歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Den högre utbildningens historia i Japan

Lämna en kommentar

På japanska heter universitet daigaku (大学) som ordagrant är ”högre utbildning”. Termen, och speciellt då den skrivs med den äldre teckenformen 大學, härrör sig ursprungligen till de Högre Seminarier som byråkrater i Kina och Korea skulle genomgå för anställning inom förvaltningen. I Japan fick det en annan betydelse då de aldrig implementerade det kinesiska examinationssystemet utan högra tjänstemannaposter gick i arv inom klanerna. Korea var något av ett mellanting, där skulle de klara examinationen, men å andra sidan var den enbart öppen för de som tillhörde yangban klassen (両班). Kina däremot höll sig till strikt meritokrati, en bidragande orsak till att de politiskt och kulturellt dominerade utvecklingen i östra Asien, men det bidrog också till kinesisk arrogans gentemot sina grannar. De japanska klanerna var samtidigt måna om att arvtagarna till familjeposterna skulle vara dugliga administratörer så de satsade själva på att utbilda sina klanmedlemmar. Än idag lever den sortens klickbildningar kvar inom det japanska universitetsväsendet.

Det äldsta extanta exemplet på ett högre läroverk är Ashikaga Gakko (足利学校) som således var avgränsat till den andra shogundynastins klanmedlemmar. Bloggen har tidigare tagit upp bibliotekens historia och många av dessa var naturligtvis kombinationer av bokförråd och läroanstalt. Ännu äldre läroanstalter, men dessa vet vi väldigt lite om, kallades Kangakujuku (漢学塾) och som tecknen antyder handlade dessa om att lära sig texter från den kinesiska Han dynastin. En vanlig uppfattning bland japaner som studerar epistemologisk historia att dessa anstalter snarare var etablerade för memorering än lärande enligt den sokratiska ideologin. Just memorering, anki (暗記) på japanska, är fortfarande ett förhärskande inslag i japansk utbildning.

Under 1600-talets senare hälft omdefinierades samurajens uppgifter från att vara krigare till att bli administratör, förvaltare och utbildare. Uppgifter som ansågs likvärdiga med det nobla krigandet och försvaret av provinsfurstens heder och makt. Därmed uppstår också ett påtagligare behov av bildning, och mindre av träning i de martiala konsterna. Runtom i riket uppstår Hanko (蕃校) eller provinsskolor. Inledningsvis var det endast krigarklassens barn, speciellt då de som inte medföljde fursten på resorna till Edo, som bevistade skolorna. De började vid sex, sju års ålder, men fortsatte upp till 20 eller strax däröver. Således var det en extensiv utbildning och mycket av den fokuserade på de konfucianska klassikerna. Så småningom kom det som kallas kokugaku (国学) eller nationallära, alltså att man fokuserade på Japans egna unika historia och dess rötter i shinto att hamna i fokus. Utbildningen var således inte fullt så rigid som den ibland uppfattas som.

En annan form av skolor var Terakoya (寺子屋) eller tempelskolor. Dessa var vanligast i de större städerna och de var också öppna för alla som ville gå där. Som namnet antyder drevs de av buddisttempel och ursprungligen var syftet naturligtvis att utbilda prästerskapet. Men skolorna var populära och det fanns betydligt fler elever än som behövdes inom de olika sekterna för att tillgodose framtida behov av präster och munkar. Skolorna fick därför allt mer generella kursplaner och köpmännen uppmuntrade särskilt matematik och användningen av soroban (算盤) eller abakus som var, och fortfarande är, synnerligen effektiva räknemaskiner. Runt mitten av 1700-talet märker vi hur duktiga elever från Terakoyaskolorna erbjuds vidare utbildning på provinsläroverket. Bakgrund kommer i skymundan för kunskap och bildning.

