歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

De japanska bibliotekens historia

Lämna en kommentar

Det finns två välrenommerade böcker som beskriver de japanska bibliotekens historia och tillkomst. Jinbutsu de tadoru Nihon no Toshokan no rekishi (人物でたどる日本の図書館の歴史) utgiven 2016 av Seikyusha (ISBN: 978-4-7872-0060-0) och författad av Ogawa Tetsu, Okuizumi Kazuhisa och Oguro Hiroshi. Den andra är Toshokan no Nihonshi (図書館の日本史) utgiven 2019 av Bensei Shuppan (ISBN: 978-4-585-20067-3) och skriven av Kondo Toru. De är således nya och innehåller därmed senast tillgängliga information, tyvärr är de också dyra och svåra att få tag i. Denna artikel om de japanska biblioteken bygger därför på andra källor, risken är med andra ord att den vare sig är fullständig eller korrekt i varje detalj.

Den äldsta benämningen på japanska är bunko (文庫) som ordagrant är ”skriftlager” och uttalades sannolikt ursprungligen fumikura taget från kinesiskans 書庫 som således ”japaniserades”, de kallar det wasei kango (和製漢語) som betyder ”japansktillverkad kinesiska”, för att bättre fylla de inhemska syftena. Ett av de mest berömda heter Kanazawa bunko (金沢文庫) och det finns en station längs Keihin kyuko linjen precis där det fortfarande ligger, om än moderniserat. Det var också det första biblioteket skapat för att ta tillvara krigarklassens intressen och byggdes av Hojo Sanetoki, troligen färdigställt 1275 som numera fungerar som biblioteksmuseum. Detta var således ett privat bibliotek, men intellektuella som ansågs kvalificerade att kunna ta del av innehållet var välkomna att besöka det. Ett annat berömt är Momijiyama bunko (紅葉山文庫) som etablerades av Tokugawa Ieyasu inne på Edo
borg. Han överförde en stor del av samlingarna från Kanazawa bunko till sitt nya bibliotek vars syfte var att serva shogunatet, även om han vid flytten tillbaka till Okazaki borg redan efter två år tog med sig en del av samlingarna. Runt 1930 återlämnade det civila styret böckerna till Kanazawa bunko till gagn för de som forskar kring Japans medeltid.

Ett annat stort bibliotek var Ashikaga gakko (足利学校) som var Ashikaga klanens utbildningsanstalt i Ashikaga-shi i dagens Tochigi prefektur. Ett större komplex av olika byggnader där biblioteket var det mest framträdande. Det finns anteckningar sedan Heian perioden om ett Shimotsukekuni no kokugaku (下野国の国学) där provinsen Shimotsuke motsvarar dagens Tochigi. De flesta historiker menar att det rimligen måste referera till det som senare kom att kallas Ashikaga gakko då det inte finns vare sig arkeologiska eller andra indikationer på att det skulle funnits mer än en skola där. Skolan sådan den står idag byggdes 1432 av Uesugi Norizane som var Kanto kanrei (関東菅領) ett slags vice-shogun över Kanto regionen. Den förste rektorn, och därmed också överbibliotekarien var en zenbuddistisk munk vid namn Kaigen från Kamakura. Det gjordes stora insatser för att samla skrifter om dels buddismen men kanske mest konfucianismen som krigarklassen börjat intressera sig för. Man införskaffade också ett stort antal böcker om äldre kinesisk historia, många som gått förlorade i Kina så att kinesiska forskare och de som specialiserar sig på Kinas äldre historia (pre-Han) idag föredrar att utnyttja dessa faciliteter. Även Francisco Xavier skrev hem till jesuiterna om Ashikaga gakko som östra Japans största och förnämsta akademi.

Japanernas intresse för böcker och sedermera bibliotek väcktes till liv av de tidiga ambassaderna till T’ang Kina. Normalt sett framhålls Herodotos som historieämnets fader, men i östra Asien är det Shiba Sen (så uttalar japanerna 司馬遷 som på kinesiska kallas Sima Quan) som levde första århundradet före Kristus födelse. Och i Chang’an kom de i kontakt med både skrifterna och biblioteken. De förstod intuitivt hur de kinesiska kejsarna nyttjat skrift och historieskrivning som medel att rättfärdiga och driva sitt styre och tog med idéerna hem till Nara. Sannolikt är det därför den kvinnliga kejsaren Genmei beordrade kompileringen av en historieskrivning. De tidigaste japanska verken som är extanta är alla försök till ett mytskapande som skall förklara Yamato klanens rätt till den japanska tronen.

De kinesiska verken tillsammans med de nyskrivna japanska alstren, som också dessa skrevs enligt kinesiska skrivregler, har förvarats i Zushoryo (図書寮) inom Heizei (平城) som var det kejserliga palatsets första bibliotek. Men då få läste är det inte så underligt att de första benämningarna på bibliotek hade mer med ”lager” (kura/ryo) än ”läsning” (fumu/zusho) att göra. Det fanns en speciell skrivarklass, Hajibe (土師部), koreanska flyktingar på 500-talet vars uppgift det var att transkribera kinesiska böcker och ta diktamen på de japanska. Böcker var således mer ett tecken på makt än en kunskapsbank. Förmodligen har boksamlingarna, eller åtminstone delar av dem drabbats av konsekvenserna från de många naturkatastroferna. Papper är ett ömtåligt material och det var svårt att skydda dem mot tyfonregn, översvämningar eller jordbävningar. Kojiki (古事記) skriven på 700-talet känner vi därför att den fortfarande transkriberades på 1000-talet.

