歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Socialdemokraterna på väg mot 18 %

Lämna en kommentar

Understundom lämnar bloggen helt sitt ”mission statement” och trampar in på domäner som ligger långt utanför dess ambitioner. Denna artikel är ett sådant tillfälle. Den skall nämligen behandla tillståndet i Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti (SAP). Full disclosure som amerikanerna säger, bloggen har sällan röstat på dem, huvudsakligen då i landstings- och kommunalval. Uppenbarligen är jag inte en del av deras fanclub, men jag har stor respekt för rörelsen och dess förmåga att styra Sverige. Trots mina borgerliga böjelser måste jag – om än aningen motvilligt – erkänna att SAP har en inneboende förmåga att hålla ordning på landet och nå fram till lösningar som gagnar stora delar av befolkningen. Under min okyssta ungdom var jag inbiten ordförande i en MUF förening i en kommun med remarkabel moderat dominans. Sedan dess har jag – förhoppningsvis – uppnått en mera nyanserad syn på den politiska utvecklingen. Är det något som stör mig idag är det ideologisk dogmatik framförd bakom partistiska skygglappar. Vare sig den kommer från mina gamla partikolleger inom moderaterna eller hos veganska miljöpartister, bag-in-box entusiastiska vänsterpartister, barkdoftande Lööfentusiaster, järnrörssvingande sverigedemokrater, knäböjande kristdemokrater eller förstamajdemonstrerande socialdemokrater. Någon läsare noterar säkert att jag inte nämnde Sabunihyllande liberaler, och det beror på att de inte är tillräckligt enade för att agera dogmatiskt. Artikeln skall därför handla om något så pragmatiskt som partiledarskifte inom SAP.

Landets statsminister, Stefan Löfven, är 62 år gammal. Han kommer således att vara 65 år vid valet 2022. Vinner socialdemokraterna, är han 69 år vid valet 2026. Att han inte har lust att fara land och rike runt som ett annat vallokomotiv när 70-årsdagen närmar sig är närmast givet. Det innebär i väldigt konkreta termer att ifall SAP förlorar i valet 2022 så avgår han på valnatten, och ifall de vinner valet så tillsätter han en regering med sin önskade efterträdare på posten som vice-statsminister och sedan avgår han under våren eller sommaren 2023. Under alla förhållanden innebär det att Löfvens efterträdare behöver positionera sig nu för att kunna ligga i täten när det blir dags om några år. Tanken är därför att närmare granska några potentiella kandidater och överväga deras chanser och möjligheter.

Anders Ygeman är en av SAPs mer populära representanter. Han upplevs som retoriskt skicklig, har en folklig framtoning, extremt god medievana men hans bagage är för tungt. Skandalen kring Transportstyrelsen ligger som en våt filt kring honom och SAPs medlemmar vet att ifall han blir partiledare kommer det att dras upp varenda gång han visar sig i rutan. Många invänder säkert att han inte personligen var ansvarig för det som inträffade, men idag handlar inte politik längre om fakta, utan om perception och han uppfattas som den ansvarige och den fallgropen kan han inte klättra upp ur. Är det orättvist? Absolut, men det spelar ingen roll. Associationerna är fastlagda och det går inte att krångla sig ur dem.

Peter Hultqvist, landets försvarsminister är respekterad långt utanför det egna partiet. Under svåra omständigheter har han lyckats över förväntan att ta ansvar för landets försvar och skapa framtidsoptimism bland försvarets anställda. Det är en anmärkningsvärd prestation i en regeringssituation som är minst sagt komplicerad. Problemet för Hultqvist är att han saknar personlig charm och förmågan att etablera en personlig relation genom rutan eller andra medier. Hans dalmål är i den situationen inte heller att betrakta som en tillgång. Det kan säkert uppfattas som fördomsfullt men verkligheten är att folk inte känner samhörighet med de som har en tydlig dialekt som skiljer sig markant från den egna. Jämför med hur Annie Lööf eller Jimmy Åkesson lät för sju, åtta år sedan.

