歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Sverigedemokraterna från japansk horisont

Lämna en kommentar

Så mycket har bloggen förstått att Sverigedemokraterna (SD) är ett parti som polariserar svenskarna, det lämnar få likgiltiga. Men då bloggen inte befinner sig mitt i den svenska debattens häxkittel är det kanske möjligt att erbjuda läsarna en mer nyanserad betraktelse av partiet och vart det är på väg. I den här delen av världen är vi nämligen vana vid nationalistiskt centrerade partier. Precis som Europa har sprungit ur en gemensam, men över tid separerad, kristen religiös tradition som avsatt olika politiska system, så har östra Asien utvecklats i en likartad bana med skillnaden att den varit baserad på buddismen. Ett tydligt exempel är det kinesiska kommunistpartiet, som i väst allt för ofta liknas vid samma monolit som uppstod i Sovjetunionen. Just nu är det en nationalistisk auktoritär fraktion under Xi Ji-ping som kontrollerar landet på bekostnad av mer liberala internationalistiska fraktioner. Inte helt olik den utveckling vi ser under Abe Shinzo i Japan och Moon Jae-in i Sydkorea. I USA, Storbritannien och delar av gamla Östeuropa som Polen och Ungern, upplever vi just nu en liknande utveckling. Vad innebär det för SD, och i förlängningen Sveriges politiska system?

Det första vi behöver förstå är att den nästan 100-åriga politiska miljö, som vi skulle kunna döpa till 32-års systemet, då Socialdemokraternas långa maktinnehav inleddes, avbrutit av smärre borgerliga förvecklingar när S behövt hämta andan och omgruppera sig, befinner sig under kollaps. Opinionsundersökningar skall alltid tagas med en rejäl skopa salt. I ett val betyder rösten något, i en telefonundersökning eller webförfrågan blir det betydligt enklare att vädra sitt missnöje då konsekvenserna uteblir. Detta är ett uttryck för väljarens inneboende konservatism. Vi har en någorlunda grundmurad uppfattning om Pappenheimarna vi försörjer, men vi har också skådat vad som sker när sinnesförvirrade Nydemokrater eller mossbestrukna Miljöpartister får inflytande. Med andra ord finns det gränser för svenskens politiska tålamod. Icke desto mindre kan vi notera en tydlig tendens där S är på väg att etablera sig som ett 18 % parti. Dess statsbärande hegemoni är slut och något måste ersätta detta.

I de nynationalistiska vindar som blåser runt världen är det SD som kan sätta segel, och enligt de senaste opinionsundersökningarna, nota bene inklusive salt, är de tydligt på väg att bli Sveriges största politiska parti. Snart är var 4:e svensk väljare att betrakta som Sverigedemokratisk anhängare. Och detta får konsekvenser. För SD, men också för övriga partier och det politiska systemet som helhet. Taktiken att isolera och mobba SD har uppenbarligen fallerat, att vissa partier har svårt med den insikten är sannolikt, såvida de inte heter Vänsterpartiet, något som framöver straffar dem. Obstinat tjurighet kan möjligen betala sig för ett ytterkantsparti, men knappast för de som gör anspråk på att utöva den politiska makten. Så har det varit sedan Hjalmar Hammarskjöld (Hungerskjöld kallad) motsatte sig handelsavtal med England. Det är alltså inget nytt i svensk politik, det nya är den exempellösa historieförnekelsen. Häri ligger ett av den moderna politikens stora problemkomplex.

Politiker rekryterades tidigare till partierna för sitt kunnande, bildning och samhälleliga engagemang. Oavsett om vi talar om en Tage Erlander, Jarl Hjalmarsson, Olof Palme, Ingvar Carlsson, Bertil Ohlin eller Björn von Sydow bringade de en kunskapsbank och historisk klarsyn till politiken. Men sedan Per Ahlmark, Carl Bildt, Göran Persson, Mona Sahlin eller för den delen Gudrun Schyman gjorde entré, har de undermålig bildning, men är desto mer PR-sinnade. Vissa av dem kompenserar bildningsbristen med autodidaktiska ambitioner men det lyser igenom att de saknar erfarenhet av seminarier drivna i den sokratiska metodens traditioner. SD är därvid inget undantag, tvärtom uppvisar de lite av samma egenskaper vi tidigare sett hos Ny Demokrati och Miljöpartiet.

