歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Den undermåliga japanska sexualundervisningens historia

Lämna en kommentar

För en framgångsrik industrination med en väl utvecklad välfärdsstat har Japan en erbarmlig sexualundervisning. Egentligen är det märkligt då japanerna traditionellt haft ett öppet och frimodigt förhållande till sex, men den amerikanska militärockupationen efter andra världskriget förde också med sig den amerikanska dubbelmoralen i relation till sex. Exempelvis började de anse sex före äktenskapet som något skamligt, på 80-talet förekom det men nästan undantagslöst under benämningen kekkon zentei (結婚前提), eller ”på villkoret att vi skall giftas”. Ett grundproblem är utbildningsväsendets undermåliga – för att inte säga minimaliserade – sexualundervisning. Detta inlägg tar en närmare titt på den japanska sexualundervisningens historia.

I början av 1800-talet kunde man lära sig följande om menstruation. ”Det finns stora individuella skillnader, några har menstruation i tre dagar, andra i fyra eller fem, i vissa fall förekommer det i hela sju dagar. Varje månad töms kvinnor på sitt dåliga blod. Den sjunde dagen är det slut och på den åttonde inleds den fertila perioden, blir hon gravid på udda dagar blir det en gosse, på jämna dagar en flicka.” På japanska heter menstruation seiri (生理) men i boken som citatet är taget ifrån talas det istället om keisui (軽水) som är lättvatten, det kommer sig av att man ansåg att livmodern öppnade upp sig under fem dagar efter menstruation och detta benämndes yokai (陽海) eller ”Yang havet”. Genom att det ”lätta vattnet” försvunnit befann sig livmodern i sin yang cykel och havet var mottagligt för nya vätskor.

I det antika och medeltida Japan använde de sig av ”menstruationshyddor”, dit kvinnorna fick gå under sin vecka för att inte ”besudla” omgivningen. Detta kan av moderna människor uppfattas som kvinnofientligt. Det var det inte, utan det var den traditionella inställningen till blod som förorenande. Också anledningen till att det var kastlösa som fick hantera slakt och hantering av kadaver. Civiliserade individer befattar sig helt enkelt inte med blod. Onekligen en kontrast till den framväxande krigarklassen, men då bör man påminna sig att de behandlade fallna fiender med stor respekt. Likaså att avrättade kriminella tömdes på blod innan de pålades vid stadsporten.

När bloggen berättar för sina japanska vänner att jag fick min första sexualundervisning som elvaåring blir reaktionen uppspärrade ögon och mycket oohande och aahande. De uttrycker omedelbart sin beundran för det, men då de också har möjlighet att ställa frågor kryper det snabbt fram att de oroar sig för att det skulle medföra en tidig sexdebut. Svaret jag ger är att i snitt gör svensken sin debut vid ungefär 17 års ålder. I Japan ligger den på 18,5 för flickor och 18,9 för pojkar. Samtidigt är det belagt att millenniebarnen gör sin sexdebut allt senare, såväl i Sverige som Japan, men det hänger inte ihop med sexualundervisning utan anses ha sin orsak i allt sämre interpersonella sociala förmågor där smartphones verkar bära ett stort ansvar. De är helt enkelt mer bekväma med interaktion via luren än direkt människor emellan. Det börjar exempelvis bli vanligare att unga män föredrar en virtuell flickvän genom en app än en verklig levande.

Samtidigt finns det en del frågetecken kring den japanska statistiken kring sexdebut. Ett opinionsinstitut gjorde för några år sedan en undersökning bland japanska flickor i åldern 15 – 16 år om deras sexdebut. 6,3 % svarade att de gjort den innan de började högstadiet, 14,1 % när de var 14 år, 24,2 % när de var 15 år och 29,7 % när de var 16 år. När jag redogör för den, och påpekar att jag anser den peka på behovet av tidigare sexualundervisning i den japanska skolan nickar de ofta medhållande, samtidigt som de i grunden misstror siffrorna. Och visst, underlaget för undersökningen är 1 000 personer, så det är förvisso inte omöjligt att en bredare undersökning gett ett annorlunda resultat. Men, anser åtminstone jag, den pekar på en diskrepans mellan föräldrars uppfattning om de yngres sexualitet och verklighetens ungdomar.

