歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

De japanska mutornas historia

2 kommentarer

I tidigare inlägg har bloggen behandlat mutandets stilrena elegans och gett exempel på hur det går till. Däremot har deras historiska utveckling inte redovisats mer än närmast ytligt. Tanken är att korrigera den bristen med den här artikeln. Bloggen lägger således inga moraliska värderingar på det hela utan nöjer sig med att redovisa hur de utvecklats och varför.

Det första man då behöver ha klart för sig är att den japanska lagstiftningen tar enbart sikte på bestickning av offentligt anställda eller jämställda och med det menas i princip politiker. Vad som sker i den privata sektorn lägger sig lagstiftaren inte i och det förklarar varför många japanska företag försöker rikta in sig på skiktet under den högsta ledningen. De är helt enkelt mer mottagliga för indiskretioner av detta slag. Det är också en av anledningarna till det frekventa representerandet, de vill ut med potentiella samarbetspartners för att luska ut ifall de anser sig underbetalda eller är i annat behov av pengar. Då ingen begår något olagligt i just dessa sammanhang blir därmed den etiska gränsdragningen också besvärligare och ifall de skulle protestera blir motargumentet gärna; ”men så här gjorde vi alltid med din företrädare” och prejudikat är svårslaget i Japan.

Den här utvecklingen kan spåras till sankin kotai (参勤交代), den växelvisa tjänstgöringen i Edo hos shogun. Engelbert Kaempfer har beskrivit ingående vad den holländska delegationen medförde och hur många individer, även längs resans väg, som förväntade sig gåvor. Det delades också ut gengåvor, men de var jämförelsevis obetydliga. Systemet kan därför ses som ersättning för skatt. Hade provinsen haft dåliga skördar blev gåvorna, under ödmjuka ursäkter och förklaringar, mindre och det kontrollerades nogsamt huruvida de återgick till sin normala storlek året därpå. Eftersom dessa gåvor även fördelades bland shoguns förtrogna rådgivare växte det fram en kultur där det normaliserades och det blev en självklarhet att till högt uppsatta byråkrater fördela sina gracer.

När väl shogunatet faller och Meiji styret tar vid sitter den här inställningen djupt rotat. Och för att förstå det behöver vi lära känna Iwasaki Yataro lite bättre. Han var en fattig lågt rankad samuraj från Tosa, den domän på Shikoku som mest intensivt motsatte sig shogunatet och ställde sig lojala mot den unge kejsaren. Unge Yataro ville till Edo för att studera, men saknade pengar. Han sålde därför rätten till familjens samurajstatus (det gick att handla med dessa) och gav sig iväg. Under vistelsen i Edo kom fadern hans i ett banalt fylleslagsmål och hamnade inför skranket. Yataro skyndade sig hem till Tosa, men då samurajstatusen var borta behandlades fadern som vilken småkriminell gangster som helst. Han fälldes dessutom på ett vittnesmål som framstod som köpt enligt Yataros tolkning. Efter rättegången hos stadskommissarien tog han fram sin största pensel och skrev stort på byggnaden 官は賄賂をもってなり、獄は愛憎によって決す som läses Kan wa wairo wo mottenari, goku wa aizo ni yotte kesu och betyder ”har byråkraten erhållit muta bestäms fängelse (straff) av känslorna”.

Här kommer vi i kontakt med wairo (賄賂) som är det japanska ordet för både muta och bestickning och wairozai (賄賂罪) som är den juridiska benämningen på mutbrott och återfinns i strafflagens 197: och 198:e paragraf. Yataro tog lärdomarna till hjärtat och skulle bära dem med sig livet igenom. I Edo hade han studerat skeppsbyggnad och han fick sitt genombrott när Japan beslöt att de ville annektera Taiwan, de behövde helt enkelt fartyg för att klara en invasion. Iwasaki hade då grundlagt det som skulle växa sig till Japans största företagsgrupp fram till splittringen efter andra världskriget, nämligen Mitsubishi (三菱) koncernen. Lägg märke till likheterna mellan Yamauchi klanens kamon eller heraldik som han tillhörde, och Mitsubishi gruppens logo. Det råder inget tvivel vad det är den skall efterlikna.

Efter invasionen återlämnade den japanska regeringen fartygen till Yataro som nu kunde ställa om dem till civilt bruk och sälja dem en gång till. Anledningen skall varit att han generöst dinerat högt uppsatta byråkrater i det nya styret, och sannolikt också betalat ut penningdusörer. Men det senare finns det inga bevis för, men att återlämna fartyg utan krav om motprestation ter sig minst sagt märkligt. Under alla omständigheter etablerade han en kultur som består in i våra dagar. Mitsubishi spred sin verksamhet till alla möjliga andra verksamheter och varje företag i gruppen anammade taktiken att etablera intima kontakter med det övre skiktet av byråkratin och nya företag som uppstod noterade deras agerande och emulerade det. Då det inte heller vid denna tid fanns någon lagstiftning kring fenomenet var deras agerande heller inte olagligt.