Partiet beskriver sig som socialkonservativt, innebörden av det är att man står upp för etablerade traditioner. När de nu är på väg att bli Sveriges största politiska parti, blir det intressant att se om de har för avsikt att internt leva upp till de ambitionerna. Det är tydligt att de försiktigtvis har försökt rensa upp bland de värsta tokstollarna. Varje nytt parti blir något av en magnet för folk med besynnerliga idéer och höga ambitioner, SD var därvidlag inget undantag. Järnrörsklicken har försvunnit, abortmotståndarna rundats, ett extremt ungdomsförbund upplösts, men de har å andra sidan inte lyckats attrahera några större tänkare eller strateger med förmåga att sätta in partiet i ett större sammanhang. Antag att situationen i Syrien och Irak skulle stabiliseras och att många flyktingar väljer att återvända på eget bevåg. Var står partiet då? Skulle de i ett svep tappa halva sin väljarkår? Vilka frågor har de då att locka väljare med?

Fortsätter den nuvarande opinionsutvecklingen och inga skandaler plötsligt skadar partiet är det således inte osannolikt att de står med en fjärdedel av mandaten efter 2022. Därmed kan de också bli ett reellt regeringsalternativ. Att S kanske försöker locka Moderaterna att ingå i en större samlingsregering för att fortsätta isolera SD där man gör gällande behovet på grund av gängkriminalitet skall förvisso icke uteslutas. Och Ulf Kristersson må ibland framstå som självutplånande, men hans parti skulle knappast acceptera en sådan upplösningspolitik. Således finns det ett påtagligt behov för SD att rekrytera personer till partiet som kan bibringa dem den aura av bildning och sofistikerad politisk strategi som traditionellt omgärdat statsbärande partier. Här kommer de emellertid i konflikt med sitt förflutna och det är säkerligen av fruktan att de skulle lyckas med ett sådant företag som exempelvis S, C och L gör stora ansträngningar att påminna om SD:s tidiga historia. De vill försäkra sig om att SD måste hämta sina representanter från samma mediokra personkader som de själva gör.

Partiet framstår också som väl mansdominerat, dels inom ledningen, men främst i valmanskåren. SD behöver således locka till sig fler framstående kvinnor för att i sin tur kunna locka fler kvinnliga väljare. Ett intressant fenomen är att partiet har en stark och kvinnodominerad supporterskara i sociala medier. Kan de kanalisera och vidareutveckla den aktivitetsnivån på andra plan inom sin verksamhet? Därmed träder vi över tröskeln till något partiet inte verkar ha funderat särskilt mycket över, nämligen socio-lingvistiska ekvationer för att bedriva partipolitik. SD har uppenbarligen attraherat en stor kader manliga väljare som hör hemma i den socialdemokratiska folkhemstraditionen. De tilltalas av det som SD definierar som sitt socialkonservativa budskap, kärnfamiljens existens baserad på en enskild familjeförsörjare (mannen). Ett budskap som blir svårt att inkorporera när det gäller att locka fler kvinnliga väljare, och de manifesteras också i att de har betydligt svårare att locka f.d. socialdemokratiska kvinnor. Idag personifieras SD kvinnor huvudsakligen av Paula Bieler och Sölvesborgs kommunalråd Louise Erixon (tillika sambo med Jimmie Åkesson), de är närmast jämnåriga så partiet skulle förmodligen må väl av lite större åldersspridning på sina kvinnliga företrädare. Inte minst eftersom partiets språk, särskilt om de vill göra anspråk på att representera svenska folket utåt i världen, måste finna en balansgång mellan det inhemskt retoriska och det utrikesriktade koncilianta.

