歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Köpmännens historia

1 kommentar

Bortsett från eta och hinin, de besudlade och icke-människorna var det köpmännen som stod längst ned på den sociala stegen. De benämns shonin (商人) men i gamla tider lästes samma tecken som akibito, akindo och akyudo. Den sortens ord talar om att de funnits sedan urminnes tider och riktigt långt tillbaka, innan Japan ens var en tanke så benämnde Yin dynastin (ung. 1600 f.Kr – 1046 f.Kr) sig själva som Shang (商) således en dynasti av handelsmän. Introduktionen av konfucianism innebar emellertid en omvärdering, pengar och penningars hantering fick en aura av vulgaritet över sig. Det betraktades som ovärdigt, något endast män med dubiösa moraliska värderingar kunde ägna sig åt. Då det inte fanns lagar som reglerade avtal och avtals hållande har säkert många av dem agerat med flexibel prissättning utifrån ett rymligt samvete. Synen på deras moraliska brister har säkerligen inte varit grundlöst. Samtidigt försåg de omgivningen med tjänster som var ofrånkomliga i samhällskonstruktionen och som möjliggjorde en expansion bortom den egna byn. I dagens Japan är det sarariman, eller affärsmannen, som är samhällets hjälte. I högtidsstunder kallar de honom också kaisha senshi (会社戦士) eller företagskrigare. Han har således gjort en anmärkningsvärd klassresa, låt oss ta en närmare titt på den.

I den första huvudstaden, Nara eller Heijokyo som den kallades då, utgav kejsaren ett dekret att det skulle etableras två marknader, en i stadens västra delar, och en i de östra. Det säger oss att det förekom så pass mycket handel att det var önskvärt att organisera och strukturera den, anledningen till uppdelningen av två marknader är oklar och de bevarade skrifterna ger ingen tydlig indikation, men det verkar som om de var geografiskt avgränsade. Således att köpmän från de västra provinserna sålde sina varor på den västra marknaden och tvärtom. Vi vet också att de hölls på olika dagar för att undvika huggsexa om kunderna. Inställningen att marknader är oregerliga och köpmän opålitliga, men samtidigt oumbärliga, kan således sägas ha slagit rot redan från början. Än idag är argument som ”undvikande av förvirring” det vanligaste när byråkrater stramar upp marknader eller slår samman aktörer (ofta mot deras vilja). Det senare har exempelvis varit vanligt förekommande på finansmarknaderna i samband med varenda finanskris. Från myndigheternas sida är ett slags paternalistiska överseende förutsättningen för att marknaden, och därmed handelsmännen, skall kunna existera.

År 711 promulgeras också en lag som kallas Chikusen joirei (蓄銭叙位令) som innebar att de som återbördade pengar i omlopp till hovet belönades med en officiell rang. Pengar var begränsade och det här var en metod att garantera att de skulle komma i omlopp. Vi kan således konstatera att köpmän som lojalt tillgodosåg hovets behov att kontrollera penningmängden erhöll erkännande och uppskattning, samtidigt vet vi från aristokraters dagboksanteckningar att enskilda köpmän var något de såg ned på. Efter lagens införande finns det inga referenser till den, heller inga noteringar om köpmän som erhållit en hovrang. Det är först år 800 den dyker upp igen och då för att lagen avförs. Antagligen har den inte haft avsedd effekt, det verkar som att för köpmännen vägde finanserna tyngre än fina titlar. Inställningen skall inte undervärderas, ej heller förlöjligas. Sannolikt är det deras rationella agerande, eller om man så vill frånvaron av estetisk upphöjdhet, sådant som värderades högt inom den styrande klassen, som har bidragit till deras gradvisa nedvärdering på den sociala stegen. Det har helt enkelt inte varit möjligt manipulera dem med samma metoder kring klanernas mytbildning som utgjorde fundamentet för kejsaren och hovklanernas politiska maktställning. Klarar man inte av att kontrollera och styra deras agerande blir alternativet att försöka kontrollera och styra omgivningens uppfattning och inställning till en sådan grupp.