Näst efter shogunatet i Edo fanns det mest intressanta biblioteket i Nagasaki, den hamn som angjorde av kineser och holländare. De japanska tolkarna efterfrågade ständigt utländska böcker för att dels hålla sig à jour med utvecklingen och språket, men också för att de var genuint nyfikna på de andra folkens utveckling. Böckerna transkriberades nästan alltid innan de fördes vidare till shoguns bibliotek. I skiftet mellan 1700- och 1800-talet ökade utlandets intresse för Japan markant. Shogunatet märkte av det och insåg att deras kunskapsnivå om världen borde stärkas. Särskilt de som kallades rangakusha (蘭学者), hollandsspecialister, begärde flera gånger hos shogunatet att fler böcker borde tas in och fler tolkar rekryteras. Men Edo var trögrörligt och det skulle dröja tills 1856 innan de etablerade Bansho shirabesho (蕃書調所 från början 蛮書調所) som är ”institutet för undersökning av barbariska skrifter”. Det kan sägas vara Japans första forskningsbibliotek, helt inriktat på att ta in information som kunde omvandlas till att stärka landet gentemot opålitliga utländska krafter. Det var beläget i Ogawacho i Kanda distriktet som än idag är den japanska bokhandelns centrum. Här finns antikvariat där man kan hitta de mest märkliga och fascinerande skrifter från det gamla Japan, åtminstone ifall man har en välfylld plånbok.

De tidigaste biblioteken öppna för allmänheten var privata initiativ. Den första som gjorde det var Isonokami no Yakatsugu (石上宅嗣) som levde mellan 729 – 781. I samband med att han befordrades erhöll han också en större bostad, då beslöt han att omvandla sin tidigare bostad till ett buddisttempel och i detta anlade han även ett bibliotek som han döpte till Untei (芸亭) där den som ville fick låna sutror och andra buddistiska skrifter för att förkovra sig. Han såg det helt enkelt som en möjlighet att sprida den nya religion som började dominera japanernas själsliv. Exakt vilka böcker det innehöll, hur många låntagare han hade och annan sådan information har vi ingen aning, men vi vet att det var öppet i slutet av hans levnad, men vad arvtagarna gjorde med det är precis lika okänt.

När shogunatet föll och Iwakura Tomomi satte samman sin världsomsegling upptäckte de snabbt den stora spridningen av bibliotek i de amerikanska och europeiska städerna. Skulle Japan kunna stå emot västerländska kolonialiseringsförsök behövde de en befolkning som kunde nå samma bildningsnivå som långnäsorna. Det blev viktigt att översätta västerländsk litteratur och det blev minst lika viktigt att sprida den till en stor del av befolkningen som inte hade råd att köpa böcker i någon större utsträckning. Detta fick till följd att bokhandlarna som uppstod hade stort överseende med ett japanskt fenomen som fortfarande lever, nämligen tachiyomi (立読み) som är ”stående läsning”, de går helt enkelt in i bokhandeln och står och läser boken vid bokhyllan. Vanligast är det på lunchrasten och när de är färdiga, de är försiktiga med att inte vika sidorna för mycket, så ställer de tillbaka den i hyllan. Självfallet löper de risken att någon inköpt den så när de återkommer nästa dag är den borta. Det här var särskilt populärt bland kvinnorna som dels hade mer tid, men också mindre pengar och de var dessutom synnerligen ansvarstagande gentemot litteraturen. Bokhandeln blev på så sätt ett slags föregångare till de offentliga biblioteken.

Det första moderna biblioteket öppet för allmänheten etablerades i Sendai i norra Japan. Aoyanagi bunko (青柳文庫) öppnades för allmänheten 1874. Det var något av ett medicinskt bibliotek par excellence vid den här tiden. Biblioteket blev också något av en katalysator för daimyos boksamlingar ute i de andra provinserna. De samlades samman i nya byggnader som öppnades upp för allmänheten. Det skulle dock dröja tills efter andra världskriget innan Japan fick en ordentlig struktur på de offentliga biblioteken.

1948 startade man Kokuritsu Kokkai Toshokan (国立国会図書館) som är Nationalparlamentets bibliotek efter förebild av amerikanernas Library of Congress. Biblioteket har förutom huvudbyggnaden på 148 000 m² i Tokyo även ett jättelikt annex i Kyoto där man även hittar alla skrifter kopplade till det gamla kejsarhovet. Därmed genomdrev de också en bibliotekslag som strävade till att varje kommun skulle ha ett eget kommunbibliotek. Under senare år har man slagit samman många mindre kommuner för att garantera servicenivån, men antalet bibliotek uppgår trots detta till 3 280 vid senaste genomräkning och antalet böcker till 436 960 000 exemplar. Utöver detta lånar de ut tidskrifter, CD-skivor, DVD och även gamla hederliga videokassetter. Japanska bibliotek, förutom nationella och prefektursbibliotek är dessutom som regel alltid öppna på helgerna, i gengäld håller de kanske stängt en tisdag eller torsdag. Bloggen utnyttjar själv rätt flitigt det lokala biblioteket där utlåningstiden är två veckor. Men om ingen beställt boken är det enkelt att på nätet gå in och förlänga lånetiden i ytterligare två veckor.

Materialet på det lokala biblioteket är till 99,999 % japanskt, undantaget är om det finns någon som på utrikiska skrivit om kommunen och skänkt dem ett exemplar. Förmodligen ser det likadant ut på de flesta bibliotek. Ett tänkbart undantag kunde vara stadsbiblioteket i Yokohama som kan ha litteratur från sekelskiftet och biblioteket i Minato-ku i Tokyo eftersom det bor fler västerlänningar där än någon annan stans i Japan. Sedan finns det naturligtvis utländsk litteratur på universitetsbibliotek, och på de som specialiserat sig på främmande språk finns det givetvis också skönlitteratur, men dessa är då endast öppna för fakultetsmedlemmar och studenter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.