Skall partiet anses som regeringsdugligt behöver det också en genomtänkt utrikespolitik, idag är partiets utrikespolitiska program minst sagt bristfälligt, närmast myopiskt. Inget parti väljs in i riksdagen baserat på sin inställning i utrikespolitiska spörsmål, men skall det betraktas som möjligt att ta in i en koalition är det en nödvändighet. Vänsterpartiets opålitlighet och nära koppling till Moskva har varit en ständig fotboja som omöjliggjort för S att ta med dem i en regering. På senare år verkar de ha kommit till insikt om detta och har exempelvis stramat upp sin hållning gentemot EU även om de fortfarande har svårt att skölja rent sitt kommunistiska förflutna anstränger de sig att framstå som mer regeringsfäiga. Det intressanta är att SD egentligen har en gedigen möjlighet att profilera sig på det utrikespolitiska området då övriga partier är påtagligt passiva när det gäller Sveriges relationer till östra Asien. Traditionellt har de överlåtit med varm hand till UD att sköta detta, oavsett hur valhänt det hanterats. Den ende svenske politiker som försöker profilera sig som expert på Ostasien är socialdemokraternas Kent Härstedt och det bästa som kan sägas om honom är att han var något av en institutionsclown på Institutionen för Östasiatiska Språk när han studerade kinesiska någon termin i Lund. Det berättas att han en gång kom inrusande i lunchrummet flåsandes: ”Vad är det nu igen ätpinnar heter på kinesiska? Javisst ja, chop sticks” (de heter kuàizi 筷子).

Svensk bilindustri är idag kinesisk, varvsindustrin gick förlorad till japansk konkurrens och om tio år, kom ihåg att ni läste det här först, så är telekomindustrin koreansk. Trots denna utveckling har svensk politik varit komplett passiv. Således finns det här en fråga, Sveriges relation till och svar på utvecklingen i Ostasien, där SD har öppet mål om de vill profilera sig. Och då också visa att de kan spela en viktig roll i en regeringskoalition.

Därmed återkommer vi till behovet för SD att rekrytera kunniga personer. Svenskar som verkligen förstår sig på den här delen av världen befinner sig huvudsakligen här. De i Sverige är verksamma inom esoteriska akademiska sekter och må vara kunniga i Sui dynastins militära expansion eller didaktisk litteratur från Tokugawa epoken. Deras förståelse för koreansk återföreningspolitik, eller diplomatisk historia mellan Kina och Japan under efterkrigsepoken är däremot begränsad. Det gäller således för partiet att tänka i lite andra banor, något som de själva anser vara en del av deras inre själsliv. På ungefär samma sätt gäller det att finna ett antal framtidsfrågor inom det inrikespolitiska spektret, exempelvis nativitetsproblematik eller infrastrukturreformer för att underlätta autonoma fordon. Poängen är att SD skulle skaffa sig ett försprång framför de traditionella partierna som tenderar att primärt agera reaktivt.

En annan förändring, om än lika svårförutsägbar som oundviklig, är att övriga partier som vill göra anspråk på regeringsmakten, måste förhålla sig till SD på ett annat sätt än de gjort fram tills nu. Isoleringstaktiken har slagit tillbaka på dem själva, och det finns tveklöst element inom alla partier som finner ett samarbete motbjudande. Men röstsiffror talar sitt tydliga språk. Ebba Busch Thor och Ulf Kristersson har redan dragit konsekvenserna av detta, medvetna om att det skulle medföra argsinta påhopp från JÖ:s samarbetspartners. Men en allt för skarp retorik innebär endast att de föser in KD och M i famnen på Jimmie Åkesson. På sin kammare kan Stefan Löfven slå sig för bröstet och gratulera sig själv till att han lyckats med något som ingen av hans företrädare klarade av, att slå in en så skarp kil mellan de borgerliga partierna att blockpolitiken spricker.

Samtidigt är han på väg att skapa en helt ny blockindelning i svensk politik. Där det röda blocket tidigare lyst klarast föreligger nu en situation där det blålila blocket blinkar skarpt. Faller Liberalerna ur riksdagen, något som nuvarande opinionssiffror pekar på, blir S beroende av Jonas Sjöstedt till den grad att han inte kan hålla dem utanför regeringen. I så fall skulle även alla former av kritik mot en konstellation M-KD-SD falla platt till marken. Löfven kommer att likt Odysseus finna sig fast mellan Skylla och Karybdis. Frågan är således hur S-MP-C-L framöver skall förhålla sig till SD. Antingen fortsätter de sin nuvarande isoleringslinje, med den påtagliga risken att de själva blir marginaliserade, eller så vänder de och öppnar upp för SD med risken att framstå som hycklare. Härvidlag har L en bättre position genom att de har en ny partiledare som inte behöver känna sig uppbunden av sin företrädares ställningstaganden. Under alla omständigheter kommer deras inställning till SD att få negativa återverkningar oavsett hur de gör.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.