歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Drakens son blev symbolen för Japans litteratur

Lämna en kommentar

Akutagawa Ryunosuke (芥川龍之介) (1892 – 1927) var en komplicerad ung man som föddes i Drakens år, i drakens månad på drakens dag i drakens timme. Av den anledningen gavs han namnet Ryunosuke som ungefär är ”Drakens son”. Modern var mentalt störd så hennes far adopterade den lille gossen och fostrade honom som sin egen. Trassliga familjeförhållanden skulle därför bli ett återkommande tema i hans författarskap. Akutagawa skulle bli namnet som förknippas med Japans främsta litteraturpris och Kurosawa Akira var oerhört förtjust i att filmatisera hans romaner och noveller. Akutagawa är möjligen mer känd för sina noveller än romaner och han har även fått smeknamnet ”de japanska novellernas fader”. Han blev inte mer än 35 år gammal, men hann ändå vara remarkabelt produktiv under sitt korta liv.

Morfadern hade en stor samling av kinesiska klassiker, Ryunosuke lärde sig därför redan som liten parvel att läsa komplicerad litteratur. Samtidigt levde han under en period när Japans litterata var höggradigt fascinerade och intresserade av europeiska författare. Kombinationen innebar att utifrån en djup förståelse för litteraturens rötter blev han en tidig innovatör inom den framväxande romanlitteraturen. Han gjorde kvinnoporträtt som aldrig tidigare existerat inom litteraturen. Under hela sitt korta liv var han konstant rädd att han skulle ärva moderns vansinne. Den som uppfostrade honom i morfaderns hushåll var moderns syster Fuki som totalt dominerade honom och hon kom att stå modell för de flesta av hans kvinnoporträtt av dominerande, själviska, lömska och aggressiva. Raka motsatsen till tidens ideal.

Förutom sina romaner och noveller var han också en aktiv haiku poet, men de skrev han inte under eget namn utan under pseudonymen Gaki (餓鬼) ung. ”Snorungen”. Dessa publicerades i olika litterära tidskrifter, ofta för några få sen (銭), en hundradels yen, stycket. Sannolikt har han använt flera olika pseudonymer och det är därför troligt att det finns en ännu inte uppdagad skatt av Akutagawa poesi som väntar på att bli sammanställd och analyserad.

Ryunosuke studerade vid Teikoku Daigaku (帝國大學) eller kejserliga universitetet som det hette innan det bytte namn till Tokyo universitet. Som student där publicerade han Hana (鼻) eller näsan i första upplagan av det litterära magasinet Shinshicho (新思潮). Novellen är en modern adaptering av en berättelse från Konjaku monogatari (今昔物語) från Heian perioden om munken Zenchin som hade en ovanligt lång näsa. Han söker i sutrorna efter exempel på andra med långa näsor och behandlingar som kan hjälpa honom reducera den till en mera normal storlek. Han slog igenom med denna novell då de flesta läsare var bekanta med berättelsen om den fåfängliga munken, samtidigt som det blev ett mera psykologiskt porträtt av vad prålsjuka åstadkommer med människan. Idag är emellertid Ryunosuke mer känd för sin debutroman, som inte alls mottogs lika positivt av samtiden. Rashomon (羅生門) var namnet på Kyotos södra port och i realiteten fungerade det som avskrädesplats för lik som ingen ville befatta sig med eller gravsätta.