Ann Linde ligger lite i pool position som ny utrikesminister. Men hon har haft allt för låg profil under lång tid. Det är inte helt lätt i positionen som landets utrikesminister att profilera sig inför ett partiledarval. Östen Undén (som var statsminister i fem dagar under oktober 1946) och Krister Wickman var en gång i tiden potentiella kandidater, men rollen som utrikesminister gör det svårt att bygga de allianser som behövs för att bli vald till partiledare. Tveklöst är att SAP är i stort behov av en kvinna som partiledare, gubb- och betongväldet ligger dem i fatet. Alla andra svenska partier har haft en kvinnlig partiledare och SAPs enda erfarenhet var Mona Sahlin, och det tog en ände med förskräckelse som stavas Håkan Juholt. Ann Linde är mindre kontroversiell än Sahlin, men hon saknar också erfarenhet av de inrikespolitiska frågorna som avgör utgången av ett val. Svenskarna röstar inte på partier efter eventuella utrikespolitiska preferensen eftersom de inte är tillräckligt partiskiljande.

Morgan Johansson tillhör säkert de mest ambitiösa av potentiella kandidater. Han vill tveklöst bli partiledare eftersom då medföljer möjligheten att bli statsminister. Han är retoriskt skicklig, har politisk fingertoppskänsla, samarbetsskicklig och har etablerat ett gediget nätverk. Men han är också lite för aggressiv, påminner om en kortväxt Olof Palme med påtagliga svårigheter att bygga allianser över partigränserna. SAP medlemmarna inser också att tiden då partiet fick över 45 % av rösterna tillhör historien och de behöver en partiledare som kan knyta något eller några av de borgerliga partierna i en hållbar allians. Faller Liberalerna ur Riksdagen – just nu talar opinionssiffrorna för det – så behöver SAPs partiledare ett parti till mer än Centern. Morgan Johansson har allt för många belackare i de övriga borgerliga partierna för att spela den väsentliga rollen.

Magdalena Andersson är förmodligen den mest tilltalande kandidaten. Hon har skött finansministeriet i Gunnar Emanuel Strängs anda. Har den nödvändiga akademiska bakgrunden för jobbet som krävs i en allt mer krävande och ekonomiskt komplicerad värld. Hon har kunskapsnivån som krävs för att hantera besvärliga journalister och oppositionspolitiker. Men jobbet som statsminister är något helt annat än att vara fackminister, inte minst jobbet som finansminister. En statsminister som tidigare varit finansminister blir en obehaglig överrock för den nye finansministern. Folk som är kvalificerade för jobbet försöker – om deras överlevnadsinstinkt är tillräckligt stark – att tacka nej till jobbet. En statsminister Magdalena Andersson skulle därför belastas av en finansminister med begränsad kompetens och i en minoritetsregering skulle det få allvarliga konsekvenser. Som kvinnlig partiledare skulle hon tveklöst befinna sig i en stark position, och i en situation där fyra andra partier har en kvinna som partiledare är det svårt att förbise. Frågan är om det räcker för att kompensera för de nämnda problemområdena?

Ibrahim Baylan är också på många sätt en attraktiv kandidat. Hans turkiska bakgrund och pragmatiska inställning tillsammans med erfarenheten som partisekreterare gör att han har många av de kvalifikationer som skulle tilltala en stor del av rörelsen. Frågan blir därför hur han skulle uppfattas i valmanskåren. I USA är det inskrivet i konstitutionen att presidenten måste vara född inom landet, men i Sverige räcker set med att vara svensk medborgare. Ur det perspektivet finns det således inget formellt hinder mot Baylan. Men frågan är hur öppen valmanskåren är inför en utlandsfödd statsminister. Inte minst med tanke på att Turkiets ställning inom Europa är kontroversiell. Många kongressledamöter skulle tvingas in i den obehagliga ställningen att välja mellan landet väl och oberoende gentemot en politiker som kanske skulle leda till en bestående övergång av väljare från partiet till oppositionspartierna, inte minst SD.

Mikael Damberg är socialdemokratisk aristokrati. En sits som för 30 år sedan närmast var en garanti för att nå de högsta posterna inom partiet. Det har även Damberg gjort, ordförande i SSU, sakkunnig hos Thage G Peterson och Göran Persson och ordförande för S i Stockholms län och gruppledare i Riksdagen. Förmodligen ligger allt detta honom i fatet i dagens socialdemokrati. Den sortens partiaristokratiska bakgrund är inte längre en tillgång i de sociala nätverksapplikationernas tidevarv. När han ställde upp i hemmagjord knytblus i solidaritet med avlidna Sara Danius gick han sannolikt allt för mycket på tvärs mot en stark men gammalmodig kärna inom partiet. Frågan är om han har det som krävs för att återta deras förtroende.

