歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Det moderna spionagets historia i Japan

Lämna en kommentar

Japan har en lång historia av inhemsk säkerhetstjänst, vikten av underrättelser om fiendens styrka, intentioner, ledning och liknande blev allt tydligare under sengoku perioden. Speciellt kända är ninja och deras ninjutsu, och i annalerna över spioner uppfyllde de den moderna spionromanens tvenne funktioner. Inhämtande av information, men också operatör med likvideringar och sabotage som särskilda aktiviteter. När striderna var slut och landet gick in i en fredligare fas var behovet inte lika uppenbart, shogunatet hade öppna rapportörer utplacerade runtom i landet. Samtidigt visste de att några klaner som befann sig på den förlorande sidan i slaget om Sekigahara ruvade på hämnd. Därmed var det också viktigt att hålla ett närmare öga på deras aktiviteter. Likaså ville man försäkra sig att holländarna på Dejima inte smidde ränker. De initierade därför det som kanske var världens första ”honey trap”. Prostituerade, som kunde röra sig fritt på den konstgjorda ön, tränades i holländska av Nagasakis tolkar, men det är oklart riktigt hur mycket de egentligen förstod och kunde snappa upp. Några av dem blev dock påkomna av holländarna med att stå och tjuvlyssna utanför sovrumsdörrar.

Konsekvenserna av undermåliga underrättelser tydliggjordes ett decennium tidigare när Toyotomi Hideyoshi invaderade Korea. De visste mycket lite och var inledningsvis övertygade att Ming inte skulle bistå sina grannar, en betydande felkalkyl. Tokugawa Ieyasu hade emellertid redan tidigt blivit klar över att goda underrättelser sparade såväl liv som resurser. Uppmärksamma bönder som försåg honom med informationer om fiendeklanernas rörelser och truppstyrkor belönades rikligen. Han var också medveten om att kunskap skapade makt, de kommissarier som placerades ut i de områden som styrdes direkt av shogunatet byttes därför ut regelbundet och till skillnad från många andra poster inom centralstyret gick de sällan i arv och endast i yttersta undantagsfall direkt mellan far och son eller till en yngre bror. Det normala var att representanter för andra klaner trädde emellan både två och tre gånger innan det blev dags för en yngre klanmedlem att åter tillträda posten. Berömd är ”trädgårdsmästarna” och deras organisation från 1700-talet. Eftersom Japan inte hade diplomatiska relationer erhöll de heller ingen information från utlandet, en bekymmersam situation när europeiska fartyg började frekventera deras kuster. Holländarna ålades därför att årligen inlämna en rapport om situationen ute i världen. Deras rapporter var korrekta, men av naturliga skäl också tillrättalagda för att gynna deras egna intressen.

Att Japan höll sig med en intern säkerhetstjänst tydliggjordes i samband med von Siebold incidenten. Philipp Franz von Siebold kom över ett antal kartor som shogunatet hade hemligstämplat då de inte ville att de skulle hamna i händerna på någon av de länder som dök upp runt kusterna och gjorde sina egna undersökningar av farvattnen. Shogunatets chefastronom, Takahashi Kageyasu, försåg honom med kartor som täckte landets norra delar, inklusive Ezo. Han anklagades därför att vara rysk spion. Han placerades i husarrest och utvisades 1829. De lyfte utvisningsbeslutet 1858 och han återvände som en gammal man 1860, men det skulle visa sig att hans kunskaper blivit utdaterade under frånvaron och han hade problem att skaffa sig en utkomst.

Med öppnandet blev informationsinhämtningen intensiv, men också helt öppen. De japanska ledarna var oroliga för västvärldens geist för kolonialisering, men de insåg också att de saknade resurserna för särskild inhämtning och inriktade sig därför på öppen diplomati och skickade ut studenter i världen för eventuella framtida behov. De anammade västvärldens imperialistiska ambitioner med inriktning på Asien, särskilt Korea och Kina. Deras snabba industrialisering och ekonomiska framgångar medförde en arrogans gentemot grannarna och de ansåg sig därför inte ha något behov av en underrättelsetjänst, lärdomarna från Hideyoshis misslyckande hade inte satt sig. En arrogans som satte sig på djupet, när det blev tydligt att kriget skulle expandera och en konfrontation mot de allierade blev oundviklig infördes kodade kommunikationer.