En speciell utbildningsanstalt var tolkskolan i Nagasaki som lärde ut holländska och där studenterna som en el av sitt examinationsarbete skulle översätta naturvetenskapliga verk på språket till japanska. De flesta studenter var lågt rankade samurajer som behövde utöka sina risstipendier för att klara livhanken, men även här blev det vanligare när vi närmar oss 1800-talet att elever med annan bakgrund antogs ifall de visade talang och intresse. Särskilt stadsbefolkningen i Nagasaki och närliggande Hakata försökte få in sina söner där då farvattnen allt mer frekventerades av europeiska fartyg. Intuitivt visste de att behovet av folk som behärskade främmande språk skulle öka. Shogunatets respons i Edo var att etablera Bansho sirabesho (蕃書調所) ung. ”undersökningsinstitutet för barbarlitteratur”, många av studenterna i Nagasaki, särskilt de som inte var direkt socialt begåvade, fann sig snabbt en utkomst genom att sitta och slå i holländska böcker. Dessutom fick de flytta till Edo, något som knappt förekom såvida man inte var del av en provinsfurstes inre krets.

Edo hade såväl konfucianskt som neo-konfucianskt institut, lärarna där inbjöds att besöka provinsskolorna för att ge föreläsningar åt högt rankade vasaller. När provinsskolorna under 1700-talets första hälft ökade från ett 20-tal till mer än 200 blev det en stark efterfrågan på deras föreläsningar. Det blev möjligt för bildade personer att tjäna en hacka som kringresande föreläsare och därmed också ett eftertraktat yrke bland samurajer vars martiala kunskaper inte upplevde samma efterfråga. Efter utbildning på seminarierna kunde de resa land och rike runt, träffa provinsledningar, ge egna seminarier och leva ett friare liv än det som erbjöds i tjänst hos shogunatet eller en provinsfurste. Att utbilda folk blev ett högstatusyrke och är det än idag.

När Perry tvingade Japan öppna sina hamnar för internationell handel insåg Japan omedelbart att de släpade efter utbildningsmässigt, men de hade samtidigt en utbildningsinfrastruktur på plats som det gick att bygga vidare på. Edos högre läroverk, Shoheizaka gakumonjo (昌平坂学問所) som etablerades 1790, fick i uppgift att utveckla en moderniserad utbildning som motsvarade de nya behoven. Den är sedan länge nedlagd, men här återfinns idag Ochanomizu joshi daigaku (お茶の水女子大) ett av Japans mest framträdande kvinnouniversitet.

Den som mer än någon annan skulle omvälva det japanska utbildningsväsendet var Fukuzawa Yukichi, idag pryder han den högsta valören av japanska sedlar. Han var en fattig samuraj från dagens Oita
prefektur men som var bosatt i Osaka då familjen ägnade sig åt handel. Vid nitton år ålder manade hans äldre bror, familjeöverhuvudet, honom att åka till Nagasaki och lära sig holländska så han skulle kunna lära sig ballistik och kanontillverkning. Efter en relativt kort vistelse i Nagasaki visade det sig att han var betydligt skickligare än klanledarens son Okudaira Iki och han blev därför föremål för mobbing så han återvände till Osaka. Där fick han plats i en skola som leddes av Ogata Koan, en ledande rangakusha eller Hollandspecialist. På några få år blev han flytande i holländska och fick uppdraget att åka till Edo och utbilda klanens vasaller som var posterade där. Eftersom det också var tummelplatsen för anländande amerikaner fick han här tillgodosett sitt lystmäte för kunskap om västvärlden.

Snabbt upptäckte han att flottisterna pratade engelska och inte holländska, han försökte därför på eget bevåg att lära sig engelska, men då läromaterialet var begränsat gick det långsamt. Icke desto mindre lyckades han övertyga shogunatet att han borde medfölja den första ambassaden, ombord på Kanrin maru till San Francisco 1860. Där kom han över lexikon, inklusive ett engelskt-kinesiskt, som han översatte till japanska. På några få år framstod han som den japan som visste mer om västvärlden än någon annan, och han fick även följa med på det nya Meiji styrets ambassader till Europa. Under resans gång började han skriva den bok som gjorde honom rik, i såväl pengar som inflytande. Seiyo jijo (西洋事情) eller ”Om västvärlden” förklarade på ett enkelt och tydligt sätt för kunskapstörstande japaner hur västvärlden fungerade och vad Japan borde ta till sig för att inte riskera kolonisering. Han skulle skriva betydligt fler böcker, förutom sina lexikon, utgav han Gakumon no susume (学問のすすめ) ”Rekommendation för lärande” och Bunmeiron no gairyaku (文明論の概略) ”Översikt av civilisationsteori” som i mycket kom att utgöra riktlinje för hur det nya styret kom att agera.