Karl-Petter Thorwaldsson är som LO:s ordförande i det socialdemokratiska smörhålet, och precis som Damberg har han varit SSU ordförande. Men sanningen är att en LO ordförande har minst lika mycket makt inom SAP som partiordföranden, men som statsminister är man ibland tvingad att ta beslut som går rakt på tvärs mot LO intressena. Arne Geijer var på sin tid en potentiell efterträdare till Tage Erlander men tog sig själv ur loppet på ett tidigt stadie väl medveten om att ställningen som fackföreningsrörelsens främste företrädare inte kom med den negativa granskning som en statsminister utsätts för. Inte heller skulle han hamna i en sits där han tvingades bli ovän med gamla vänner.

Ardalan Shekarabi fick överta den tunga posten som socialförsäkringsminister efter Annika Strandhäll, ett bevis för det förtroende han åtnjuter inom SAP:s ledarskikt. Precis som Damberg och Thorwaldsson har Shekarabi också varit förbundsordförande i SSU, han efterträdde Damberg men hans tid kantades av en svårsmält skandal, SSU manipulerade sina medlemssiffror för att få mer i offentliga bidrag än de var berättigade till. Som Tobleroneaffären visade har socialdemokratin inget tålamod med prominenta företrädare med perceptionen att de skor sig personligen på offentliga medel. Shekarabi kan till sitt försvar anföra att de högre bidragen gick till ungdomsförbundets verksamhet, inte honom personligen. Dessutom skedde det i hans gröna ungdom och är därför säkert både preskriberat och förlåtet. Men det kan inte uteslutas att det finns mer i affären som inte grävts fram. Precis som Baylan har Shekarabi en utländsk bakgrund, född i Manchester med en familj från Iran. Dessutom finns det de som hävdar att han har dubbelt medborgarskap. Om det stämmer kan det ge upphov till en konstitutionell kris ifall han väljs, men gissningsvis skulle sådant dubbel och trippel kontrolleras.

Av de här nämnda kandidaterna kan Ygeman, Andersson och Shekarabi föras till gruppen som har de påtagligaste ambitionerna men också en karriäristisk framtoning under en närmast genomskinlig fernissa. Det är en inställning som normalt sett inte uppskattas inom rörelsen, uppdraget som partiordförande skall närmast trugas på mottagaren, se vad som hände med Mona Sahlin som var ärlig med sina ambitioner. Personer som Damberg, Linde, Hultqvist och Baylan har en mera traditionellt modest framtoning på karriärplanet och Thorwaldsson befinner sig någonstans mitt emellan. Historiskt innebär det att kandidater som Ygeman, Andersson och Shekarabi hade placerats under de andra, men i de sociala mediernas tidevarv har villkoren förändrats. Många traditionella socialdemokrater upplever säkert selfien som höjden av egocentrisk manifestation, men i den yngre delen av valmanskåren är den helt normaliserad, snart på gränsen till banal. Och det är yngre väljare som S behöver återknyta till för att bryta nuvarande kräftgång.

Eftersom Shekarabi är yngst av de tre företrädarna har han också de bästa förutsättningarna att nå ut till de yngre väljarna. Han är också den av dem som har den tydligaste ärelystnaden och viljan att klättra socialt. Dessutom är han den ende av samtliga som visat något som helst intresse att diskutera med Sverigedemokraterna. SD är den största mottagaren av tidigare S väljare, skall partiet åter komma upp i mer än en tredjedel av valmanskåren som röstar på dem är det således oundvikligt att plocka tillbaka en stor del av avfällingarna. Samtidigt innebär det att han skulle tvinga in sig i en situation där han tvingas ge negativa budskap om invandring såväl som invandrare. Frågan är hur mycket knut han kan slå på sig själv för att uppnå sina ambitioner, och om han klarar av att framstå som trovärdig med sin bakgrund.

Anders Ygeman är synnerligen pragmatiskt lagd och skulle säkert inte ha några större betänkligheter att vrida om migrationspolitiken inom S 180°, historiskt har den trots allt varit synnerligen restriktiv eftersom den fackliga grenen inte ville ha in lågutbildad arbetskraft som drar ner lönerna. En bidragande orsak till att flyktingar hålls i limbo så de inte kan komma ut på arbetsmarknaden. Men klarar rörelsen av en sådan omsvängning? Socialdemokraterna har fått svaga valresultat när det handlat om frågor som de är splittrade i, kärnkraft, EU medlemskap och löntagarfonder är talande exempel.