Men kodningen var elementär, militären var övertygad om att japanska språket i sig var tillräckligt ogenomträngligt för vita. Inledningsvis var det ingen felbedömning, men amerikansk militär startade intensivutbildningar i japanska och rekryterade lingvister som såg en intellektuell utmaning i att lära sig språket. De flesta skulle senare i livet gå vidare och doktorera i japanologirelaterade ämnen som litteratur, historia, ekonomi och liknande. Slappheten bidrog till att krigslyckan vände, Pearl Harbor var ett lyckat anfall, men en misslyckad uppföljning. Efter kapitulationen fick ledande militärer en chock när de fick insikt hur enkelt de allierade penetrerat deras kommunikationer och kunde förutse varje taktiskt drag från japansk sida. Likaså förvånades de över hur sparsamt informationen delats, exempelvis fick aldrig Chang Kai-sheks nationalister veta särskilt mycket.

Inte heller Stalins NKVD, men frågan är om det hjälpt. Sovjetunionen hade krigets enkannerligen skickligaste, om än väl svulstiga, spion i Richard Sorge. Stalin kallade honom ”horhusägare” och det var tack vare att generalerna gick emot honom som de kunde flytta tanks och flygplan från Sibirien till västfronten mot Hitler. Japans kontraspionage var en lite sammansvetsad grupp inom kenpeitai, som är ”konstitutionsbrigaden” mest en motsvarighet till Hitlers Gestapo, alltså den slutna avdelningen inom polisväsendet, emellanåt kallad filttofflorna. Det fanns få västerlänningar i Japan under kriget och ännu färre som behärskade japanska, behovet av en övervakningsorganisation var således inte överdrivet stort. Istället var de inriktade på att kväsa eventuell kritik mot krigsansträngningarna och militärernas hantering av situationen.

Kapitulationen innebar att Japan låg i ruiner, det fanns varken behov eller resurser till någon form av spionageorganisation. Däremot var de av naturliga skäl nyfikna på hur tankarna gick inom ockupationskontoren. Japanska flickor som behärskade engelska och maskinskrivning hade inga problem att få relativt välbetalda jobb, dessutom tillgång till amerikanska matförråd. De försökte därför rekrytera dessa för att få tillgång till informationen tidigt. När amerikanerna möttes av nogsamt förberedda motargument förstod de att information läckt. Men det var inte alltid helt enkelt att täppa igen luckorna, krigare var inte intresserade av att agera skrivbordsoldater och det var dyrt att skicka amerikanskor över Stilla Havet.

Här kommer vi nu i kontakt med ett av underrättelsevärldens mest centrala begrepp; PITT. Det står för Pengar, Ideologi, Trakasserier och Tadelsjuka som är ett gammalt begrepp för egoism. Det är de fyra motivationsfaktorer en operatör försöker spela på när en agent skall rekryteras. FBI:s förrädare Robert Hanssen eller CIA:s Aldrich Ames är typexempel på P:et i PITT. Medan Cambridge Five, alltså Kim Philby och hans gelikar representerar I. Trakasserier, eller hot och utpressning var något av KGB:s specialitet eftersom de hade en mer begränsad kassa, men det är också den sämsta av rekryteringsgrunder då samarbetet är motvilligt och agenten ständigt är på jakt efter någon form av utväg. Den här typen av agenter är oftast lättade när de åker fast eftersom utpressningen då automatiskt tar slut. Stig Wennerström är ett praktexempel på tadelsjuka, det var hans ego och uppfattningen att han personligen höll världsfreden i sin hand som fick honom att gå Sovjetunionens ärenden.