1907 infördes mutbrott i lagstiftningen, men då var det endast tagande av muta, shuwairo (収賄賂) som kriminaliserades. Skrivningen var sådan att den mutade skulle utföra något mot erhållen betalning. Därför ersattes metoden snabbt med att de erhöll löften om betalning efter att tjänsterna utförts, därmed kringgick de lagen och problemet bestod. Under Showa, närmare bestämt efter krigsutbrottet började regeringen bedriva det som kallas koki shukusei (綱紀粛正) som något otympligt måste översättas med ”genomdrivande av offentlig disciplin” och det gällde betydligt mer än enbart problemet med mutor. De flesta inom byråkratin hade rötter flera generationer bakåt i shogunatet och var uppfostrade i att vanligt folk var obildade halvimbecilla fåntrattar som måste behandlas med en fast hand. Men skulle man få fram en befolkning som klarade att stå på egna ben under krigets påfrestningar gick det inte att ha en byråkrati van vid översitteri.

Genom att skärpa lagstiftningen så att utbetalande av mutan inte var beroende av var i kedjan den placerades kunde man börja åtala allt fler byråkrater som gjort sig skyldiga till mutbrott och därmed få kontroll på en vitt spridd korruption. Inte minst gällde det för producenterna av krigsmateriel. Vana som de var vid att försöka kringgå lagstiftarens intentioner tog de istället in tredje part för att framställa löften och genomföra utbetalningar i efterhand och det skulle dröja ända till 1958 innan tredje part kunde straffbeläggas.

I början av 70-talet drogs Japan in den globala Lockheedskandalen, tillverkaren av flyg och försvarsmaterial hade tagit sig fram på världsmarknaden genom att muta ledande politiker närstående personer i Västtyskland, Italien, Holland, Saudi-Arabien och nu också Japan via sin representant Marubeni Corp. Avsikten var att sälja in sin F-104 istället för den Grumman Super Tiger som det japanska flygvapnet ville ha. Den vägen lyckades de också få ANA som delvis var statligt ägt att inhandla deras L-1011 istället för DC-10:or. För ändamålet tog de in Kodama Yoshio en ledande gudfader inom yakuza då han hade excellenta politiska kontakter. Så småningom framkom det att dåvarande premiärminister Tanaka Kakuei hade tagit emot mutor på 500 milj. yen, i dagens penningvärde runt 45 milj. kronor. Han tvingades avgå och blev så småningom dömd i domstol, men han avlida innan överklagandeprocessen genomförts och slapp därmed fängelse.

Nästa stora mutskandal inträffade 1988 och är känd som Recruitskandalen. Ezoe Hiromasa var self-made miljardär som tjänat sina pengar på att ge ut kataloger med radannonser då de hade kostat allt för mycket i den japanska pressen med sina enorma upplagor. Det var jobbannonser, begagnade bilar, lägenheter och så småningom begagnade produkter. Det utgav telefontjocka kataloger varje vecka som kostade några hundra yen. På det sätt fick han både producenter och konsumenter att betala för innehållet. Ett av dotterbolagen, Cosmos, skulle knoppas av och introduceras på börsen. Han utnyttjade tillfället att sälja av aktier till ledande politiker och affärsparteners och när aktierna introducerade sköt de i höjden (detta var när bubbelekonomin stod i zenit) och i snitt tjänade de inblandade runt 6 milj. kronor på affären. Men insiderhandeln kröp fram och hela Takeshita Noborus regering tvingades att avgå kollektivt. Detta lade grunden till kollapsen för LDP och det som kallades ”55 års system” som hade hållit Liberaldemokraterna vid köttgrytorna under efterkrigstiden.

Det här medförde att definitionen av mutbrott reviderades, det blev nu också brottsligt att muta folk i närheten av de som besatt den byråkratiska och politiska makten. Även om det inte var den mutade som utförde den önskade gärningen, utan de endast influerade andra att genomföra det, blev det från den tidpunkten brottsligt att ta emot muta och besticka. Det har också inneburit att fler mutbrott kommit i dagern. De ovan redovisade är av en sådan storleksklass och med sådana konsekvenser att de också plockas upp av internationell press.

Men de vanligaste mutbrotten i Japan involverar som regel byggföretag och antingen politiker eller byråkrater som beviljar tillstånd eller budget för vägar, hamnar, flygplatser eller tåglinjer. För en grävande journalist – under förutsättning att man behärskar både svenska och japanska – blir det tämligen enkelt att hitta projekt som höjer ens misstankegrad. Bloggen har ibland roat sig med att jämföra kostnaderna för olika byggprojekt och generellt kostar en japansk bro mer än 50 % mer än motsvarande projekt i Skandinavien. En enkel vägdragning (inga tunnelsprängningar och liknande eller utdragna expropriationsprocesser) ligger på nästan 40 % mer per vägmeter och en flygplats närmar sig närmast stratosfäriska jämförelser. Någon enstaka gång har bloggen diskuterat detta med suparbröder verksamma inom byggsvängen på de lokala haken. En del förklarar det med striktare regler relaterade till jordbävningsnormer, andra skakar på axlarna och ger det typiska japanska svaret shikata ga nai, det är bara att acceptera. Alla är emellertid överens om att mörkertalen är påtagliga. De som kommer till rättsväsendets kännedom handlar nästan alltid om maktkamper, säger de.

2 tankar om “De japanska mutornas historia

  1. Korruption inom byggsektorn består inte bara av mutor utan också av karteller förklädda till lokala branschorganisationer med oskyldiga namn. Ovilja att byta leverantör är också karaktäristisk. Kanske korruption är lojalitetmyntets baksida?

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.