Inkomsterna från böckerna och den tidning, Jiji shinpo (時事新報) han startade gav honom möjlighet att praktiskt förverkliga sina egna teorier. Tolkskolan han bedrivit utökades kraftigt till att bli Keio gijuku (慶應義塾) som efter några decennier tid utökades till att bli Japans första privata universitet med namnet Keio gijuku daigaku (慶應義塾大学).

Meiji styret slog in på samma väg och etablerade kejserliga universitet i Tokyo och Kyoto, numera är det kejserliga borttaget men de är fortfarande kända som Japans främsta prestigeuniversitet, inte minst för de Nobelpristagare de producerat, nämligen Tokyo universitet och Kyoto universitet. Idag existerar det 768 universitet i Japan, 20 % av dem är offentligt finansierade. I varje prefektur finns det minst ett statligt universitet och ett prefekturuniversitet, det senare tenderar att vara specialiserat mer på specifika prefekturella behov. Men de allra flesta universitet är således privatfinansierade och det innebär således att utbildning kostar såvida man inte kommer in på något av de offentliga universiteten. I jämförelse med USA är emellertid de privata universiteten någorlunda överkomliga, men medicinska och odontologiska fakulteter kan bli kostsamma. Precis som svenska studenter kan japanska ta ut studielån (hela beloppet är lån) men flertalet finansieras av hemmet.

Få lägger ner lika mycket resurser på sina barns utbildning som japanerna, de enda som kommer i närheten är sydkoreanerna. Det börjar redan med att de vill försöka få in dem på daghem där de leker fram förmågan att läsa och räkna. För att i framtiden komma in på de prestigefyllda universiteten försöker man redan från småskolan placera in dem i associerade utbildningsfaciliteter. Exempelvis bedriver tidigare nämnda Keio gijuku en serie skolor med grundutbildning och gymnasier som underlättar att eleverna antas som universitetsstudenter. För de som inte lyckas med detta kvarstår antagningsproven. Folk har en dubbel attityd till dessa antagningsprov, de är strikt meritokratiska, klarar du av provet blir du antagen, men de skapar också hets och främst en memoreringskultur som inte på något sätt bidrar till högre bildningsnivåer. Det har gjorts sociala undersökningar där studenter testats tre veckor efter sina intagningsprov och är närmast oförmögna att besvara några av frågorna.

På senare år har därför utbildningssystemet börjat läggas om. Det finns nu nationella kvalificeringsprov där eleverna rankas in i grupper efter sina resultat så att de kan söka sig till universitet som lämpar sig för deras bildningsnivå. Universitetsutbildningarna har i gengäld blivit svårare att bli utexaminerad ifrån. Tidigare var den höga muren antagningen, väl inne gick det bra att ta det någorlunda lugnt. Universitetet ansågs vara en tid att hitta sig själv, komma ut och resa, skaffa nya vänner och sista året ägna sig åt att hitta en anställning. Numera krävs det att de lägger ner mer tid på studierna, presenterar papers som diskuteras på seminarier. Allt i en strävan att anpassa undervisningen till internationella krav. Precis som amerikanska universitet står högt i kurs bland europeiska studenter som vill ha en internationellt gångbar utbildning så har japanska universitet en motsvarande status i Asien. Studenter i Sydkorea, Kina, Vietnam, Thailand, Laos, Nepal och exempelvis Burma vill gärna ha ett examensbevis från japanska universitet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.