När japanska underrättelsetjänster rekryterar agenter är det nästan undantagslöst en fråga om P och T, pengar är inget problem och den starka yenen har enbart inneburit att det blivit billigare. Japan företräder ingen stor ideologi, även om de säkert kan rekrytera en och annan demokratiskt lagd kines, men dagens Kina är inte längre Maos repressiva stat. Trakasserier ligger inte riktigt i linje med den japanska nationalsjälen som helst undviker konfrontationer och vill man rekrytera agenter i en diktatur är det föga gångbart att uppträda värre. Däremot är tadelsjukan alltid gångbar bland folk som känner sig förbigångna i karriären, det blir en chans till upprättelse.

Japans verkliga tillgång är HUMINT källor i Nordkorea, under 60-talet repatrierades närmare 180 000 koreaner bosatta i Japan till Nordkorea. Här skall man komma ihåg att dessa betraktades med suspekta ögon av Kim Il-sung och hans säkerhetstjänst. Samtidigt besatt de industriell kompetens, god utbildning, tillgång till hårdvaluta och kunskap om omvärlden som höll på att gå förlorad i jucheismens paradis. Vid tidpunkten för återfärden till Korea fanns det ingen organiserad underrättelsetjänst att tala om, men OSS och efterträdaren CIA var av naturliga skäl intresserade att få källor i Pyongyang och erbjöd därför träning och logistisk hjälp. Hur många de kunde rekrytera, vilket arbete de klarat av att utföra och om de i sin tur rekryterat agenter inom Nordkorea är av naturliga skäl välbevarade hemligheter. Det som gör dem intressanta ur underrättelsesynpunkt är att de driver nästan samtliga Nordkoreas hårdvalutabutiker, inklusive Rakwon (Paradiset) kedjan av varuhus som närmast är en karbonkopia, om än i mindre format, av japanska varuhus som Matsuya, Seibu eller Hankyu. Därmed har de tillgång till de högsta lagren av officerare, ministrar och flunkies runt Kim Jong-un. Det kan också förklara att Japan sett genom fingrarna med överföring av yen till nordkoreaner av japansk härstamning.

Modern underrättelse och säkerhetstjänst uppdelas nästan alltid mellan militära och civila/politiska behov. Inom säkerhetstjänsten (sådant som SÄPO, FBI eller MI5) återfinns kontraspionaget, sedan den 11 september 2001, har det fått stå tillbaka för satsningar på terrorbekämpning. I stora länder som USA eller Ryssland skiljer man på militär och civil underrättelseinhämtning, den civila sköts av CIA och FSB (KGB:s efterträdare) medan den militära hanteras av DIA och GRU. I Storbritannien sköts det av MI6 och DI, där beteckningarna blir en smula förvirrande eftersom MI i MI5 och MI6 står för Military Intelligence även om det således rör sig huvudsakligen om politisk/civil underrättelseverksamhet. Utöver det brukar det finnas en särskild SIGINT organisation som FRA i Sverige, NSA i USA och GCHQ i Storbritannien och som delar uppfångad information vidare till berörda myndigheter, oavsett om de är militära eller civila. Härvidlag skiljer sig inte Japan från omvärlden. Däremot är deras organisationer direkt underställda ministerier och därmed blir de mer benägna att ta politiska hänsyn än motsvarande organisationer i USA och Europa. Sedan Trumps tillträde som president har det blivit uppenbart hur obehaglig en sådan utveckling är då det skapar osäkerhet kring informationen.

Japans interna säkerhetstjänst heter Koan chosacho (公安調査庁) som ung. är Säkerhetsundersökningsinstitutet, på engelska förkortat till PSIA och består av nästan 1 700 tjänstemän. Alla undersökningar de inleder skall först godkännas av en undersökningskommission, ett förfarande som efter sarinattacken mot Tokyos tunnelbana 1995 fick utså hård och bitter kritik. Då de sorterar direkt under ministeriet istället för polisorganisationen saknar de polisiära befogenheter och kan därför exempelvis inte anhålla misstänkta spioner eller terrorister. De tvingas inkalla stöd från polisen vid den sortens aktioner. Därmed ökas också risken för informationsläckage. Deras primära intresse upptas av Chongryon, som organiserar nordkoreaner i Japan, och Aleph, arvtagaren till Aum Shinrikyo. Chefen för verksamheten heter Nakagawa Kiyoaki.

