkelt inte att fortsätta på den gamla vanliga stigen. Soejima Taneomi var Meiji styrets första utrikeskommissionär och hade studerat internationell rätt, han drev därför kraftigt en utveckling mot en modernare diplomati än den traditionella med artighetsambassader som reste ut för att framföra gratulationer till en ny härskare. Men koreanerna var förändringsobenägna och deras intuitiva reaktion till alla förändringskrav utifrån var att likt strutsen sticka huvudet i sanden. Japan reagerade med irritation, kombinera det med behovet av en syndabock, och en allt mer hätsk anti-koreansk diskussion växte fram bland de gamla domänerna Satsuma, Choshu och Tosa som genomdrev Meiji restaurationen, men ur ett historiskt perspektiv blev tämligen lottlösa. Deras domäner växte inte, de kunde inte dela ut nya markområden till lojala befälhavare, utan istället tvingades de fokusera på uppbyggnaden av ett nytt centralstyre där inledningsvis deras enda tillgängliga jämförelseobjekt var det tidigare Tokugawa styret.

Den som mer än någon annan var begiven på uppgiften att anfalla Korea var Saigo Takamori, han var även beredd att offra livet för sin sak. Han föreslog oligarkerna att de skickade honom som sändebud till Seoul och där skulle han avsiktligt förolämpa kungen och hans rådgivare till en sådan grad att de inte hade något annat val än att avrätta honom eftersom de annars skulle förlora ansiktet inför världen. Det skulle ge Japan tillräcklig anledning för att inleda en hämndaktion och ockupera Korea. I slutändan avslogs förslaget och oligarkerna ansåg det säkrast att gå fram med diplomatiska medel. Men tanken på att Korea borde ingå under japansk överhöghet hade såtts. Det var nu en fråga om när skördetiden skulle anlända.

Korea var inte oberörda av utvecklingen i omvärlden, men det var först när kung Chol gong avled 1864 som Korea började ta sig samman. Han saknade arvinge och efterträddes därför av sonen till en släkting som endast var tolv år, i kung Kojongs namn styrde därför hans far med titeln Daewongun (大院君, 대원군) ung. Ärkehertig. Han inledde ett intensivt reformarbete som bland annat innebar att de tidigare skattebefriade yangban (両班, 양반), den koreanska aristokratin som ansåg sin uppgift var att utbilda sig och sedan grubbla över tillvaron, fick börja bidra. Inte minst för att stärka den i stort sett icke existerande militären. Han var också ansvarig för det som benämns General Sherman incidenten, en händelse som dessvärre ofta förbigås i historieskrivningen. USS General Sherman var ett amerikanskt fartyg bemannat av allehanda löskerfolk som försökte bedriva privat diplomati kombinerat med piratverksamhet runtom i östra och sydöstra Asien. Augusti 1866 kommer den seglande uppför Taedong floden in i centrala Pyongyang, tumult utbryter, kanonskott avfyras, granater kastas. Men när fartyget skall försöka dra sig tillbaka har flodvattnet redan övergått till ebb. Fartyget sitter fast på flodbotten och kommer inte ur sitt läge. Daewongun beordrar då att samtliga i besättningen skall avrättas och fartyget brännas. Än idag utgör denna händelse i nordkoreansk historieskrivning det första beviset på att det är Nordkoreas ödesbestämda gemenskap att bekämpa amerikansk imperialism. För nordkoreaner är således Pueblo incidenten 1968 en del av en logisk historisk kedja av amerikansk aggressivitet riktad mot Nordkorea.

Istället för en attack på Korea beslöt Meiji oligarkerna att ta lärdom av Perrys kanonbåtsdiplomati och skickade 1875 Unyo (雲揚), deras modernaste krigsfartyg till Pusan. Tillsammans med en eskort seglade de sedan upp längs den koreanska västkusten för att kartlägga farvattnen. Runt ön Kanghwa som traditionellt utgjort sommarbostad för kungafamiljen och hovet, var det förbjudet att segla, men det ignorerade japanerna. De blev då beskjutna från befästningar anlagda för att skydda ön. De besvarade elden och förstörde samtliga kanontorn. De fortsatte mot Inchon som de invaderade och Japan skickade ytterligare fartyg till Pusan för att skydda japanerna på ”ambassaden” Waegwan. I februari 1876 landsteg Kuroda Kiyotaka i Kanghwa med en begäran om en ursäkt för Koreas ”oprovocerade attack” på japanska fartyg, men mer än så krävde han att Korea skulle öppna sig för handel med omvärlden.