Några som däremot gillade handelsmännen var prästerskapet, vare sig det gällde buddisttempel eller shinto helgedomar. Längs huvudvägen fram till det sakrala hade man inga invändningar mot Mammon. Där tilläts de sätta upp sina bodar och mångla för allt vad tyglarna höll, mot att en viss del av intäkterna offrades till den religiösa verksamheten. Det blev ett slags symbios och ömsesidigt utnyttjande. Köpmännen fick billig hyra och tillgång till en välbesökt plats, medan prästerna fick en livligare miljö, där även mat och saké flödade, tempelbesökarna blev på gott humör och tog på sig spenderkimonon innan de begav sig iväg.

Systemet med shoen innebar att de producerade överskott och vissa regioner kom att utveckla sina egna specialiteter, därmed uppstod affärsmöjligheter för den uppmärksamme. Det byggdes kura (蔵) eller lagerbyggnader längs farvägarna för att underlätta distributionen. Dessa kom att finansieras av doso också kallade tokura och tsuchikura (土倉, 戸倉) som höll godset i pant tills lagerhållningen betalats. De var Japans första bankirer, men de hade rykte om sig att ha hårda nypor, den som exempelvis inte klarade att betala lagerhållning för 100 zori (sandaler) löpte risken att samtliga togs i beslag och sedan såldes av lagerhållaren. Eftersom de varken hade tid eller lust att sälja sandalerna par för par på en marknad öppnade sig nu möjligheter för likvida affärsmän som höll sig framme när någon missade en lagerbetalning. Mången en sakéleverantör kunde på hemvägen, med fyllda fickor, köpa upp olika produkter billigt och sedan sälja dem med god marginal vid hemkomsten. Plötsligt hade en tunna saké förräntat sig flera gånger om tack vare lite uppmärksamhet och informationsackumulering.

Därmed börjar problemen så sakta också torna upp sig mot framtidshimlen. Under Kamakura och Muromachi perioderna hade ståndssamhället ännu inte slagit rot, men krigarklassen höll på att ta över från hovaristokratin som det ledande samhällsskiktet. Därmed uppstår också en diskrepans mellan ekonomisk och politisk status. Samurajen erhöll domäner för sina tjänster, dessa brukades av hans släkt eller det vi skulle benämna backstugusittare, oftast en kombination. I takt med produktivitetsförbättringar inom odlingen blev hans ekonomiska ställning bättre, men sakébryggare och andra vars produkter efterfrågades var oftast betydligt mer välbärgade. Därmed plockas också gamla konfucianska värderingar om penningars hantering fram på nytt. Så småningom införes också olika överflödsförordningar som exempelvis förbjöd köpmän att gå omkring i kimono av siden. Man skulle nästan kunna tala om den kejserliga japanska avundsjukan. Resultatet blev onekligen att ifall du var välbärgad gällde det att vara diskret. Det var exempelvis vanligt att hustrun till en köpman i bostaden gick omkring i färgrika och pråliga sidenkimono, men så fort hon skulle utanför huset blev det att byta om till en i vadmal eller hampa.

Handelsmän blev därmed utsatta för en form av dubbelmoral som framtvingade en anpasslighet till andras värderingar som i sin tur har format det som i dagens Japan benämns honne och tatemae (本音と建前) eller skillnaden mellan det äkta inre och den yttre fasaden. Den som saknar insikten i den historiska bakgrunden hemfaller lätt till att tala om japaners Janusansikte, i realiteten är det ett slags överlevnadsinstinkt i ett trångbott samhälle där personlig heder var att jämställa med livet självt. 1700-talets lagar om kirisute gomen var dess konkreta manifestation. Under Edo perioden växte den ständigt leende köpmannen med ett osinnligt förråd av ursäkter om allt från en varas bristfälliga färskhet, försenade leveranser, oundvikliga prishöjningar eller kvalitativa brister fram som ett omistligt inslag i stadsbilden. Den pågående urbaniseringen var en av de starkt bidragande faktorerna till fenomenet.