Underrättelseanalyser hanteras av Naikaku joho chosashitsu (内閣情報調査室) som ungefär är Statsrådsberedningen informationsundersökningskontor, ett namn som för en svensk leder tankarna till IB, men på engelska förkortat till CIRO. Det exakta antalet medarbetare är okänt men lär vara mindre än 200, då de är lokaliserade till Premiärministerns residens. Deras primära källmaterial lär vara OSINT, eller Open Source Intelligence, således ungefär som Bellingcat. Med kunskap om japansk konservatism och allmän trögrörlighet skulle det således inte förvåna om de spenderar en stor del av dagen med att läsa tidningar, snarare än att aktivt försöka spåra upp information på nätet. Chefen för kontoret sedan ett halvår tillbaka heter Takizawa Hiroaki.

Rikspolisstyrelsen har också en säkerhetsbyrå, på japanska Keisatsucho keibikyoku (警察庁警備局), som i organisation och funktion mycket påminner om SÄPO. De ansvarar för livvaktsskydd, kontraspionage, ambassadskydd, teknisk dataanalys (telefonavlyssning), cyberskydd, internationellt samarbete (sambandsman på alla större ambassader) och efter jordbävningskatastrofen 2011 även insatser vid storskaliga naturkatastrofer. Såväl budget som personalstyrka är hemligstämplat. Chef sedan drygt ett år tillbaka är Oishi Yoshihiko. Cheferna sitter sällan mer än två, eller tre år, den nuvarande var tidigare privatsekreterare till premiärminister Abe Shinzo.

Japans SIGINT hanteras av Joho honbu (情報本部) inom Försvarsministeriet. Namnet betyder Informationshögkvarteret och det kommer sig av att de är en sammanslagning av ett flertal tidigare splittrade underrättelseenheter inom Självförsvarsstyrkorna. 1987 sköt Sovjetunionen ned ett civilt KAL plan på väg mot Seoul från Anchorage, det framkom då att japanska SIGINT enheter hade snappat upp sovjetiska flygvapnets ordergivning, men inte hunnit reagera eftersom meddelandet först måste gå till en översättningsbyrå innan man hade klart för sig vad det gällde. Efter amerikansk förebild beslöt man därför att centralisera verksamheten. De har egna satelliter stationära över Nordkorea och avlyssningsstationer på den japanska arkipelagen som inte gör annat än lyssnar på nordkoreanska kommunikationer. De har 2 500 anställda och chef är general Nodomi Mitsuru (fotot i ingressen).

Det Japan saknar är en central underrättelsetjänst för utrikes inhämtning, landets militaristiska förflutna gör frågan känslig. Det nära militära samarbetet med USA innebär att landet får tillgång till sådant amerikanerna kommer över som inte påverkar de bilaterala relationerna. I gengäld kan Japan erbjuda goda underrättelser från Nordkorea och delvis Kina. Inte minst eftersom många i landets övre ledarskikt i sin ungdom studerat i Japan kan de följa deras utveckling och har goda kontakter med dem. Där det uppenbarligen brister är informationer från Sydkorea, de försämrade relationerna de senaste 18 månaderna visar med tydlighet att indikationerna var otillräckliga. Likaså är amerikansk underrättelseinhämtning av naturliga skäl fokuserad på att tillvarata amerikanska intressen, inte japanska. Ryskt agerande längst i öster är därför inte lika prioriterat som vad Putin funderar på att göra i Ukraina eller längs gränsen mot Europa. Men för Japan som rent formellt inte har undertecknat ett fredsavtal med Ryssland efter andra världskriget, är det intressant att veta vilka planer Moskva har för Kamtjatka och Vladivostok. Japaner som funderar på säkerhetspolitik är införstådda med att det är behov som bäst säkerställs genom egen inhämtning, men det är svårsålt till allmänheten. Spionage för dem är något som Japan utsätts för, inte är engagerade i. Eftersom de anser att Japan skall spela en passiv roll på den internationella politiska scenen menar de att andra länder ändå inte har särskilt mycket att hämta genom att spionera på Japan. I längden kan det visa sig vara en naiv inställning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.