Daewongun tvingades avgå och kung Kojong och hans rådgivare befann sig nu i ett akut nödläge. Amerikanerna hade skickat ut en expedition från Kina för att undersöka ryktena kring USS General Sherman och Frankrike skickade också en straffexpedition för ett antal franska katolska präster som avrättats för att de missionerat på koreansk mark utan tillstånd. I februari 1876 undertecknade kungen Kanghwa traktatet som öppnade Pusan och ytterligare två hamnar för handel med Japan. I traktatets tolv punkter fanns det en där Japan erkände Korea som en suverän stat. Det skulle bli brottet med den långa traditionen som tributstat till Kina och få konsekvenser som ingen vid den tidpunkten förmodligen insåg.

1879 utnämnde Qing kejsaren Li Hong-zhan till ansvarig för relationerna med Korea. Han var anhängare av ziqiang yundong (自強運動) som av japanerna benämndes yomu undo (洋務運動) och kan då översättas till antingen ”självstärkande rörelsen” eller ”västhanteringsrörelsen”. Kortfattat gick den ut på ytlig anpassning till västmakternas villkor, samtidigt som de egna traditionella värderingarna skulle stärkas. Li uppmanade koreanerna att delta i detta agerande, som påminde inte så lite om Meijis Fukoku kyohei (富国強兵), ”rik nation, stark militär” i att det gick ut på att så snabbt som möjligt ta igen västnationernas teknologiska försprång. Därmed blev det tydligt en kamp mellan Qing och Meiji om inflytandet över Korea, och koreanerna själva var antingen oförmögna, eller ovilliga, att ta ställning. Landet var i ett skruvstäd mellan två makter som kände ett behov att visa sig militärt starka inför västmakterna och deras imperialistiska ambitioner.

Konflikten kom att leda till det första Sino-Japanska kriget som varade från juli 1894 till april 1895. Japan hade nått betydligt längre i moderniseringen av krigsmakten och vann varenda drabbning till såväl lands som havs. En stor del av striderna tog plats i Koreas västra provinser, från Incheon upp till Dandong, vidare till Benxi, Gaizhou och Dalian. Efter Qings förlust i februari 1895 i Weihaiwei avslutades kriget på Taiwan. Freden slöts i Shimonoseki och innebar att Qing accepterade Korea som egen suverän stat, att Liadong halvön, Taiwan och Penghu öarna (även kända som Pescaorerna) överlämnades till Japan tillsammans med ett krigsskadestånd på åtta ton silver samt tillträde för japanska fartyg till Yangtze floden. Men redan inom få dagar intervenerade Ryssland, Tyskland och Frankrike och fick Japan att ge upp kravet på Liadong halvön i utbyte mot ytterligare 1,2 ton silver. Samtliga inblandade, inklusive Korea och Kina, förstod att det skett en regional maktförskjutning från Kina till Japan.

För ledande koreaner var detta en oroande utveckling, de hade i mer än 1 000 år stått i ett tributförhållande till Kina som de såg som en pålitlig storebror. Ming kejsaren hade kommit till deras räddning när Hideyoshi invaderade 1592. Japan hade alltid gett intrycket av att vilja lösa alla konflikter med vapenmakt och tog inte konfucianismen lika seriöst som koreanerna, i Koreas ögon var japanerna principlösa opportunister. Därför var det inte så underligt att de efter kriget försökte stärka sina relationer till tsaren. Kejsarinnan Myonsong sålde gruv- och skogsrättigheter i norr till ryssarna och de fick kung Kojong att regera från den ryska legationen. Samtidigt med det pågående kriget upplevde Korea interna oroligheter i form av Tonghak (東学, 동학) upproret som leddes av bönder tillhörande religionen tonghak som betyder ”österländsk lära” en specifik form av koreansk neo-konfucianism som var en respons på den allt mer påträngande ”västerländska läran”.

Svaret på det blev Kabo reformerna, uppkallade efter året 1894 i den kinesiska kalendern (甲午), exakt hur mycket japanerna påverkade reformerna anses diskutabelt i Korea, men de är i många stycken närmast en karbonkopia på de reformer som Meiji styret vidtog då de tog över den politiska makten. Klassystemet upphävdes, de kastlösa blev fullvärdiga medborgare, slaveri förbjöds, liksom barnäktenskap och änkor fick rätt att gifta om sig, något som varit förbjudet sedan åtminstone 600-talet. Därefter stoppade man nepotism inom statsförvaltningen som också strukturerades om för att bättre svara mot tidens krav. Den som stod i centrum för reformerna, och samarbetade med den japanska legationen, var Park Yung-hio som deklarerades landsförrädare av konservativa krafter, bland dem kejsarinnan Myonsong. Svaret från japansk sida blev en komplott mot kejsarinnan som lönnmördades den 8 oktober 1895. Den satte igång en våg av nationalistiska stämningar i Korea.