Som synes har S ett koppel av potentiella efterträdare till Löfven, problemet är att de inte har någon självskriven. De är en relativt ny trend inom partiet sedan Göran Persson tog över. Även när partiet försatts i positionen att få fram en ny partiledare på studs, när Per Albin Hansson avled och Olof Palme mördades blev resultatet lyckat. Förvisso var Gustav Möller en hetare kandidat än Tage Erlander, men ingen kan förneka att Erlander var en av partiets mest framgångsrika partiledare och Ingvar Carlsson lyckades med konststycket att återta makten efter att ha förlorat den. I Olof Palmes sista val 1985 erhöll socialdemokraterna 44,68 % av rösterna, nästan 2 500 000 röstsedlar. I förra valet fick de 28,26 % av rösterna, 1 830 000 röstsedlar, eller nästan 700 000 färre, eller mer brutalt uttryckt ett vänsterparti och ett miljöparti sammanslaget. Det är mer än 16,5 procentenheter eller var tredje S väljare. Den ende som någon gång lyckades vända den trenden var Ingvar Carlsson återtog makten 1994 då resultatet något översteg Palmes 1985.

Kommer den trenden att fortsätta? Eller kan någon av kandidaterna ovan vända på den? Ser vi på utvecklingen i Europa tappar socialdemokratiska partier mark, undantaget är Labour i Storbritannien, och det hänger mer samman med att de har enmans valkretsar och ligger därför mer eller mindre konstant på 40 %. Extremfallen är Holland och Grekland där de är nere och sniffar på 5 %, men de flesta ligger och pendlar mellan 25 och 27 %, strax under den svenska socialdemokratin. De två som går emot trenden är Norge och Bulgarien, i alla andra länder minskar stödet. Fortsätter det så här kommer socialdemokraterna därför att i valet 2026 sannolikt ligga på ett väljarstöd som kretsar runt 18 %.

Finns det bland några av kandidaterna en person som har den politiska intelligensen, i media ofta benämnd fingertoppskänsla, som behövs för att vända trenden? Faktum är att socialdemokratin har något av samma problem som märks inom de andra etablerade partierna, nästan samtliga har aldrig sysslat med annat än partipolitik. Gått raka vägen igenom ungdomsförbund till olika poster som politisk tjänsteman för att komma in i riksdagen och efter några perioder där hamna först i regeringskansliet och sedan överta en ministerpost. Stefan Löfven är nästan den ende i regeringen som sticker ut då han haft en facklig karriär. Det innebär också att han inte heller är så retoriskt slipad och en del av hans uttalanden låter som om de kom från verkstadsgolvet ”det är inte ok”. I media, särskilt den borgerliga (vilket numera är nästan all traditionell media), har denna uttrycksförmåga ofta framställts som en stor brist. Och för en rubriksättare ger han onekligen inte mycket att arbeta med, men för folket i gemen är bloggen inte så säker på att det spelar någon roll. Det är ett sätt att uttrycka sig hos många människor och anklagelser riktade mot Löfven känns därför som anklagelser riktade mot dem och deras sätt att uttrycka sig.

Förvisso har hans valresultat inte imponerat, men den verkliga frågan är om de inte varit sämre under en annan partiledare? Det finns många olika förklaringsmodeller till framgångarna för SD, men en av dem – som nästan aldrig berörs – är att vanligt folk kan känna igen sig i deras representanter. Lägg gärna märke till vilka frågor som media fokuserar på när det gäller bevakningen av SD, det är Prideflaggor i Sölvesborg och nu senast en partirepresentant i Hörby som arbetar som lärare och täppte till munnen på en elev. Medierna är i uppror, men det är inte folket. De kan känna igen sig i agerandet. ”Kan ungen inte hålla truten får hon väl täppa igen käften på den” är säkerligen en tanke som rinner igenom huvudet på väljare där S är ett huvudalternativ. Eller de som tänker ”det är allt för mycket daltande med bögar i dagens samhälle, vad fan skall man hålla på och hylla deras livsstil för?”

Och här uppstår en skärningspunkt mellan en s.k. ”broilerpolitiker”, alltså kandidaterna ovan, vars verklighetsramar begränsas av det som står i kvällstidningar eller återfinns på deras iPad. De saknar förmågan att själva sätta agendan och agerar ständigt reaktivt på artiklarna med de största rubrikerna. En vanlig kritik mot SD är att de är ett enfrågeparti, nästan allt reduceras till migrationspolitik. Således torde det vara öppet mål för den partiledarkandidat som kan ändra fokus till en helt annan fråga. Problemet hen har är att det måste vara en ny fråga, de gamla har redan ältats och positionerna är låsta. Skall man klara det går det alltså inte att leva inne i den bubbla som massmedia skapar åt en.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.