Istället för att resa västerut till Europa beslöt jag mig för att ta det lugnt och kosta på mig en månads hemresa över USA. Jag och Steve från Tucson hade blivit goda vänner och han erbjöd mig att stanna i hans familjehem, så jag åkte först till San Fransisco där jag stannade i tre dagar, gick på dragklubbar och såg Bill Murray på en komediklubb. Därefter ett mindre pendlarflyg till Tucson, platsen där myten om Vilda Västern fortfarande hålls vid liv. Det blev tillfälle att peppra bilvrak med revolvrar och 12-gauge. Mitt enda egentliga problem var oförmågan att inhalera varm rök, detta ständiga avböjande av tokes, joints, MaryJane och allt vad de kallade det blev något av en hämsko på mina sociala aktiviteter. I gengäld kompenserades det av att jag började dricka kaffe vid 27 års ålder.
Första morgonen när jag vaknade i familjens gästrum trädde jag rakt ut i ett storslaget amerikanskt kök där hans moder plockade fram en gigantisk kaffekanna och hällde upp en kopp till mig. Det dryga året i Japan medförde tydligen att jag min vana trogen aldrig hann avböja och med tanke på att amerikanskt kaffe närmast är färgat vatten var motståndet inte heller särskilt stort. Plötsligt hade jag blivit kaffetant i vuxen ålder, till mäktigt stor överraskning för mina föräldrar när jag väl vara tillbaka i Skåne. Innan dess var det en del annat jag skulle hinna med.
Min mors bästa väninna var bosatt i Florida, så jag hade skrivit till henne att jag tänkte åka hem till Sverige via USA och hon insisterade (naturligtvis) på att jag måste komma förbi henne. För att klara det plockade jag upp en ”lay away” det är folk som inte kan få med sig alla sina bilar när de flyttar. Ett serviceföretag erbjuder sig att inom en viss tidsperiod transportera fordonet till deras nya bostad, sedan erbjuder de folk som behöver en transport att mot endast bränslekostnaderna köra fordonet till ägarens nya bostad. Det lät som en billig och någorlunda angenäm möjlighet att förflytta mig från Arizona till Florida. Jag fick en Jeep som tillhörde en fotbollsspelare för Jacksonville Jaguars (då ett farmarlag) och hade fem dagar på mig att transportera bilen. Det skulle innebära övernattningar på Motel 6, den kedja som har fler mord, våldtäkter och slagsmål än någon annan. Lyckligtvis var jag helt okunnig om detta faktum, men sällan har jag fått mindre sömn än under denna resa.
Jag kom emellertid fram i någorlunda helskinnat skick, fick överlämnat fordonet och erhöll absolut noll i dricks, något bolaget annars utlovat. Från Jacksonville till Sarasota blev det Greyhound och tyvärr var det en del oklarheter över var de förväntade mig att stiga av. Lyckligtvis insåg hennes amerikanske make att jag satt kvar på bussen så de följde efter till nästa hållplats där de steg ombord och påtalade min miss. Hon var själaglad över möjligheten att få lite ”dansk hygge” och tala sitt modersmål som omväxling, själv lärde jag mig ett och annat om min mor som hon förmodligen aldrig haft för avsikt att jag skulle känna till. Efter en vecka i Florida blev det People’s Jet till Newark för vidare färd till London. Där gick jag fram till SAS desken och frågade om möjligheten för en standby till Köpenhamn. Det gick att ordna, men det fanns ju inga garantier att jag kunde komma med. Vid det här laget var jag fullständigt slutkörd och ville bara komma hem så fort som möjligt. Därför gav jag med mig och köpte en enkel till Kastrup, döm om min irritation när jag upptäckte att planet hade två passagerare, jag och en brittisk dam. Sedan den dagen har jag aldrig flugigt SAS för egna pengar.