So Chae-pil reagerade genom att starta en ny tidning, Tongnip sinmun (独立新聞, 돈립신문) som är ”Självständiga Dagbladet” och som även kom i en engelsk upplaga med titeln The Independent. Det var Koreas första privatägda tidning och den skrevs helt i hangul och därmed tillgänglig för de stora massorna. Således var den ett brott mot tidigare elitistiska tänkande och ironiskt nog en framgång för de japanska reformatorerna som insisterade på att alla statliga handlingar skulle skrivas med hangul. Tidningens framgång medförde att So också bildade Tongnip hyophoe (独立協会, 돈립협휘) ung. ”Självständighetssamfundet”. Grundarna var unga studenter som studerat utomlands, dels i Japan men också USA. En av dem var Yi Sung-man (李承晩, 이승만) som i väst skulle bli känd som Syngman Rhee, en metodist missionär utbildad i USA.

Perioden 1895 – 1905 kännetecknas således av en dragkamp om Korea mellan först Kina och Japan, och när Kina förlorade den mellan tsarens Ryssland och Japan, samt en allt starkare framväxande politisk nationalistisk rörelse bland koreanerna. Dragkampen skulle nå sin kulmen 1904 när tsaren beslutar att skicka sin Östersjöflotta till Asien. Rysk—Japanska kriget har beskrivits i detta inlägg, i nästa inlägg i denna serie tar vi därför vid vad som sker med Korea när Japan står som ohotad härskare i Asien.


Lämna en kommentar

Världens sämsta maratonlöpare

Kanakuri Shiso (金栗四三), född den 20 augusti 1891 var den genom tiderna långsammaste maratonlöparen med tiden 54 år, 8 månader, 6 dagar, 5:32:20,3. Han är också känd som maratonlöparen som försvann. Intressant nog deltog han i olympiaderna i både Antwerpen och Paris, men detta uppdagades tydligen inte av svenska journalister. Det var först i samband med att 55 års minnet av Stockholmsolympiaden som dåvarande Sveriges Radio fick kontakt med honom och erbjöd honom en möjlighet att slutföra loppet (utom tävlan). Läs mer


Lämna en kommentar

När Japan regerade Taiwan

På en molnfri dag, från höjderna på öarna Yaejima och Yonaguni är det möjligt att med blotta ögat skåda bergen på Taiwan vid horisonten. Längre är det inte mellan Japan och Taiwan. En gång i tiden var det i Japan känt som Takasagokoku (高砂国) och bebott av ursprungsbefolkningar som inte var kineser. Redan Toyotomi Hideyoshi hade i slutet av 1500-talet ambitionen att införliva ön med Japan, men hans invasionsförsök var halvhjärtat och slogs tillbaka av befolkningen. Även Tokugawa Ieyasu ville ockupera Takasago och skickade en expedition under ledning av Arima Harunobu, som även den slogs tillbaka. Särskilt Paiwanfolket satte sig i respekt hos japanerna. Den här artikeln skall ta upp perioden då Taiwan var japansk koloni och vad det innebar för dem. Läs mer


6 kommentarer

Iwakura Tomomi revolutionens fader

Historieböckerna må kalla det Meiji restaurationen, Meiji ishin (明治維新) på japanska, men det rörde sig tveklöst om en revolution, om än med kejserliga förtecken. Den som stod bakom förändringarna var ett flertal personer, men Iwakura Tomomi spelade onekligen en huvudroll som dirigent och planerare. Numera finns det inte längre några 500 yens sedlar, men han prydde de sista. Ett uttryck för det avtryck han satte med eftertryck i ett helhetsintryck av det som på japanska kallas bakumatsu (幕末) som ganska exakt utgör de sista tio till tjugo åren (historikerna tvistar) av Tokugawa shogunatet. Han stod således i centrum för en av de största samhällsomvandlingarna sedan slutet av 1500-talet då Toyotomi Hideyoshi enade ett splittrat Japan. Läs mer


Lämna en kommentar

Nagai Kafu – ludrens bäste vän

Hans namn var Nagai Sokichi men skrev under namnet Nagai Kafu och i Sverige är han tyvärr inte särskild känd. En sökning på Kungliga Biblioteket visar att två tredjedelar av materialet är på japanska, sedan finns det lite på engelska och någon enstaka på franska. Han blev känd utanför Japan under 50-talet, dåtidens moraliska värderingar bidrog säkert till att svenska bokförlag valde bort honom och inom den svenska kulturradikalismen har det aldrig funnits någon som haft den intellektuella kraften att lära sig språk bortom engelska och franska. Dåtidens, fåtaliga, borgerliga kulturskribenter hukade sig i ständigt defensiva positioner. Men det är mycket tack vare Kafu vi har en utomordentligt gedigen inblick i Tokyos demi-monde under första halvan av 1900-talet. Läs mer