Varje provins hade sin egen borgstad, först med marknader varje vecka, men så småningom växte det fram affärskvarter där handelsmännen samlades och en speciell kultur växte fram. Hantverkarna och köpmännen som var verksamma där började allt mer omnämnas gemensamt som chonin (町人) som enbart är stadsbo. Ur en strikt juridisk aspekt befann de sig statusmässigt under bönderna, ekonomiskt och kulturellt stod de i realiteten över dem. I det socialt statusmedvetna Japan övergick det, särskilt under påverkan av saké, emellanåt till regelrätta konfrontationer. Betraktar vi domstolsärenden från den här tiden blir det påtagligt att frustrationerna ackumulerades, ju mer ekonomiskt framgångsrik en köpman var desto oftare verkade han förekomma i rapporterna om misshandel under berusning. Det skall naturligtvis inte tolkas som ett generellt förekommande fenomen, men det är inte heller ointressant att frekvensen verkar ha varit högre i köpstäder som Osaka och Sakai, däremot mindre frekvent i Edo, förmodligen beroende på det stora antalet samurajer som huserade där.

Det mesta av handeln skedde inom den egna provinsen, så shogunatet såg ingen anledning att närmare stifta lagar kring kommersiell verksamhet annat än som det relaterade till städerna som stod under direkt shogunalt styre som Edo, Osaka och Nagasaki som ju var ett särfall då det där omfattade utrikeshandel. Varje provins hade därför sina egna regelsystem och eventuell beskattning, men då handelsmännen var geografiskt koncentrerade till närområdet kring borgen verkar det hela ha hanterats tämligen informellt. En bidragande orsak var etableringen av za (座) ett merkantilt skråväsende som medförde att handelsmännen var organiserade och genom sin egen organisation därmed också enklare att styra upp när sådana behov uppstod. Än i dagens kapitalistiska ekonomi återfinns liknande merkantila inslag, en modern shotengai (商店街) eller handelsgata kan framstå som närmast bysantinsk i sina intrikata relationer mellan medlemmar och stadens kommersiella byråkrati.

Utvärderingen av förlusten i andra världskriget kom mycket att fokusera på Japans undermåliga industriella kapacitet i förhållande till segrarmakten USA. Återuppbyggnaden gick därför ut på industriell utbyggnad och effektivisering av jordbruks- och fiskesektorn för att frigöra personella resurser till industrin. Köpmän och handelsmän blev nu affärsmän, de blev en integrerad del av de stora konglomeraten som ekonomiskt skulle åstadkomma det militären misslyckats med, nämligen att erövra stora delar av världsmarknaden för japansk avsättning. Att vara sarariman blev hedervärt, det var den nya bushi (武士) klassen som lojalt ställde upp på allt som daimyo, eller som han nu kallades, shacho (社長), på svenska VD, kunde tänkas kräva av dem. Ord som ”nej”, ”omöjligt” eller ”otänkbart” eliminerades ur deras vokabulär. Bonusar blev det nya förläningssystemet och på 80-talet blev kaisha senshi hjälten i diverse manga och tv-serier. Det pris familjen betalade för hans självuppoffrande inställning till företagets behov ansågs vara en självklarhet och hustruns gaman (我慢) eller tålamodskrävande uthållighet var en naturligt följetong i den japanska historien av uppoffringar.

Generationen född på 90-talet ser sig inte längre som krigare, de ingår äktenskap i allt mindre utsträckning och allt senare. Att hänge sig åt företaget för familjens skull är därmed heller inte längre samma prioritet som tidigare.

En tanke på “Köpmännens historia

  1. Ping: Kabukis historia | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.