Fem veckor efter att jag lämnade Narita stod jag på Kastrup och möttes av en överlycklig fader som var nyfiken på alla äventyr i japanernas rike. Han fick ge sig till tåls då jag somnade raklång i baksätet. När jag nu var hemma hade jag två tydliga mål framför ögonen. Det första och viktigaste var att erhålla ett nytt stipendium så jag kunde återvända till Japan och uppnå den nivå på min japanska som jag strävade efter. Det andra målet var därför att försöka kvarhålla min kapacitet så långt det bara var möjligt. Då det inte fanns något internet var detta inte en helt enkel ambition. Visserligen erbjöds jag omedelbart en post som lärarassistent på institutionen och skulle undervisa A- och B-nivå i kanji. Ett utmärkt recept för att repetera erhållen kunskap, bättre sätta sig in i tecknen och utveckla förmågan att förklara dem för de ännu icke insatta.
I augusti fick jag ett samtal från Lunds skolstyrelse, de skulle få en japansk gosse som skulle börja första klass och de behövde därför en assistent till honom. I Lund var de vana vid att behöva hantera gästforskares barn från hela världen. Därmed lärde jag känna Takeakira en positiv och rättfram påg från Kagoshima. När skoldagen var slut fick jag följa honom hem eftersom han ännu inte själv kunde hitta (Lunds studentområden verkar ritade av arkitekter som inhandlar sina attiraljer på Christiania). Modern blev glatt överraskad över omhändertagandet och inte minst att hitta en svensk som kunde göra sig någorlunda förstådd på japanska (dock inte den lokal Kagoshima dialekten). Hon ringde fadern, forskare i medicin, som genast kom hem och jag introducerades så även till lillgrabben Taiga. Jag fick nu agera tolk åt en sjuåring under skoldagen och när jag tog hem honom blev jag ständigt inbjuden på thé och japanska godsaker. Det innebar en dryg timmes konversation dagligen och gjorde underverk för min språkliga utveckling.
Det innebar också att jag och modern kom närmare varandra än vad som var hälsosamt för hennes äktenskap. Tyvärr var jag i en ålder då lustarna dominerar över det rationella tänkandet och långsiktig kausalitet. Lillgrabben hade en välutvecklad fingertoppskänsla för vad som pågick och informerade förmodligen fadern som sina misstankar, vi blev påkomna och därmed var det slut och storgrabben behövde inte längre språkhjälp. Jag hade hunnit söka stipendiet jag önskade och gick i väntans tider. Turligt nog för mig fanns det en annan japansk forskarfamilj, de saknade barn, och hustrun var en exceptionellt social varelse. Hon älskade att hänga på institutionen, dessutom var hon från Kansai så det blev också möjligt att bli bättre på dialekter. Med tanke på hur social och utåtriktad hon var hade hon onekligen gjort ett intressant val av make, något mer introvert och träigt är svårt att föreställa sig. Han levde helt för sin forskning, men vis av tidigare skada höll jag mig på min kant. Det viktiga var möjligheten att hålla liv i konversationsförmågan, en dumhet till och jag skulle befinna mig i en språklig öken. Tydligen hade jag lärt mig något eftersom jag prioriterade långsiktig kausalitet.
Jag kallades till japanska ambassaden i Stockholm för en intervju. Där framhöll jag min förhoppning att med ökade språkkunskaper kunna fungera som brobyggare nationerna emellan, inte minst på det folkliga planet. Sedan dess har jag arbetat på svenska ambassaden i Tokyo, Seibu varuhuskedja, och undervisat i japanska på såväl universitet som gymnasieskolor samt författat över 1 100 blogginlägg och skrivit två böcker om Japan och japanska språket. Jag tillåter mig därför anse att jag levt upp till min del av överenskommelsen. En månad eller så efter intervjun kom beskedet att jag tilldelats stipendiet och att jag från och med nästa terminsstart (april i Japan) skulle infinna mig på Yokohama kokuritsu daigaku (横浜国立大学), hemort för Chukakuha (中核派) den då mest aggressiva vänsterextremismen i Japan. Utanför universitetets port stod två stora kravallbussar fulla med kravallpoliser. Men innan jag skulle träda igenom den porten var det hög tid att skriva ett ingående brev till Noriko.
歴史館 