歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Svensk välfärd ur en blattes perspektiv eller God Jul

Lämna en kommentar

Julen närmar sig med stormsteg och bloggen har en tid funderat på en julklapp att förära läsekretsen. Förra året blev det tolv japanska ord som läsaren kunde använda i en svensk konversation. Hur många som verkligen gjorde det lämnas förmodligen av omsorg om bloggen därhän. I år var tanken att skänka läsekretsen en Azumaya (東屋), eller mera exakt idén om en Azumaya. Det är ett mycket enkelt japanskt ”lusthus”, en stark pelare i mitten, från den utgår ett tak och ett bord som går runt pelaren och som ackompanjeras av ett antal sittplatser. Bloggen refererar till dem som sina ”utekontor”, nu på vintern när temperaturen sjunker ner mot 20 graders strecket är de den perfekta platsen att finna inspiration till artiklar. Blickandes ut över havet kommer inspirationen inblåsandes med den salta havsbrisen. I sältan ligger dessvärre också den bistra insikten att det inte skulle fungera i dagens Sverige. Så därför blir julklappen istället lite funderingar kring den svenska välfärdens utveckling och förutsättningar utifrån blattens perspektiv i dagens Sverige.

När idén om Azumaya i Sverige först yrade runt i frontalloben såg jag framför mig en något utökad variant. Ett tak av solpaneler och WiFi router, med batterier inbakade i centralpelaren, USB och eluttag samt någon form av löstagbara väggar, gärna av genomskinlig härdad plast som kunde placeras dit för de kyligare månaderna. En given plats hade varit i anslutning till de kommunala biblioteken, i parker. Vid havets kant och sjöns strand. En naturlig samlingsplats för en framväxande generation som skall försörja sig som egna arbetsgivare i en framväxande gigekonomi. Det skulle vara det moderna uttrycket för den svenska välfärdsstaten anpassad till ett internationaliserat informationssamhälle. Snabbt kunna rusa in på biblioteket och kontrollera hur ofta örnar synts till i kommunen de sista 100 åren för en YouTube video om våra största rovfåglar. Den sortens lokala information som internet ännu saknar. Diskutera med likasinnade och få en social gemenskap även för den som arbetar enskilt. Skapa den samhälleliga väv som håller ihop en nation.

Den salta luften väckte mig och jag insåg att dessa idealistiska tankar hörde hemma i det Sverige jag vuxit upp, och i ärlighetens namn skulle det säkerligen kunna fungera än idag på de platser i Sverige jag växte upp; Limhamn, Ljunghusen, Veberöd, men kanske aningen mer tveksamt när det gäller Lund. Trots dess status som lärdomsstad. Det var inte mer än någon månad sedan en ung kvinna passerade en fastighet när den utsattes för sprängdåd och nu har men för livet. Den bistra sanningen är att i stora delar av Sverige skulle idén om ett ”gighus”, eftersom Azumaya skulle vara för tungrodd för de flesta, snabbt övergå till att bli vandaliseringsobjekt, samlingspunkt för stöldobjekt som i sin tur drar till sig unga gängkriminella eller på annat sätt snabbt fallera. Denna dystra uppenbarelse innebär i sin tur att vi kanske behöver fundera på vår svenska välfärd och varför det verkar gå snett.

I det Sverige jag kom till som liten pilt och växte upp i fanns det oskrivna och outtalade normer som omfattades av alla och som därmed även alla ansåg sig ha såväl anledning som ansvar för att genomdriva. Som liten parvel kunde jag få för mig att kasta smågrus mot någons fönster (kan icke för mitt liv minnas varför) och då kom det fram förbipasserande tanter och skällde ut mig efter noter, någon drog mig också i örat om minnet nu inte blandar ihop det med en annan händelse. Poängen är att det fanns ett gemensamt kollektivt ansvar för att folk, även småpågar, inte betedde sig som smågangsters. Huruvida det råder kausalitet mellan tanten (tänkte nog mer på henne som jävla kärring) som drog mig i örat och det faktum att jag inte växte upp till våldsverkare är kanske tveksamt. Men det bidrog åtminstone inte i den andra riktningen.