Rashomon blev först populär genom Kurosawa Akiras eponymiska film från 1950, men egentligen hämtar den inte annat än titeln och en enkel scen från Akutagawas novell. Den bygger istället på Yabu no naka (藪の中) eller ”I en buske” där busken är den plats man finner liket av den mördade samurajen Kanazawa no Takehiro som Akutagawa publicerade 1922. Ett antal vittnen träder fram och i varje berättelse bekräftas de andras historier, med undantag för en mindre ovidkommande detalj i varje annan berättelse. Det ger intrycket att läsaren får serverat sig en komplett mordhistoria, men för varje vittnesmål blir det tydligt att det blir omöjligt att bevisa vem som mördade samurajen, eller om han rent av begick självmord. Slutresultatet blir att läsaren finner sig sympatisera med det vittne som mest påminner om den egna personligheten och insikten att den objektiva sanningen inte alltid är lika uppenbar som man inledningsvis föreställer sig. Berättelsen i sig är en så pass fascinerande studie i mänsklig psykologi att förutom Kurosawas Rashomon, har den utgjort förebild för filmer med Paul Newman och Bridget Fonda, dessutom har den filmatiserats i både Thailand och Ryssland förutom ett flertal japanska upplagor.

I Jigokuhen (地獄変) eller ”Helvetesskärmen” ställer han frågan hur långt artisten måste offra sig för sin konst. Yoshihide är Japans främste konstnär som stöds av sin mecenat provinsfursten Horikawa och som önskar sig en hopfällbar skärm, byobu (屏風), som skall föreställa en scen ur det buddistiska helvetet. Han utsätter sina assistenter för allehanda tortyr och skräckupplevelser för att hitta de rätta ansiktsuttrycken, men blir aldrig riktigt helt nöjd. Till slut ber han Horikawa att bränna en vacker ung dam i en palankin för att få fram det rätta uttrycket. Till sin fasa upptäcker han att Horikawa placerat Yoshihides dotter i palankinen, hon var en av borgens tjänarinnor. Men istället för att rädda henne ur lågorna fascineras han av plågorna hos henne såväl som sig själv. Slutligen kan han färdigställa sitt mästerverk. För Akutagawa var det berättelsen att konstnären som placerar sin konst, vare sig det är målningar eller litteratur, över livet självt är dömd att gå en brutal död till mötes.

Akutagawa tog anställning som journalist på Osaka Asahi Shinbun och arbetade en tid som korrespondent i Kina. Kunskaperna i klassisk japansk litteratur medförde att han inte hade några svårigheter att förstå skriftlig kinesiska. Han reste runt i sydöstra Kina men blev allt sjukare under sina resor. Efter fyra månader återvände han till Japan. Han var övertygad om att han ärvt sin mors vansinne och han gav sig in i en hård debatt med Tanizaki Junichiro om romanen byggde på struktur eller innehåll. Akutagawa framhöll strukturen medan Tanizaki menade att innehållet var avgörande. För att bevisa riktigheten i sina argument gav han under sina sista år ut ett antal berättelser som alla var i stort sett självbiografiska. Arua aho no issho (ある阿呆の一生) ”En idiots livsöde” och Bungeiteki na, amari ni bungeiteki na (文芸的な、あまりに文芸的な) ”Litterärt, alldeles för jävla litterärt”. I bägge syns spåren av hans annalkande vansinne och i början av 1927 försökte han, men misslyckades, att begå självmord.

Från sin läkare och vän, Saito Mokichi, lyckades han utverka tillräckligt stor mängd Veronal, ett kraftigt sömnmedel, som han intog den 24 juli 1927. Akutagawa Ryunosuke blev 35 år och efterlämnade inte mindre än 150 noveller. Hans gode vän Kikuchi Kan instiftade 1935 Akutagawa priset till hans ära. Priset har övertagits av en stiftelse som verkar för befrämjandet av japansk litteratur och delas numera ut två gånger årligen. Pristagaren erhåller ett fickur av guld och en miljon yen (ca 90 000 kr) och tanken är att det skall gå till debutanter eller ännu icke etablerade författare. Exempelvis har Nobelpristagaren Oe Kenzaburo erhållit priset, likaså tidigare Tokyoguvernören Ishihara Shintaro. Priset innebär att två gånger om året står Akutagawa Ryunosuke, Drakens son, fortfarande i centrum för Japans litterära utveckling.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.