När det gäller sexualundervisning i skolan var det AIDS epidemin under 80-talet som blev tändstiftet som startade motorn. Men det skulle dröja till 1992 innan det blev en del av den japanska läroplanen. En svåröverkomlig tröskel var ovilligheten bland många lärare att ta tag i ämnet. Skolorna tog hjälp utifrån, lärarna utbildades, sexualundervisning i västländer undersöktes, lärdomar inkorporerades. 1990-talet var närmast en traditionell framgångssaga när det gällde Japans paradgren, att emulera och komma ikapp västvärlden. Sedan inträffade något 2003. På en skola för mentalt efterblivna barn ute i Hino, en av Tokyos västra förorter. Eftersom barnen hade inlärningssvårigheter och löpte stor risk att bli utsatta för att missbrukas sexuellt valde rektorn att genomföra sexualundervisning med närmast övertydliga pedagogiska medel. Det ledde till att det tog hus i helsicke hos Koga Toshiaki, en prefekturfullmäktige i Tokyos folkförsamling. Vid tiden hade Tokyo också en synnerligen konservativ guvernör vid namn Ishihara Shintaro, som helt delade Kogas uppfattning. Lärare och rektor vid skolan censurerades, media tog upp nyheten på nationell basis och skräcken för att eventuellt utsätta sig för omgivningens vrede spred sig bland utbildningsansvariga runt om i landet.

Året efter gav Tokyo ut en handledning i sexualundervisning till skolorna som gick ut på att elever i samtliga stadier inte behövde veta vad ett samlag innebar. Likaså fick lärarna inte heller visa hur man bör trä på en kondom. Sexualundervisningen tog tolv steg bakut i tiden. Utbildningsministeriet följde efter och mer eller mindre kopierade Tokyos handledning till landets övriga skolor. Ordet samlag, seiko (性交) på japanska byttes ut mot ”sexuell beröring” eller seiteki sesshoku (性的接触) på japanska, ett betydligt suddigare begrepp. Motreaktionen på detta börjar skönjas nästan 20 år senare. De som genomgick denna bristfälliga utbildning oroas nu, när de kommit upp i föräldragenerationen, för att de egna barnen skall tvingas genomgå samma undermåliga utbildning. Samtidigt verkar Koga Toshiaki ha blivit något av den moralkonservativa kampens förgrundsfigur. Så sent som 2018 anklagade han en högstadieskola för att bedriva ”olämplig sexualundervisning”. De som vill modernisera den kämpar således i motvind.

Men det finns de som kämpar på trots blåsvädret. Och de vill se en utveckling likt den i Norden där sexualundervisning inte är ett ämne, utan en integrerad del av undervisningen och dyker upp i alla möjliga sammanhang som samhällskunskap, historia, etik, hygien och liknande. En konsekvens av den undermåliga sexualundervisningen är att exempelvis sexindustrin, eller fuzokugai (風俗街) som japanerna benämner det, själv måste ta tag i problemet. Det finns en organisation som heter Nihon fuzoku joshi sapooto kyokai (日本風俗女子サポート協会) som betyder ”Japans sexarbetares supportförbund” och generellt förkortas till FJS. De bedriver seminarieverksamhet runtom i Japan, där undervisar i de mer tekniska ”handgreppen” av yrket men alltid kombinerat med sådant som att trä på en kondom så att kunden (torsken för den som föredrar det) inte märker det, allmän hygien och särskilt sexualhygien.

En annan konsekvens är att det uppstår ett enormt behov av privat tillgängligt sexualundervisningsmaterial. Vanligast är naturligtvis böcker av olika slag. Problemet är att de behöver sälja bra för att löna sig och det kommer då nästan undantagslöst med inslag av sensationalism för att dra till sig uppmärksamheten. Japaner är blyga och skamfyllda, det har tidigare gjort det svårt att sälja den sortens material då man ogärna går fram till kassan med tre volymer om ställningar, preventivmedel och sexualhygien. Internet har emellertid medfört att det är betydligt enklare att komma över den sortens material när man inte längre behöver visa sin nuna vid kassan.

Den nuvarande situationen är kanske inte bisarr, men den står onekligen i bjärt kontrast till Edo periodens Japan. Då höjde ingen på ögonbrynen åt en ung kvinna i bonde- eller fiskebyar hade multipla partners. Och för byns ”äldre kvinnor” (de var i 20 års åldern) var normen att de ansågs ansvariga för fudeoroshi (筆下ろし) som ordagrant är ”lägga ned penseln” som exempelvis är ett debutverk och därmed en eufemism för förlorad manlig oskuld. Det låg således på henne att inviga den unge mannen (kanske 15 eller 16 år, ibland yngre) i sexualkonsternas dolda verk. Och till sin hjälp hade hon såväl shunga (春画) som enpon (艶本), bilder och böcker om ”sovrummets mysterier”. Historiskt var således sexualundervisning ett synnerligen praktiskt handlag. Utifrån dagens situation ett närmast obekvämt bevis på skadligheten i amerikansk dubbelmoral.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.