Resultatet blev under alla omständigheter att vi i Sverige hade ett samhälle där ett antal normer relaterade till hyfs och ordning var självklara, oavsett klassbakgrund, utbildning, inkomst eller, som i mitt fall, härkomst. Dessutom innebar det en syn på det då framväxande välfärdssamhället med sina barnavårdscentraler, grundskola för alla, ATP, asfalterade vägar långt ut på landsbygden, kostnadsfri sjukvård och allt annat som en ynnest, inte en självklarhet. Det var något som skulle respekteras och vårdas, inte missbrukas eller bedras. Jag har ett vagt, mycket vagt, minne av att sjukförsäkringen infördes då jag var barn och att den då kom med tre karensdagar för att inte riskera missbruk. Då det inte missbrukades sänktes karensdagarna succesivt för att så småningom helt plockas bort, men då dök missbruket upp. Ett fåtal svenskar ansåg det legitimt att bli snuviga när Ingemar Stenmark kastade sig utför slalombacken. Respekten för välfärden började urgröpas av slalomfeber.

Det finns en tendens i dagens debatt att närmast reflexmässigt skylla förfallet på invandring. Men vid den här tiden inleddes den svenska arbetskraftsinvandringen i stor skala och visst, finnar hade säkert inga svårigheter att anpassa sig till svenska moraliska förväntningar. Men vi tog också emot ett stort antal immigranter från exempelvis Italien, Grekland och gamla Jugoslavien där värderingarna var annorlunda. Med den invandringen, särskilt från Balkan, kom det även en del element som ägnade sig åt kriminell verksamhet, men de allra flesta var hyggligt folk som ville göra rätt för sig. Den knarkhandel och därtill hörande smuggling som uppstod var aldrig av sådan skala att den hotade välfärdssystemen eller rev sönder det sociala tyget. Ironiskt nog skapade den sysselsättning åt nya välfärdsprojekt som rehabilitering och frivård. Inte för att det varit avsikten, utan det är mer en av de oförutsedda konsekvenser som ibland uppstår.

Däremot uppstod det andra företeelser som bidrog till att svensken började tvivla på sitt välfärdssystem. Socialdemokraterna hade en överambitiös partikassör, Gösta Damberg, som överlämnat 244 800 kronor till partivänner från Finland att användas i den finska valrörelsen 1975. Detta var ett brott mot den valutaförordning som Socialdemokraterna själva infört. Ur medborgarens perspektiv ter det sig besynnerligt när de som stiftat lagarna inte själva förmår följa dem. I slutet av sitt liv råkade Olof Palme ut för något liknande i den s.k. Harvardaffären då det insinuerades att han bytt ett anförande mot att sonen Joakim, som pluggade sociologi, skulle få studera vid lärosätet under en period. Han tog inte upp detta som en förmån i sin självdeklaration. Nu skall en avliden inte tillskrivas någon form av ont uppsåt, men händelsen i sig bidrog till en uppfattning hos medborgaren att det var skillnad på folk och folk. I ett generellt välfärdssystem som det svenska blir det snabbt en tung belastning. Palmes efterträdare, Ingvar Carlsson, var därför alltid extremt noggrann med att inte tillförskansa sig några fördelar eller specialbehandling. Han insåg att grunden för den svenska välfärden tagit emot ett antal moraliska snytingar som framöver borde undvikas. Samtidigt försämras de möjligheterna när det privata näringslivet, det senaste exemplet är rysk penningtvätt i Swedbank och SEB, gör samma sorts moraliska åsidosättanden.

Med Göran Persson fick vi en ny generation politiska ledare som fötts in i och levt med det svenska välfärdssystemet som något självklart. Han var förvisso också mån om att undvika den här typen av moraliska skandaler, men när karriären gick mot slutet så hände ändå något, kanske inte att den moraliska kompassen sviktade, men den annars så PR-kunnige Persson gjorde en felbedömning i hur hans bygge i Sörmland skulle uppfattas. Istället för pensionärshem blev beteckningen ”herrgård” eftersom det skulle ha flyglar. Därmed befann sig Persson på ett sluttande plan som han aldrig riktigt klarade att ta sig upp för och medborgaren fick i sitt eget sinne ytterligare ett bevis på att det var skillnad på de och vi. En börda som blir tung för ett välfärdssystem som det svenska. Det senaste är att det sedan 2005 skall ha fuskats bort 300 miljarder kronor ur de svenska välfärdssystemen, ungefär 18 miljarder om året plus räntor. Uppenbarligen har något hänt då varje enskild svensk enligt detta räknesätt tillförskansat sig 30 000 kronor olovligens från välfärdens utbetalningssystem. En belastning som inget system tål över tid, antingen måste det raseras och byggas upp på nytt, eller så kommer innehållet i systemet att devalveras till innehållslöshet. Under alla omständigheter står vi utan det system som vi förväntade skulle skydda oss när vi blir gamla och svaga. Det är bara att se hur det svenska pensionssystemet urholkats för dem som inte tecknat privata pensionsförsäkringar. Pensionsutbetalningarna saknar helt relevans till de inkomster som uppnåtts.

För att läsaren som befinner sig i en annorlunda åldersgrupp verkligen skall förstå vad konsekvensen av det här är för de svenskar som är födda mellan 1952 — 70 får jag be om lite överseende med min usla franska. De har blivit rövknullade och tvingats suga kuken ren efteråt. Sådär, råder det något tvivel nu om vad det moraliska skiftet innebär? Inga frågor på det? Utmärkt.

Det egentliga problemet är naturligtvis inte bloggens personliga inställning till det som inträffat, utan i vilken utsträckning beskrivningen ovan delas av den generation som nämndes. Pär Nuder, Göran Perssons finansminister, talade om ett ”köttberg” och ”jätteproppen Orvar” med vilket han syftade på 40-talisterna. Den sista generationen som fick ut mer av välfärdssystemen än de stoppade in i dem. Från 50-talisterna och framåt har det svängt, de har stoppat in betydligt mer än de någonsin kommer att få ut. Delvis beroende på fusket som nämndes, men mest av allt beroende på att samhällsingenjörerna som en gång skapade systemen baserade dem på att tidens moraliska värderingar — tanten som drog mig i örat — var bestående. Idealet om den kollektiva omvårdnaden av systemen visade sig inte hålla i längden. Människan är sig själv närmst och nationalekonomernas definition om nyttomaximering visade sig stämma även när det gäller välfärden.

För att få en bättre förståelse för hur välfärdssystemen kan reformeras behövs det därför först en ordentlig genomlysning av vilka det är som missbrukar systemen, hur de går tillväga och vilka deras motiv är. Med motiv syftas inte på det enkla att de vill ha eller behöver pengar. Det säger sig självt, utan hur de inför sig själva rättfärdigar de moraliska transgressionerna. Skall välfärden fortsatt existera i det nya individfokuserade samhället där det kollektiva moraliska ansvaret kollapsat måste det ersättas med något nytt. Ifall detta något skulle vara en drakonisk kontrollapparat kommer det med en risk att det öppna demokratiska samhälle vi vuxit upp i måste ersättas med någon form av diktatur för att det i praktiken skall fungera. Få är nog lockade av en sådan utveckling mot ett auktoritärt samhälle. Och så länge svenskarna är så totalt fokuserade på att allt är flyktingarnas fel kommer vi inte närmare någon lösning. Även om varenda en som kommit till landet från 2012 och framåt tvingades till repatriering kommer systemfelen att bestå. De har inte skapat dem, möjligen kan de beskyllas för att ha varit en katalysator för att optimera missbruk av systemen. På så sätt har de faktiskt hjälpt oss sätta strålkastarljuset där det borde ha hamnat för länge sedan.

Ett bekymmersamt problem i detta sammanhang är det moderna sättet att bedriva politik. Oavsett parti, från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna, är politikerna reaktiva. Det är Facebook klicks, Twitterhjärtan och retweets, antal sekunder i Aktuellt, Ekot eller TV4 Nyheterna som styr deras vardag. Någon konsekvensanalys görs sällan, av det enkla skälet att tiden inte räcker till. Säkerligen förbannar en och annan partiledare detta sakernas tillstånd på sin kammare, men i realiteten är hen hjälplöst drivande fritt i mediedramaturgins svarta vatten. Därmed diskuteras inte heller den moraliska riktning deras beslut leder till och i promenadtakt fortsätter den därför eroderas i små lökskinnsskikt. Vi kan redan nu se tecken på hur besluten stretat i olika riktningar och därmed dras också den svenska moralsjälen i samma riktningar, oavsett hur elastisk den är når den vid någon tidpunkt sin bristningsgräns. Det skulle kunna leda till sådant som gängskjutningar, bombdåd, no-go zoner, att oskyldiga betraktare drabbas, att kvinnor inte vågar ge sig ut på nätterna för att de riskerar gängvåldtäkter, eller att polisen inte uppnår sina rekryteringsmål.

Men den här tiden på året är glädjens och det ankommande ljusets tid. Inte skall tillvaron förmörkas av sådana här dystra tankar. Fundera istället på om du inte kan övertyga kommunen att sätta upp ett Azumaya framför biblioteket, där det åtminstone finns en viss uppsikt. Tag en pepparkaka och en glögg till. God Jul och putelj på er läsare!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.